Men faktum är att det fanns en tid när Fake var ett av Sveriges största band i genren.

Vi backar bandet.

Christian Åberg hade gått gymnasiet i Oskarshamn, men nu flyttat tillbaka till hemön Gotland, där han ingick i ett ständigt turnerande dansband som hette Positions.

År 2000 hade han dock tröttna på Gotland och flyttade tillbaka till, som han säger, Sverige. Närmare bestämt Oskarshamn. Med sig fick han basisten Henrik Smittenberg och keyboardisten Jonas Karlsson.

– Vi hade tröttnat på Gotland och då blev det att vi flyttade med bandet. Men vi ville tvätta bort dansbandsstämpeln, så vi bytte namn från Positions till Fake, säger Christian Åberg, när vi träffas på Latitud 57:s kontor i Oskarshamns hamn.

Han är inte bara sångare i Fake, utan också general för Latitud 57. En festival som spelat stor roll även för Fake som företeelse. Mer om det snart.

I Oskarshamn fick de sällskap av gitarristen Thomas Nilsson och trummisen Mattias Stockhaus, som Åberg kände sedan skoltiden. När Jonas Karlsson flyttade hem till Gotland kom Fredrik Karlén in som ny keyboardist.

Vad hade ni för ambition när ni grundade Fake?

– Vi hade en jävla vision. Vi skulle bli Sveriges störst och bästa coverband. Vi gick verkligen in för det.

Paradoxalt nog hade Fake nästan alla sina spelningar på ön de just lämnat i början.

– Det var ju lite avigt. Vi flyttade från Gotland för att vi ville till Sverige, sen fick vi en massa jobb på Gotland. Men vi kände så mycket mycket folk och hade så mycket kontakter på Gotland att det föll sig naturligt, säger Christian Åberg.

– Vi hade hur mycket spelningar som helst på Snäck, Kallis, Gutekällaren och Munkkällaren i början. Ett av de första åren var vi after beach-band på Snäck en hel sommar. Vi spelade 30 dagar i rad. Och där var det samma personal som i Sälen. Det ena gav det andra. Vi fick en kickstart.

Fake växte. Spelningar i Visby, Sälen, Åre och andra turistmetropoler blev vardagsmat. Bandet anlitades för en mängd företagsgig.

– Framför allt i Stockholm. Olika företag flög upp oss för att spela på deras firmafester och event. Vi spelade i Saltsjöbaden och på Kastellet i Vaxholm och en massa andra häftiga ställen.

2004 anlitades Fake som husband på Idrottsgalan i Globen. En tradition som höll i sig i tre år.

– Vi spelade på stora scenen i Globen efter att de släckt sändningen. Det är klart att det var häftigt.

Fem, sex år in på det nya millenniet står Fake på sin publika topp. De hade nästan nått sitt mål.

– Vi var inte allra störst i Sverige, men nästan. Pumpbolaget ,Rydell & Quick och Smalare än Thord är störst. Vi var snäppet under. Eftersom vi spelade i Visby, Sälen och Åre så var vi ett av de största.

Kunde ni leva på att bara spela vid den här tiden?

– Vi kunde nog ha levt på det och spelade otroligt mycket. Men det tråkiga är att vi aldrig har dragit riktigt åt samma håll vad det gäller den ambitionen. Vi byggde upp Fake till det vi ville, men när vi väl kom dit var det någon som träffat en tjej eller någon som skulle ha barn. Det gjorde att vi inte kunde eller vågade släppa heltidsjobben och satsa fullt ut.

Hur högt gage kunde ni ta ut?

– För ett enskilt gig tror jag vi fått 35 000 som mest. Nån gång har vi fått 50 000, men då har det varit i kombination med att jag varit konferencier och gjort nåt quiz eller så.

2006 bestämde sig Fake, delvis av praktiska skäl, att försöka sig på konststycket att bli profeter i sin egen hemstad. Hårdraget gick det knappt att gå på krogen i Oskarshamn eller Kalmar utan att få höra Fake.

– Vi körde något som hette Tre nyanser av Fake på Post. Plötsligt var vi överallt. Nattklubbar, krogar, julfester, företagsfester. Alla ville ha oss. Det var nog peaken sett till antal gig, säger Christian Åberg.

– Jag bodde i Kalmar och det blev naturligt att spela på Ernesto och Palace och såna ställen i Kalmar. I Oskarshamn var vi i princip husband på Kråkan. Vi körde livequiz och fyllde stället gång på gång. Det blev bekvämt att spela på hemmaplan och slippa resa. Vi skapade egna koncept för att kunna spela hemma.

