Briljant Robert Fux tänjer på dragshowens gränser från sin soptipp

– Du borde sluta med drag! utbrister en av Robert Fux karaktärer, riktat till den egentlige Fux.

Varför ägna sig åt sådana ‘’utanpåverk’’ när han har en stående tjänst på Stockholms stadsteater, undras det över. Han är en vanartig pojke som borde växa upp och bli man, konstaterar den frustrerade översittaren.

Här i egentligheten kan vi konstatera något annat. I stolarna på Byteatern mår vi alla lite bättre över att den hyllade scenartisten släpat tillbaka sin soptipp till staden där allt började. ”Dragshow – en nära döden-upplevelse” är inget ytligt utanpåverk; föreställningen tänjer på gränserna för vad dragshow är, ska och kan vara.

Vi skrattar stundtals hysteriskt, ryggar tillbaka i obehag och lyssnar alert när Robert Fux tar oss genom sin soptipp av erfarenheter, minnen och möten. Föreställningen grundar sig i frågan ”Vad betyder drag för dig?”. Med hjälp av soptippen ska det besvaras. Mörker, svarar en av showens mindre livsglada karaktärer. Men ju mer vi rotar runt i soptippen desto klarare blir det att det personliga svaret på den frågan är betydligt mer nyanserat än så.

Skräpet på scen är skådespelarens enda medaktör, och utgör dessutom kostymerna. En urklippt kartongbit blir en klänning. Två Loka-flaskor och julgransglitter formar en magnifik hatt. Med löpande kostym- och rollbyten gör vi nedslag vid formgivande platser som barndomshemmet i Kalmar, tonårsjobbet på NK och Stockholms exotiska dragklubbar. Där möter vi egentliga karaktärer, inre demoner och personlighetskarikatyrer som hbtq-individer genom alla tider tvingats möta och värja sig från. Samtliga gestaltas med en nästan absurd yrkesskicklighet. Framåtrörelse, ethos och pathos i all ära, men att bevittna drottningen på scen skräna ut ren rappakalja med glödande övertygelse under ett kostymbyte är bara det värt en timma på teatern.

Robert Fux är rent ut sagt briljant. Med sin kultiverade röst och monologkonst kan han göra vad som helst intressant. Även den minsta knystning och stämbandsvibration tycks ha ett syfte. Vi hänger inte bara på orden, vi hänger på ljudvågorna. Därför tar det emot något enormt att konstatera att det hela avslutas ganska blekt. Upplösningen är fullt logisk, men det är inte med logik som ”Dragshow” förtrollat oss till den här punkten. En sentimental ”In Memoriam”-sektion följt av en banal showtune om att gå sin egen väg är lite väl förutsägbart. Ett alltför ordinärt slut på en annars så extraordinär föreställning, av och med en högst extraordinär scenartist.