Christian Gustafsson: ”Stora krav höjer ribban – det orimliga blir rimligt”
Jaha, jahopp. Det var det, det. Slut för i dag, tack för i dag.
Det känns som att säsongen har fortgått i evigheter, ett tag kändes det som att den aldrig skulle ta slut.
Och så hux flux – sommarlov.
Den i många stycken briljanta ”IK Oskarshamn anno 22/23”-grundseriesäsongen fick spinn på förväntningarna. Fattas bara annat. Sex raka februarisegrar gav legitima förhoppningar om en lång hockeyvår. Det var plötsligt inget märkligt i att börja skissa på kvartsfinal- och till och med semifinalmotstånd.
En abrupt formdipp, till viss del föranledd av skador och avstängningar, i slutet av säsongen modifierade ånyo förutsättningarna.
Topp sex bommades.
• • •
Efter ett Shinniminskt jätte-IKO-ras i Norrbotten och en skälvande, sjungande suddenseger i Be-Ge Hockey Center väntade ett skiljeheat i den gamla ladan med anor från 1974.
Avgörande hockeymatcher. Visst är det nåt visst med dem.
Den vibrerande stämningen i arenan redan ett par timmar före nedsläpp, ungefär 200 "hur tror du att det går i kväll, då?"-frågor och en förväntan som inte går att frambringa i så många andra kontexter.
Det började illa för IKO och målvakten Tim Juel när Luleås Juhani Tyrväinen skickade i väg en lös på från mittzon, som studsade någon meter framför Juel, bytte färdriktning och retfullt smet in i mål. En puck Juel vill ha tillbaka, men på samma gång en av de elakare studsar man sett.
Efter att Lausannes finest, Antti Suomela, kvitterat ägde IKO andraperioden. Ett 2–1-mål hängde i luften gång efter annan. Men i stället gav Erik Gustafsson gästerna ledningen med vad jag brukar beteckna som ett ointellektuellt (lös hystning från blå och skymning) mål. Man skulle också kunna kalla det ett slutspelsmål.
Tredje perioden var en enda lång jakt på kvittering. Till slut kom den. Med 6.22 kvar passade Patrik Karlkvist på ett Patrik Karlkvist-skt sätt bakom ryggen till Ahti Oksanen som piskade in 2–2 bakom Lassinantti.
IKO satte allt på ett suddenkort. Kom ut furiöst. Fick flera lägen, fick ett powerplay, men inte utdelning. I stället avgjorde Joonas Rask – av alla spelare.
Sett över de tre åttondelarna kunde det gått hur som helst och med facit i hand sumpande nog IKO avancemanget under det där hiskeliga mittperiodsraset i Luleå i lördags.
Efter uttåget hyllades IKO-spelarna, trots förlusten, av en kvarstannande, sjungande, hyllande publik.
Vackert.
• • •
En annan som hyllade var Luleås Niklas Olausson. Förbehållslöst.
Han sa till C More:s Sanny Lindström att han under alla sina år i SHL – och de är många – aldrig mött en bättre kedja än IKO:s förstalina.
Även Joel Lassinantti och Brendan Shinnimin stämde in i hyllningskören till IKO.
Ord som ändå visar att den här lilla klubben vunnit viss respekt.
• • •
Ett gäng spelare gjorde sina sista framträdanden i IKO-dressen den här kvällen.
Garanterat: Antti Suomela (Lausanne), Tim Juel (Timrå), Robin Norell (Örebro) och Juuso Riikola (som i och för sig inte var med, men som ska till Schweiz).
Mycket tyder även på att Emil Martinsen Lilleberg (NHL/AHL), William Worge Kreü (NHL/AHL) och Blaine Byron (Tyskland) har gjort sitt i IKO-dressen. Därtill finns en radda kantbollar och frågetecken. Som Joe Cannata, Jiri Smejkal (NHL?), Cam Brace, Myles Powell och så vidare.
• • •
Även om Luleåmatcherna blev en virvlande bergochdalbanefärd med extra allt, så skulle jag – när det blev som det blev, när krutröken skingrats – ändå i någon mening säga att de får ses som en amusant parentes.
Förra året var en åttondelsplats en "ska vi riva hela haket, så klart!"-bonus. En gå på vattnet-vår där varje skär, varje mål, varje seger chockade hockey-Sverige.
"Va, kan dom åka skridskor?!?".
Nu var premisserna och ingångsvärdena andra. Ett åttondelsuttåg en besvikelse.
IKO hade hugg på något mer, sågs som en, åtminstone i någon mån, utmanare, men förlorade sig till åttondel, missade en kvartsfinal.
Drömmen om en lång, episk slutspelsvår grusades, om vi ska vara franka, i torsdags. Hemma mot HV71.
Den matchen var nyckeln, det var där man kunde ha skaffat sig en veckas ledigt, rimliga resor och ett motstånd man har ett mentalt övertag på.
Nu blev det i stället ett "much ado about nothing"-slut, om än ett festligt och underhållande sådant.
Förhoppningar och drömmar dog på fyra grådaskiga marsdagar.
• • •
Nu är säsongen alltså över.
Och, nej, jag tänker inte gnälla eller klaga eller rasa
Varje gång IK Oskarshamn hänger kvar i SHL, har de gjort mer än man egentligen kan begära. Den här säsongen är på det stora hela så klart över all förväntan, i synnerhet på sättet den bändes över från bottenångest till slutspelsdrömmar.
Samtidigt binder man, via framgång, så att säga ris åt egen rygg.
Förväntningarna höjs. Ibland till orimliga nivåer.
Men det är också på det viset – genom orimliga förväntningar, genom för stora krav – man höjer ribban och flyttar fram positioner för ett lag.
Att fixa saker som inte borde vara rimliga. Plötsligt är de rimliga, utan att man riktigt märkte hur det blev så.
Det orimliga blir rimligt.
Det är också därför jag kan förstå, och sympatisera med, att det finns besvikelse, bland både spelare, tränare och publik.
Allt är bra och fint och svingodkänt och så vidare, men en briljant säsong slutade ändå i något av ett antiklimax.
Helt enkelt av den här simpla anledningen – det fanns mer än en åttondel i den här charmanta IKO-upplagan.
