Liket som gärna går på tunn lina

Det är en glad och aningen nervös Ola Forssmed som jag träffar två dagar innan premiären av årets teaterföreställning ”Trassel” på Krusenstiernska teatern. Han har en annorlunda roll. En fysisk roll som passar honom som handen i handsken och som han själv roas av. Han spelar ett lik. Motspelaren Robert Gustafsson beskriver honom som gummimannen med ett skelett av latex och blåmärkena på Olas armar vittnar om att det har blivit en del slit och släng med honom under repetitionerna.

– Jag blir ju illa åtgången om kvällarna här, koreografiskt lagt. Men det ska ju se våldsamt ut. Och det är våldsamt. Om det ska se ut som det så måste det vara det. Då måste jag lära mig det också. Att veta exakt hur jag måste trilla och hur jag slår i huvudet utan att slå mig för mycket.

Är det svårt?

– Ja, det är svårt. Men roligt. Just i den här ensemblen så är det fler som är väldigt förtjusta i den formen. Robert till exempel har också jobbat med de formerna. Så vi gillar att utveckla det och få det att se så våldsamt ut som möjligt.

Det är andra gången som han står på scen på Krusen, som han utnämner som Sveriges vackraste teaterplats. 2016 spelade han i farsen ”Rakt ner i fickan” och blev under den vistelsen superförälskad i Kalmar.

– Det är ju en fantastisk stad. Inte bara att den är vacker, för det är den ju, den är 100 procent vacker men också 100 procent trevlig att befinna sig i. Det var första gången som jag var här under en längre tid och fick gå om kring och uppleva staden. Jag tänkte verkligen ”här skulle jag kunna va”, att bo här vore inte alls en svår tanke för mig. Det skulle jag gärna göra.

Privat skulle han beskriva sig som ganska trist och ospännande. Men arbetsmässigt älskar Växjöbördiga Ola Forssmed att roa andra.

– Det började någonstans i mellanstadiet. När man upptäckte att man fick svar, att det var det roliga som sålde mig inför mina klasskamrater. Att upptäcka att folk roades av mig och att jag roades av att de roades, helt enkelt.

Han växte upp och bodde åtta år i Araby i Växjö innan han kom att flytta till det lilla samhället Österbymo, 3,5 mil från Eksjö, med sin pappa. Där blev han visserligen inte långvarig. Som 15-åring flyttade han till Linköping för att gå på teatergymnasium. Men att välja skådespeleriet var inget som var ristat i sten. Med ett intresse för rytminstrument och musik var han inne på att välja musiklinjen.

– Jag vet inte när jag insåg att det var skådespeleri som jag skulle jobba med. Det har alltid varit så att där jag har roligast, där ska jag väl vara antar jag.

Som många andra skådespeleriintresserade hamnade han efter gymnasiet på Calle Flygare Teaterskola i Stockholm. När han gick ut skulle han, precis som många andra, ta den "vanliga vägen" och gå på scenskola.

– Jag sökte scenskola och under tiden fick jag jobb på stadsteatern i Stockholm, sen helt plötsligt hamnade jag på Göta Lejon i en stor produktion. Sen rann det på liksom.

Men det var inte förrän några år senare som han upptäckte att han hade en förkärlek till humorformen slapstick. Komedigenren som förknippas allra främst med namn som Charlie Chaplin och Gösta Ekman.

– Det är en humorform som jag själv älskar och jag gjorde stor reklam för den och gjort i många år. Så helt plötsligt blev jag kontaktad som en person som skulle kunna göra sånt, och så blev det, berättar han och rycker på axlarna.

I mitten på 90-talet kom Ola Forssmeds stora genombrott. Som 22-åring fick han rollen som Micki Sandell, en homosexuell herrfrisör som jobbade på båten M/S Freja i SVT:s tittarsuccé Rederiet. Inför miljonpublik varje vecka i åtta års tid exponerades Ola i tv-rutan, på gott och ont.

– Den exponeringen och den responsen var nog antagligen, om jag ser tillbaka på det, inte supernyttig i alla lägen. Det var nog en del att brottas med när man var så ung och helt plötsligt förstå att man skulle svara upp när man gick ut och handlade. Men så fanns det ju också så mycket njutbart i det. Men jag var ju som sagt inte så gammal, så det var lite svårt att ta ibland tror jag.

Trots att det har gått 17 år sedan sista avsnittet av serien sändes så förknippas han fortfarande med serien och sin karaktär. Det är inte främmande att Rederiet kommer på tal, men det har han inga problem med.

– Det är ett kvitto på hur älskad den var, och då pratar jag inte om hur kvalitativ den var, det kan folk ha åsikter om möjligtvis, men den var ju älskad. Så till den milda grad att folk fortfarande pratar om den, med mig. Men å andra sidan så är det bättre att bli Tjorven för någonting som folk gillar än som folk inte gillar, så gärna det.

När resan med Rederiet tog slut satt Ola dock inte i sjön. Tiden under Rederiet, och även efter, jobbade han jämt och tackade aldrig nej till jobberbjudanden. Enligt honom var det den bästa platsen på jorden. Inte nödvändigtvis jobbet som skådis, men att tillhöra ett socialt sammanhang var viktigt för honom.

– Alla som kunde tänka sig att vilja ha mig, då kom ju jag. Efter att Rederiet tog slut så fortsatte jag att jobba som jag hade gjort under alla år, det var bara det att det inte var lika synligt naturligtvis.

Olas meritlista vittnar om att han inte har legat på latsidan. Han har utöver teater testat det mesta. Men det roligaste, som han nu i en månads tid sysslar med, är live-jobb. När det bara är ensemblen och publiken i ett enda rum som samarbetar. Han gestikulerar ut över trädgården och blickar mot de tomma publikplatserna.

– För att de ska ha roligt så måste jag lyckas att förmedla, och om jag ska förmedla måste jag ha roligt. Stunden är njutbar tycker jag. Också att man hela tiden går på tunn lina. Vi har ingen möjlighet att ta det igen, det är inte som på film liksom. Det här måste vara ett laserjobb. Och jag älskar det.

Från årets ensemble är Sussie Eriksson den enda som Ola tidigare har jobbat med, bland annat i humorgruppen REA. Han beskriver att det är en härlig stämning och att det är högt i tak i ensemblen. Alla kan ge förslag om vad som helst, bra eller dåliga.

– Men sen är vi också under ledning av en genial person, Edward af Sillén. Han kan det här. Han vet precis vad som krävs för att vi ska må bra, för att publiken ska må bra, för att texten ska må bra. Man är 100 procent trygg med honom.

Jag ringer upp Ola några dagar efter premiären för att fråga om hur de första föreställningarna har gått.

– Det känns bra. Vi har haft några välbehövliga dagar ledigt nu och det är inte förrän man är ledig som man kan uppskatta och förstå vad man har gjort och hur det blev. Det blev väl mottaget vilket vi är mycket glada för.

Han berättar att responsen har varit väldigt bra hittills och att allt har gått enligt planerna under de första föreställningarna.

– Detta är något av det roligaste jag har gjort faktiskt.

Del 1: Sonja Sturesson, campingdrottning på norra Öland:

Del 2: Christofer Johansson, ung krögare som tog över Borgholms stjärnkrog: