– När jag ringde upp sa hon “nu äntligen, Malin”.

Malin Wollin, krönikör, bloggare, poddare och författare, har i snart 20 år publicerat sig för miljonpublik. Hon har vunnit trogna följare och fått fina priser. Nu belönades hon äntligen med det slutgiltiga bekräftandet – äran att få sommarprata.

– Det är det största man kan bli tillfrågad om. Jag blev så glad att jag låg och lipade på golvet.

Har du funderat på när samtalet skulle komma från Sommar i P1?

– Nja. Jag har nog inte trott att jag varit aktuell. Jag har tänkt att jag bor här i Kalmar och att jag inte är speciellt känd.

Så du har inte varit bitter tidigare år när värdarna presenterats?

– Det sa jag inte. Haha.

Många sommarpratare har vittnat om ångesten och prestationskraven som följer efter att de tackat ja. Publiken förväntar sig 90 minuter underhållning. Gärna både skratt, gråt och livsvisdomar. Kritikerna väntar med slipade knivar, redo att stämpla en uttömmande livshistoria som “seg” eller “inget som griper tag”. Pressen gör att många av kändisarna har svårt att välja ämne, vissa kämpar med manus och musik in i det sista.

Men Malin Wollin gjorde vad hon alltid gör vid starten av ett nytt projekt, hon satte sig i soffan. I den (en gång) ljusgrå sittmöbeln i familjen Wollin/Lantz vardagsrum har hon skrivit merparten av sina verk. Det är där hon timme efter timme, år efter år format ett allt djupare avtryck in i soffans stoppning. Efter att ha fått råd av bästa vännen Jasmina flöt arbetet på, nästan oförskämt smidigt.

– Hon sa hur jag skulle göra, hon gav mig en ram. Det var verkligen så här: (Malin imiterar en änglakör). Som att få en målarbok, jag behövde bara fylla i. Det var helt otroligt.

Vid några tillfällen lämnade hon hemmet för att söka inspiration på biblioteket. Men hemlighetsmakeriet kring Sommar i P1 fick henne att röra sig diskret. Tänk om någon skulle ana att hon fått frågan? Av rädsla för att bli upptäckt med att skriva på ett sommarprat lät hon döpa dokumentet på datorn till – ”Höst”.

– Då kände jag mig som en mästeragent. Men när jag tänker på det nu, av allt jag kunde hitta på tog jag en annan årstid. Så trög!

Redan i april var manuset klart. Hon fick spela in i en studio i Göteborg. Medan hon satt på tåget tillbaka till Kalmar presenterades de 58 sommarvärdarna för världen. Malin följde sändningen via ett laggande SJ-wifi. Först när hon hörde sitt eget namn insåg hon hur mycket uppdraget betydde för henne.

– Då började jag lipa igen. Jag satt ensam, men helst ville jag gå runt till alla i vagnen och berätta att jag skulle sommarprata.

Sedan välde gratulationerna in. Men en kompis var frågande. Visst hade väl Malin varit sommarvärd tidigare? Det var hon nästan säker på. Malin skrattar.

– Det var lite gulligt. När man träffar mig är det tydligen som ett Sommar-program. Jag sitter och pratar i en och en halv timme och sätter på låtar.

Dagarna efter inspelningen kom plötsligt den ångest som Malin undvikit under skrivprocessen. Hon ältade varje mening i sitt manus om och om igen. Vad hade hon egentligen skrivit? Var det ens något? Malin berättar att hennes favoritprat är Ulla Skoogs från 2015. Det handlade om byggnadsvård och fönsterfix.

– Då kanske det inte gör ont i själen på henne om hon blir sågad. Men i de flesta sommarpraten vänder man ut och in på hela sin mentala kapacitet. Och så kanske någon tycker att “det där var segt”. Att man ska utsätta sig för den risken!

Och då hade hon inte ens hunnit tänka på bilden. Det klassiska fotot med sommarkransen på huvudet.

– Det var en av de jobbigaste grejerna. Ser jag ut som Shrek med lite blommor på huvudet så är det den bilden som kommer att leva kvar. Den som de plockar fram när det händer någonting.

Till slut fick hon kontakta sin producent för “debriefing”.

– Hon tog ner mig på jorden och förklarade att det var katastroftankar som gick runt i mitt huvud.

Vad ska du prata om då? Vilken musik ska du spela?

– Jadu…

Malin skruvar på sig. Om detta vill hon inte berätta.

– Jag kan avslöja att det handlar om… mig. Haha.

Inget mer?

– Nej.

Malin förklarar med en lång utläggning att hon inte vill ta något från lyssnarens upplevelse. Hon hatar spoilers. Hon vill att lyssnarna ska känna “aha”.

– Jag kan berätta att jag har utgått mycket från att jag är en nobody. Jag gillar den känslan, det ger igenkänning. Jag tycker om att utgå från att jag är en mamma som bor i ett radhus i Kalmar och som sitter och skriver i sin äckliga soffa.

Sommarpratet ligger färdigt och väntar på att sändas den 22 juli. Malin har inte lyssnat på det och räknar med att hon aldrig heller kommer att göra det.

– Jag vet vad jag skrivit, jag vet vad jag sagt. Vad skulle fördelen vara med att lyssna? Jag ser inte att något positivt kan hända.

Det kan ändå vara en stor stund i ditt liv?

– Jo. Jag tänkte att jag skulle lyssna med familjen, men nu känner jag att det ska jag nog inte göra. Inte för att vara cool. Utan för att jag inte vågar. Jag har fått höra så mycket bra om mitt manus, men tänk om det inte är lika bra när jag läser upp det?

Oavsett kommer många andra få ta del av hennes historia. Strax efter inspelningen fick Malin Wollin veta att sammanlagt 3 miljoner människor lyssnade på något av sommarpraten förra sommaren.

– Det visste jag inte! Hur kan det vara tre miljoner, det går inte att tänka på.

Finns det någon särskild du hoppas ska lyssna på ditt program?

Malin funderar.

– Alla killar som inte ville ha mig. Varsågoda, säger hon med ett skratt innan hon tillägger:

– Ja, där har vi ju tre miljoner.