Markus Åkesson: Jag visste så snart jag mötte färgen att den skulle vara mitt liv

En stor målning dominerar ateljén i Pukeberg. En kvinna helt draperad i ett dramatiskt mönstrat tyg. På den sidenmjuka ytan en skog, en ung pojke som försvinner mellan de höstliga träden och en hund. Eller är det kanske vargen. Målningen glider mellan saga och verklighet. Lockande och oroande. Ateljén i Pukeberg rymmer attributen. En uppstoppad räv, små porslinsfigurer, en inramad dödskallesvärmare, konstböcker, tomma vita dukar, färgtuber, penslar och påbörjade målningar. Markus Åkessons verklighet.

Så den andra verkligheten. Den han stiger in i i sina målningar. Suggestiv, berättande och overkligt verklig. Markus Åkesson är valörmålare och stoffmålare, så skicklig med penseln att det fallande tygets mjuka veck känns under fingertopparna. Och tydligt visar den kropp som döljs bakom tygets böljande rörelse. Men inte berättar mer.

Det är snart tjugo år sedan Markus Åkesson debuterade på Arch Gallery Kalmar.

– Jag hade just avslutat mina studier på Ölands målarskola. Det första riktiga steget mot ett liv med konsten.

Redan då målade han dubbla verkligheter. Berättande bilder men också något bortom berättelsen. Tvetydigt och oroande.

På Arch visade han flera målningar av ett mörkt villakvarter. Taggiga gransiluetter, upprört blåsvarta himlar, mörklagda typhus. En osäkerhet till beblandning lik tryggheten. Glappet mellan dröm och verklighet.

– Utställningen var min första separatutställning och ett genombrott. Jag sålde nästan allt. Året på Ölands målarskola var ett stort steg och en utmaning. Det låter kanske märkligt idag, men jag kände faktiskt inte alls till konstvärlden. När jag av en slump ett par år tidigare anställdes som glasgravör visste jag knappt att det fanns en glasskola i vår grannkommun.

Markus Åkesson hade lika gärna efter gymnasieutbildningen kunnat hamna inom verkstadsindustrin, eller kanske som far och farfar med jobb i skogen kring Sporsjö.

– Jag tecknade mig igenom hela min uppväxt. Läste serier och fantasy, beställde airbrushsprutor från USA och till med ett blästringsverktyg för glas. Nyfiken på allt som hade med bild att göra. Dessutom var det ju populärt med motivlackning så jag fick motivlacka kompisarnas skrotbilar. Och sedan riktigt stora lastbilar. Det var också en utbildning i färg och form.

Därvid kunde det förstås ha förblivit om inte Markus Åkesson, under Glasrikets nedgång med stängda gravörverkstäder, bestämt sig för att köpa färg och staffli.

– Jag var inte vidare bra, men jag brann för att uttrycka mig i bild. Utan den intensiva lusten hade jag kanske aldrig fortsatt.

Nu har det gått nästan tjugo år och Markus Åkesson är en etablerad konstnär som ställer ut i Stockholm, Paris, Berlin och Bryssel.

– Min lust att måla är fortfarande lika stark, säger han. Jag gav mig själv ett löfte när jag köpte det där staffliet och färgerna – att aldrig dagtinga med mitt måleri. Att vara trogen mig själv och det jag vill göra. Det är klart att det många gånger har varit kämpigt men behovet att måla har alltid varit starkast.

Dubbelheten, den där osäkerheten om vad som sker i Markus Åkessons målningar, finns kvar efter tjugo år.

– Jag har alltid bejakat drömmar och fantasier. Under en period sov jag dåligt. Då skissade jag och skrev ner mina tankar från den flytande tiden mellan dröm och vakenhet.

Steget från motivlackaren i Sporsjö till konstnären som debuterade på Arch är stort och ännu större är steget till konstnären som idag ställer ut i Paris och Berlin. Hissnande faktiskt.

– Visst, säger han lugnt. När jag ser tillbaka kan jag förundras. Jag växte upp i ett hem utan konstnärliga traditioner. Jag har visserligen fått höra att jag har en morfarsfar som var konstnär men jag har inte hittat honom i någon konstbok.

Vad är drivkraften?

En kort tvekan.

