Här saknas innehåll

Men de är det parallellt.

Karl-Johan – som Barometern-OT gjorde ett stort personporträtt av förra året – har spatserat en mer inhemsk väg och nått stora framgångar med exempelvis succémusikalen ”Så som i himmelen”. Han har arrangerat öppningsnumret i Eurovison Song Contest, en mellankt i Melodifestivalen och sången som avslutade Kronprinsessbröllopet 2010 och fick Silvia att gråta.

Lillebror Nils-Petter har valt en mer internationell karriär. USA har alltid funnits som en fyr i horisonten.

– Vi har följts åt hela livet. Upptäckt musik ihop, lärt av och irriterat varandra. Det har alltid varit en positiv konkurrenssituation, säger Nils-Petter Ankarblom.

Han är i Stehag när intervjun görs. Det bor det drygt tusen människor i den lilla byn, belägen mellan Höör och Eslöv. Här finns livsmedelsaffär, pizzeria, frisersalong, bygghandel, blomsteraffär och en låg- och mellanstadieskola. Byn innehar värmerekordet för september månad i Sverige. 29,1 grader.

Sedan 2018 bor Nils-Petter Ankarblom här tillsammans med amerikanska frun Carrie Gilchrist – som han träffade via det amerikanska musikalprojektet Lovewell, som anordnats i Oskarshamn sedan 1996 – och dottern Agnes. ”Aggie”, som hon heter i familjemun, fyller fyra i sommar.

– Vi hade bott i USA på heltid sedan 2010, men jag fick fler och fler uppdrag i Sverige. Vi hade inget eget boende här och till slut hittade vi det här lilla stället. Jag har givetvis byggt en egen studio här, det var det viktigaste.

Familjen har dock kvar Floridalägenheten i Fort Lauderdale.

– Min fru jobbar med ”Lovewell”, hon är konstnärligt ansvarig, och deras styrelse finns där. Men det funkar bra för henne att jobba på distans.

Även om Skåne är platt, så står Nils-Petter Ankarblom – inte ens 40 fyllda – på någon slags so far-topp av sin karriär.

För att spegla den måste vi först kika i backspegeln.

Bröderna Ankarblom föddes – inte minst via pappa Hans folkmusikintresse och skivbackar hemma i Mönsterås – rakt in i musiken. Som 13- och 10-åringar tog sig bröderna – trots att de var för unga för att delta – hela vägen till riksfinal i den SVT-sända talangtävlingen Musik Direkt.

Det stod snabbt klart att det fanns en sällsynt inneboende talang i brödraduon.

Precis som storebror gick Nils-Petter gymnasiet på Oscarsgymnasiet i Oskarshamn. Den lovprisade musik- och estetlinjen som fostrat en lång rad framgångsrika musiker. Marcus Olsson (Ulf Lundell, Melissa Horn, Avantgardet), Mathias Blomdahl (Lars Winnerbäck, Lisa Ekdahl) och Mollie Minott för att nämna några.

– Det var en otroligt betydelsefull tid för mig. Fantastiska lärare och fantastiska resurser med grymma lokaler.

Han framhåller även SAS – där avgångseleverna sätter upp egna konserter – som extra betydelsefulla.

– SAS var lärorikt. Vi fick lära oss hur en produktion går till, hur man driver den från grunden.

En av lärarna på Oscarsgymnasiet som tidigt såg Nils-Petters talang var Pia Bygdéus, med både filosofie doktor och musikpedagog inristat på visitkortet.

Hon skickade honom till Örjan Fahlström, professor vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, för speciallektioner.

– Pia såg väl någon form av potential i mig och gav mig möjligheten att träffa och prata med någon som var på en högre nivå. Det var väldigt givande.

Som 18-åring vann Ankarblom tävlingen ”Jazzverk 2000”, som sändes i Sveriges Radio P2.

– Det var väl då jag för första gången kände: ”Jag kan hålla på med det här”.

På stapplande ben hamnade Nils-Petter Ankarblom i Malmö.

Där väntade fyra formgivande år på musikhögskolan. Parallellt med studierna initierade Ankarblom tillsammans med fyra kompisar Beach House Music, döpt efter drömmen om att en dag ha just ett beach house. En studio som lever kvar än i dag.

Under Malmöåren sa Ankarblom ja till allt.

– Ett gig leder alltid till ett annat, sa min pappa till mig en gång. Det är det smartaste råd han gett. Den attityden har vi alltid kört. Ta chanser, det leder alltid till något.

