Frida Lindström: Frida Lindström: ”Bachelorpubliken får också läsa Nobelprislitteratur”
På ena sidan kulturbevakningen – som för tillfället kretsar kring litteraturens crème de la crème och det nyligen presenterade Nobelprisen i litteratur. Inför avslöjandet av årets två pristagare talades det om allt från kulturpluralism och politisk korrekthets vara eller icke vara till att bryta ner den västerländska dominansen inom litteraturen. Könsmaktsordning och kvinnosyn har aktualiserats i debatten, och med förra årets inställda prisutdelning och Svenska Akademiens totala haveri i samband med #Metoo färskt i minnet känns utmärkelsen mer symbolisk än på många år.
På andra sidan nöjesbevakningen – där ett tjugotal unga tjejer står i kö för att få dejta en och samma kille i TV4-produktionen Bachelor. De säger ”tack” när han ger dem en ros och tillåter dem att fortsätta dejta honom, alla till synes lika begeistrade i den tatuerade hunken som i stort sett kan välja och vraka bland potentiella erövringar.
Bachelor-verkligheten är helt ointresserad av de diskussioner som pågår i Nobelpris-verkligheten, och Nobelpris-verkligheten kunde absolut inte bry sig mindre om vad som sägs i TV4:s eftersnacksprogram. Och mitt i skärningspunkten står jag och mina kollegor – försiktigt balanserandes dessa fundamentalt olika dimensioner av samhället som båda måste ges sitt utrymme.
Ibland känns det lika naturligt som att vara el- och väskreporter, eller fiske- och knypplingsjournalist. Samtidigt är de två praktikerna ”nöje” och ”kultur” naturligtvis intimt sammanflätade i sitt grundsyfte – nämligen att fungera som rekreation och frammana reflektion hos sin publik. Skillnaden är att de olika publikerna i mångt och mycket lever i varsin version av en och samma värld.
”Oavsett vad man tycker om Bachelor eller Nobelprisutdelningen är det viktigt att se längre än sin egen horisont.”
Och hur hanterar man det? Nog för att det alltid funnits olika fragment inom populationen – punkare, mods, raggare, kickers – men samhället har sällan varit så polariserat som nu. Det är ingen nyhet, men uppenbart fortfarande svårt att förhålla sig till. Hur når man en publik om hälften talar ett annat språk? Sedan algoritmer och filterbubblor blev begrepp på allas läppar har de olika grenarna vuxit allt längre från varandra. På vilken offentlig arena kan alla mötas, utan att känna sig vilsna i sammanhanget?
Det är precis där jag tror att symbiosen mellan kultur- och nöjesjournalistiken spelar en viktig roll. För trots att jag emellanåt känner mig som en hund- och handbollsreporter ser jag ett stort värde i att förena de två världarna – som i ärlighetens namn båda två kan fastna i navelskådning emellanåt.
Genom att öppna dörren till kulturen på glänt, kanske nöjespubliken får nya insikter. Och genom att tjuvkika på nöjesnyheterna, kanske kulturpubliken vidgar sina perspektiv. För oavsett vad man tycker om Bachelor eller Nobelprisutdelningen är det viktigt att se längre än sin egen horisont. Vare sig vi vill eller inte har vi ett gemensamt ansvar för det här samhället. Alla måste få plats. Och det får vi på kultur- och nöjessidorna.