– Glädjen och lusten, säger han. Det är en brinnande drivkraft. Jag visste tidigt, så snart jag mötte färgen, att den skulle vara mitt liv.

Markus Åkessons måleri är berörande. Verkligt men också fyllt av tolkningsmöjligheter. Det är bara ett par år sedan hans målning ”Sleeping Beauty” plockades bort från entrén till Nyhemsskolan i Ängelholm. Målningen ansågs vara för stark och att den kunde skapa oro hos elever med självskadebeteende.

– Det var en märklig upplevelse, säger Markus Åkesson. Motivet var godkänt av en jury, inköpskommitténs konsult hade varit på besök i ateljén i Pukeberg. Allt var klart i alla led.

Men det starka uttryck oroade plötsligt. Öppnade den där glipan mot det osäkra. Målningen fick omplaceras. Nu hänger den utanför biblioteket i samma skola.

– ”Sleeping Beauty” handlar om sagans prinsessan Törnrosa som kommer att vakna omgiven av sina vänner. Så har jag tänkt, säger Markus Åkesson. Hon är omgiven av de väntande barnen. Skogen är den trygga fonden.

– Jag är intresserad av gamla berättelser och texter som funnits länge. Bibelns berättelser, de forntida egyptiernas begravningsbok, De Dödas bok och våra folksagor. Det är berättelser med många lager och många möjliga tolkningar.

Så vad döljer den draperade kvinnan? Hon är inte dold av ett oformligt tygskynke, snarare skulpterad i det vackra tyget som lyfter fram kroppens former och det utmejslade ansiktet.

Återigen denna dubbelhet. Är det kroppen som är huvudsaken eller är det tygets berättelse? Om pojken och vargen och skogen?

– För mig är titeln ”Now you see me”, en lek med ord. Modellen är så smyckad att klädseln övergår i en sorts kamouflage. Det som finns under de många tyglagren förblir en hemlighet.

Markus Åkesson har alltid älskat mönster. I ateljén ligger mönstrade orientaliska mattor och i den gamla Chesterfieldsoffan mönstrade tyger i blått, rött och svart.

– Mönster betyder trygghet för mig. Som liten låg jag i mitt pojkrum och tittade upp på takpanelens kvistmönster och jag var fascinerad av kökets medaljongmönstrade golv. Vi hade lampskärmar, tapeter och gardiner med 1970-talets blommiga mönster i grönt och brunt.

Numera skapar Markus Åkesson sina mönster själv. Inspirationen kommer från konsthistorien och de gamla mästarna.

– Jag letar i böcker och söker på nätet. I mina tyger finns referenser till Albrecht Dürer och hans ”Bakåtridande häxa på en get” från 1500-talet och till Hans Holbeins träsnitt ”Dance Marcabre”, ”Dödsdansen”, från samma tid. Mot en bakgrund av William Morris rika och blommande mönsterskatt. Tygerna trycks i Berlin på ett syntetiskt tyg som påminner om silke.

Så vad ser vi – en kropp eller en berättelse i många skikt?

– Jag har fördjupat mig i många olika berättelser och motiv under åren, men egentligen berättar jag samma sak, numera kanske mer finstilt.

– Jag avbildar inte även om mitt måleri är extremt avbildande. Jag målar andra världar. Så ser jag det. Skogen är inte en fysisk skog utan idén om skogen, berättelserna något annat än det vi först hör.

Nu har Markus Åkessons berättelser också tagit klivet in i modevärlden. Ett par målningar har inspirerat den japanske formgivaren Jun Takahashis till en dam- och herrkollektion för hippa märket ”Undercover”. Konstnären Pauline Fransson, med ateljé i Pukeberg, blickar från en parkas och på ett par jackor syns Markus Åkessons söner Edvin och Charlie. Hela kollektionen presenterades nyligen i ett mångsidigt reportage i amerikanska modetidskriften Vouge.

Vad är det den japanske formgivaren ser i Markus Åkessons målning och vad är det han själv vill berätta?

– Jag har aldrig velat föra fram ett speciellt budskap. Mina målningar uppstår i en magkänsla. På målarduken. Egentligen vill jag inte analysera för mycket. Det är kanske så enkelt att jag gör bilder jag själv vill se.