Sedan 2007 lever Nils-Petter Ankarblom helt på att skriva och leda musik. 2010 gick flyttlasset till USA, till Fort Lauderdale. Drömmen om ett beach house blev så gott som verklighet.

Carrie jobbade med Lovewell, Nils-Petter delade sin tid mellan musikaler och den moderna pop- och rockvärlden.

– Jag hade fått in en fot några år tidigare när jag jobbade med Anders Bagge. Jag fick en inblick i popvärlden, eftersom han jobbade med många stora artister. Anders är duktig på att knyta unga människor till sig, han gav mig förtroende, litade på mig. Det lyfte mig.

Vi ska återkomma till popen, men först ska vi borda helikoptern, sväva ut över Manhattan och kika ner på när Nils-Petter Ankarblom tog klivet från ansedd, professionell arrangör och kompositör – till att bli en stjärna på musikalhimmelen.

Chris Miller och Nathan Tysen, personer som Ankarblom lärt känna via ”Lovewell”, hade gjort musikal av den klassiska barnboken ”Tuck Everlasting”.

Målet och drömmen var, som för alla – Broadway.

Men eftersom allt är dubbelt så dyrt i New York, så sätts alla potentiella Broadwayföreställningar först upp i mindre städer.

”Tuck Everlasting” sattes 2015 upp på The Alliance Theater i Atlanta. Nils-Petter Ankarblom fick frågan om han ville dirigera.

Det föll väl ut och den 31 mars 2016 hade ”Tuck Everlasting” premiär på Broadhurst Theatre på Broadway i New York.

Ankarblom fick följa med och blev tillsammans med Broadwaylegendaren Mary Mitchell Campbell musikansvarig för produktionen.

– Hon hade många uppdrag och turnerade mycket, så vi delade på dirigerandet. Två, tre kvällar i veckan dirigerade jag och hela faderullan. De kvällar Mary Mitchell dirigerade spelade jag keyboard.

”Tuck Everlasting” spelades 39 kvällar innan den lades ned i maj samma år.

– Det var en jättefin musikal, men den var lite för amerikanskt inåtvänd och nådde inte turistpubliken, vilket är ett måste.

Att det är stort att dirigera en Broadwaymusikal inser de flesta. Men det är faktiskt till och med snudd på unikt ur ett svenskt perspektiv.

– Anders Eljas dirigerade ”Chess” och ”Carrie” på 1980-talet, jag tror att vi är de två enda svenskarna som dirigerat på Broadway.

Hur stor dörröppnare är det att kunna säga: ”Jag har dirigerat på Broadway”?

– Det är klart att det ger en inbyggd respekt, i musikalvärlden är det väldigt stort. Det är en know how-grej att få se hur det går till och kunna ta med sig när man jobbar hemma i Sverige. Men alla som jobbar i den världen har en väldigt ödmjuk inställning. Det finns en familjeanda, alla är så otroligt bra. Den inställningen har jag försökt ta med mig.

Efter Broadwayäventyret gick flyttlasset tillbaka till Fort Lauderdale och här hoppar vi lite i kronologin.

Från 2016 till nutid.

Från en musikal till en annan.

Under våren 2020 har Nils-Petter Ankarblom arbetat med ett väldigt speciellt projekt, inte minst för honom själv. Nämligen uppsättningen av ”The Phantom of the Opera” på Kristianstads Teater.

– ”Fantomen” är stort, dels för att det är en av världens största musikaler, dels för det var den som öppnade dörren för mig. Jag har varit musikalgalen ända sedan jag och brorsan såg den på Oscarsteatern i Stockholm när vi var barn. Vi åkte dit med farmor och farfar och trodde att vi skulle få se någon dammig opera. Men vi tyckte det var helt fantastiskt.

Vad bröderna inte hade en susning om där och då var cirkelslutningen som komma skulle. Att storebror Karl-Johan en dag skulle bli dirigent på just Oscarsteatern och att lillebror Nils-Petter skulle bli musikaliskt ansvarig för just ”Fantomen på operan”.

Uppsättningen på Kristianstads Teater är speciell så tillvida att det är blott tredje gången musikalen sätts upp i Sverige. Första gången var på Oscarsteatern 1989, andra gången i Peter Jöbacks uppsättning på Cirkus 2016.

– Då har det varit replicaproduktioner, att man måste göra det exakt likadant som i New York och London. Det här är en non-replicaproduktion. Vi gör musiken exakt likadant, men det är en egen produktion. Det är en otrolig satsning med 14 musiker och vi har hyrt in alla originalsyntar från 80-talet och så vidare.

Hur kom det sig att den hamnade just i Kristianstad?