2010, när det var dags för tioårsjubileum, bestämde sig Fake för att tänja på gränserna. De hyrde nöjesstället Big Bang i Oskarshamn.

– Det fanns 800 biljetter och vi sålde tokslut. Det var ett kvitto på att : ”Nu vet folk vilka vi är”.

På senare år har Fake dragit ner rejält på antalet gig. Under våren är Ladies night i samband med IKO-Vita Hästen det enda inplanerade giget.

Och så Latitud 57, då, förstås. Fakes spelningar på festivalen har blivit smått legendariska.

Avantgardets frontman Rasmus Arvidsson sa så här in en intervju i Barometern förra året:

– Jag var på Latitud 57 i Oskarshamn för ett par år sedan för att titta på Markus Krunegård. Han var Sveriges kanske hetaste manliga artist då. Det kändes som att vi var 150 pers framför scenen. Direkt efter spelade Fake, ett coverband, och då stod 5 000 där och sjöng med.

Christian Åberg:

– Vi har blivit en institution på festivalen. När vi gör utvärderingar så hamnar alltid Fake högt upp. Det är säkert 5 000–6 000 personer framför scenen när vi spelar.

Han avslöjar att det finns lösa planer på att göra en hejdundrande Fakespelning på Latitud 57:s tioårsjubileum i sommar. En spelning som förmodligen skulle toppa bandets karriär.

– Vi har aldrig spelat på stora scenen och det är något som har efterfrågats. Det finns en arbetstanke på att göra ett stort, producerat Fakeset på stora scenen sent på kvällen. Då skulle vi gå all in med pyro, storbildsskärmar och laser. Det vore sjukt häftigt, men samtidigt krävas väldigt mycket av oss, vi får se om det kan bli så.

Vad är Fake i dag?

– Det är ju inte samma sak som det var förut. När jag flyttade hit och började jobba här 2011 så visste även alla ungdomar vilka vi var. Fake var stort, det var nästan så att folk var stolta att vi fanns i stan. Men vi är dåliga på att marknadsföra oss och att synas i sociala medier. Då riskerar man att tappa i attraktivitet.

Men ni ska inte lägga av?

– Nä, det har vi inte pratat om, tanken är att bandet ska leva vidare. Men det har blivit svårare. Henrik har flyttat till Stockholm och alla har mycket med familjer och jobb. Vi tar de spelningar som funkar. Samtidigt skulle vi nog vilja spela mer. Mitt mål är att ha ett stående Fakeställe i stan, som vi hade på Kråkan en gång i tiden.

Hur många gig har ni gjort genom åren?

– Oj, det är många. I början så gjorde vi nog 70-80 gig om året. Men på senare år har det sjunkit rejält. Säg 500-600.

Vilken låt har ni spelat flest gånger?

– Vittring. Den har varit med hela tiden. Varje spelning. Upp och ner är en annan vi alltid spelar. Folk tror att det är en Fakelåt, men det är en Peps Persson-låt fast i Wilmer X-tappning. Den finns inte på Spotify. Sedan har det tillkommit låtar som vi alltid spelar. Som Händerna i himlen med Petra Marklund och (Oh La La) Jag vill ha dig med Ulf Lundell, säger Christian Åberg.

– Vi har en låtbank på 160 låtar som sitter i ryggmärgen. I bland har vi bytt och gjort helt nya låtlistor, men då har det blivit platt fall. Det hör liksom till att vi spelar Bon Jovi-medleyt.

Tröttnar du aldrig på att stå och sjunga andras hits?

– Jag skriver mycket egna låtar och har alltid gjort, men det tar så enormt mycket tid att få en publik med eget material. Jag har aldrig känt att jag velat jobba så mycket för det. Då är covers lite fuskvägen. Det är angenämt och roligt att förädla andras låtar som är skrivna för att vara hits.

Ni får vara rockstjärnor för en stund, helt enkelt?

– Ja, så är det ju. Det är en genväg att få stå på stora scener och spela inför mycket folk. Liten genväg få stå på stora scener. Med eget material hade jag fått spela på syltor inför tio pers, nu får jag stå på scen inför massor av folk och se glädjen hos dem. Covers har låg status, men vi har alltid bra ljud och stora scener. Som sagt, man får vara rockstjärna för en stund.