Pjäsens mammor ropar på hjälp – vi måste lyssna
Mammorna
Var: Kalmar teater.
När: Fredagen den 12 november.
Med: Maria Salah, Chatarina Larsson, Gloria Tapia och Lo Kauppi.
Av: Alexandra Pascalidou, Sunil Munshi och Lisa Lindén.
Regi: Sunil Munshi.
Dramaturg: Lisa Lindén.
Arrangör: Samproduktion mellan Riksteatern och Kulturhuset Stadsteatern.
Visas även: På Forum i Oskarshamn den 12 december.
Det värsta är att det är verklighet, inte bara teater. Ofattbart många ungdomar skjuts ihjäl i Sverige varje år. Vilka var de? Vad hette de? Det får vi sällan veta i nyhetsrapporteringen.
Men i sin hyllade bok ”Mammorna” har författaren och journalisten Alexandra Pascalidou gett röst åt 20 mammor vars barn blivit mördade. Nu har boken blivit dokumentärteater i regi av Sunil Munshi.
I föreställningen möter vi fyra av mammorna som intervjuats i boken. De står på den mörka scenen, med skarpt neonljus i fonden och tittar på publiken. En efter en berättar de. Om sina förlorade barn, tonåringarna Marley, Robin och Yonathan som sköts till döds i huvudet och Lavin som stacks ihjäl med ett svärd i terrordådet i en skola i Trollhättan. De var vanliga ungdomar.
"Alla som mördas är inte kriminella. Många oskyldiga barn dödas. Vem som helst kan drabbas”, konstaterar en mamma i pjäsen.
Och mammorna fortsätter berätta, om sorgen, saknaden, självmordstankarna och den svåra kampen för att orka leva vidare. Och om frustrationen över att våldet inte tycks ta slut, att ingen lyssnar på dem.
Det är en oerhört tragisk och skrämmande verklighet, som mammorna beskriver. Och som det ser ut i Sverige i dag. Man vaknar om morgnarna och drar sig nästan för att sätta på radion med dagens nyheter. Ändå blir jag förvånad över att jag inte blir mer berörd. Det är så svårt att ta in mammornas berättelser där och då, i den halvfulla salongen på Kalmar teater.
Marleys mamma berättar att hennes son, 17-åringen, hade börjat skriva egna låtar. Hon tar stolt fram mobilen och spelar upp en av låtarna, en kärleksrap till henne. Yonathans mamma berättar om hur polisen kom mitt i natten och talade om vad som hänt, för henne och för Yonathans sjuåriga lillasyster. Sedan dess blir systern rädd så fort det ringer på dörren.
Lavins mamma berättar att hon, som upplevt så mycket våld i sitt forna hemland, tänkte att hon och barnen skulle vara trygga i den lilla, svenska staden Trollhättan. Robins mamma berättar att Robin var busig och charmig som liten. Att han dödades när han försökte rädda sin lillebror undan mördarens kulor.
Flera av mammorna vittnar om hur de förgäves försökt få hjälp, från skolan, socialen och polisen, innan det blev för sent.
Jag hör dem berätta om allt det hemska. Men först efteråt, när jag är på väg hem, kommer tårarna, ilskan och den känsla av vanmakt som jag delar med mammorna. Ingen bryr sig, säger mamman i pjäsen. Jo, vi är många som bryr oss, vi är rädda, vi oroar oss för våra och allas barn och barnbarn. Men vi är också frustrerade. Vi vet inte vad vi ska göra. Vad kan vi göra? Vi kan inte bara vänta på att politikerna och myndigheterna ska försöka få stopp på våldet. Det är allas vårt ansvar att göra vad vi kan för att ta itu med de många orsakerna till våldet: arbetslösheten, fattigdomen, skol- och bostadssegregationen, rasismen.
I slutet av pjäsen träffas mammorna i vardagen efter dåden. Vi får se hur de fikar tillsammans, pratar om sina barn, försöker trösta och stötta varandra i allt det svåra. Vi kan lyssna på dem. Och lära av dem.