– Kristianstad har blivit något av ett musikal-Mecka och teatern är en av de vackraste i landet. Det finns två jätteaktiva produktionsbolag där, Underhållningspatrullen och Emil Sigfridssons bolag. De gör massor av saker och smäller upp stora musikaler varje år. Det bussas in turister och är en otrolig verksamhet. Emil har tjatat i tio år på Andrew Lloyd Webbers bolag om att få göra ”Fantomen” och nu fick han det.

Premiären på Kristianstads Teater hölls, efter långa förberedelser, den 23 februari i år – med Nils-Petter Ankarblom som dirigent och musikalisk ledare.

50 föreställningar var inplanerade. Efter 16 var det över. Coronapandemin kom emellan och som allt annat fick musikalen blåsas av.

– Vi hoppas kunna flytta föreställningarna till nästa vår. Det hade sålt väldigt bra och var i stort sett utsålt.

Hur har pandemin annars påverkat dig yrkesmässigt?

– Tja, som för alla andra, allt är inställt eller flyttat. Jag skulle ha gjort min debut på Malmö opera nu i vår när jag skulle ha dirigerat föreställningen ”Rickard ovan regnbågen” med Rickard Söderberg, Malmö Operaorkester och Malmö Operas damkör. Det hade varit en stor debut för mig, men förhoppningsvis blir det vid ett senare tillfälle.

Parallellt med musikalknegandet har Ankarblom alltså graviterat allt mer mot popvärlden. Via Göteborgsbaserade kollegan Mattias Bylund fick han under tidigt 2010-tal in en fot i den moderna musikbranschen.

– Mattias hade bland annat arrangerat blåset på "Can't stop the Feeling!" (Justin Timberlake) och hade goda kontakter med låtskrivare som Max Martin, Johan Carlsson och andra profiler i ”LA-gänget”. De arbetade fram en modell där de fick en idé i Los Angeles och snabbt behövde stråkar eller blås på en låt. Då hörde de av sig till Mattias som skrev arr och spelade in med svenska musiker och sedan skickade tillbaka till LA.

Med tiden blev det för många låtar för en person att ratta.

– Det var då jag snubblade med. Jag fick någon låt här och var av Mattias.

Ankarblom var med och arrangerade låtar åt världsartister som Dolly Parton, Bryan Adams, Jennifer Lopez och Michael Bolton. Det kunde handla om både blås och stråkar.

– Oftast fungerar det så att det kommer ett mejl från LA med en MP3-fil med falskt namn, för att låten inte ska kunna hamna på villovägar. Sedan har jag ganska fria händer. Jag gör ett arrangemang, skriver ut alla noter och spelar in på synt. Sedan skickar jag det till några av Sveriges bästa musiker, som spelar det in det på riktigt. Därefter skickas det tillbaka till USA. Det går oerhört fort och hastigheten är viktig. I princip ska de kunna skicka filerna till oss, gå och lägga sig i LA och när de vaknar har de ett smörgåsbord av grymma tracks att välja och vraka mellan, samtidigt som de slipper allt det praktiska med dyr studio och sådant.

Med tiden har uppdragen blivit allt fler, allt större.

På "Fades away", låten som Avicii skrev tillsammans med Jocke Berg från Kent och Carl Falk och som avslutade Aviciis postuma album "Tim", är det Nils-Petter Ankarblom som ligger bakom arrangemanget av både stråkar och blås.

Jonas Brothers superhit ”Only human” – en kvarts miljard spelningar på Spotify – bär Ankarbloms arrangemangssignum.

– Det är helt kokobäng när man ser hur många som lyssnat på den.

Men det riktigt stora genomslaget i popvärlden har kommit den senaste månaden. Kanadensiske superstjärnan The Weeknd är världens just nu kanske största artist.

Albumet ”After hours” har hyllats unisont. Låten ”Blinding lights” har toppat listorna hela våren och är fortfarande etta på Spotifys Global topp 50.

Nya The Weeknd-singeln heter ”In your eyes” och har också blivit en jättehit. På bara några veckor har den Spotifystreamats nästan 100 miljoner gånger och varit topp tio både i världen och på de flesta nationella listor.

”In your eyes” är skriven av svenskarna Max Martin och Oscar Holter och avslutas med ett maffigt blåsparti – signerat Nils-Petter Ankarblom.

– Det är mycket blås. Det är fem livemusiker som spelar och ska låta så fett som möjligt.

Hur gick det till när du fick The Weeknd-uppdraget?

– Jag var i Vasa i Finland i december förra året för att dirigera Vasa Stadsorkester. Det var kolsvart ute och jag hade precis landat efter en flygning från USA, så jag var rätt så jetlaggad. Då kom det ett mejl från Mattias med en låt, jag är inte ens säker på att det stod att det var The Weeknd. Jag minns inte. ”Den här behöver blås – snabbt”, stod det typ. Så jag satte mig och gjorde arrangemanget, jag var ju ändå pigg efter flygningen. Det tog kanske tre timmar, innan jag skickade i väg den till musikerna.

Proffsblåsarna Magnus Johansson (trumpet), Janne Bjerger (do), Peter Noos Johansson (trombon), Tomas Jonsson (tenorsaxofon) och Wojtek Goral (altsaxofon) spelade in Ankarbloms arrangemang innan det skickades vidare till LA.

– Sedan har jag inte tänkt så mycket på den, inte förrän den släpptes för några veckor sedan och blev jättestor.

Så det var inte så att du hängde med The Weeknd i studion?

– Haha, nä, verkligen inte. Vi har aldrig träffats. Artisterna har ingen koll på vilka vi är. De säger nog bara: ”Call the swedes” eller något, haha. Jag har aldrig träffat Max Martin heller. Det är som ett släktträd som grenar ut sig från artister till låtskrivare och så vidare, säger Ankarblom och fortsätter.

– Folk har ju ingen aning om vad som finns bakom kulisserna. Man vet vilka artisterna är, sedan har man ingen aning om vem skrivit låten. Vilka som spelar eller har arrangerat har man v-e-r-k-l-i-g-e-n ingen aning om, haha. Därför är det kul att belysa entouraget bakom, hur mycket folk det går åt för att göra en låt.

Det svenska musikundret är välbekant och borrar sig alltså långt djupare i popmyllan än bara till artister och låtskrivare.

– Vi ska vara stolta över vad vi åstadkommer i pop-Sverige. Vi har väldigt gott rykte ute i världen. Vi kan vår shit, liksom. Max Martin pratar ju ofta om kulturskolans betydelse och så vidare. Men vi är försiktiga med att skryta, det är mindre snack och mer verkstad. Tvärt om mot hur amerikaner är. Vi borde lära oss att prata för vår sak mer.

Finns det fler potentiella hits i pipen där du har ett finger med i spelet?

– Ja, det är några stora grejer på gång, men jag kan tyvärr inte säga något om vad det är än. Det är så svårt att veta vad som verkligen släpps. The Weeknd kanske har spelat in 40 låtar till plattan, varav de flesta inte kommer med. Jag var med och gjorde en låt med Ariana Grande. Den var jättebra, men släpptes aldrig. Då fattar man lite vilken industri det är, när så bra grejer inte ens släpps. Jag har varit med och gjort drösvis med låtar som aldrig har blivit något. Men det är verkligen som pappa sa: Det ena leder alltid till något annat.

Parallellt – ni märker att det är mycket paralleller i det Nils-Petter-ska universumet – med världshits och Broadwaymusikaler har ”Nippe”, som han kallas, hela vägen haft en fot kvar i hemmyllan på den småländska ostkusten.

Under alla år – sedan 1996 – har han återvänt till Oskarshamn för att jobba med Lovewell på somrarna. Han har arrangerat låtar åt lokala artister. Förra året var han arrangör och dirigent för ”Alice, Titti & Mollie”, projektet där Länsmusiken satte upp sju stora konserter runt om i länet. Det var också Nils-Petter Ankarblom som skrev ”Follow”, låten som framfördes av Mollie Minott och var ledmotiv för SVT-succén Eagles, inspelad i Oskarshamn.

– Mönsterås kommer ju alltid vara hemma. Föräldrarna bor kvar och jag hälsar på så ofta jag kan. Och skolåren i Oskarshamn var otroligt betydelsefulla. Skolvärlden är oftast sportsligt influerad, där är jag helt lost. Här fick jag möjligheten att träffa likasinnade på en riktig musiklinje. Vi inspirerade varandra. Det har ju gått så många där som blivit framgångsrika musiker senare. Sedan var det viktiga år socialt. Jag pendlade från Mönsterås och det var alltid sista bussen hem. De där åren formade mig väldigt mycket.

Du har dirigerat på Broadway, är musikaliskt ansvarig för ”The Phantom of the Opera” och har varit med och gjort världshits. När du tittar på din karriär så här långt, vad känner du då? Stolthet?

– Ja, lite. Det är klart att jag vill nå ut, lämna avtryck. Samtidigt är det bara musik. Jag har alltid känt så. Det är bara musik. Jag är väl typisk svensk, gillar att vara bakom spotlighten.