Blickarna är blytunga, nästan anklagande.

Brickan med te och nötter står orörd.

Tiden tycks ha stannat. Sorgen i luften går att skära med kniv.

Vi som bara skulle prata om fotboll.

Men så kom verkligheten emellan. Broderns sjukdom. Den minimala dagersättningen. Och så frågan som överskuggar allt.

Storasyster Fareba Ahmadi, 16 år, är den första som bryter tystnaden.

– Aldrig, säger hon.

Den mjuka rösten har en ny skärpa när hon talar om rädslan att utvisas.

– Vi kan inte leva där. Det är jättesvårt för tjejer. De har inga rättigheter. Om familjerna vill så kan de sälja tjejerna.

•••

Fareba Ahmadi, 16 år.

De gula tegelhusen är slitna. En röd trehjuling står övergiven på gårdens asfaltsgång. Några trasiga persienner hänger på trekvart. På flera balkonger syns tvättlinor med barnkläder på tork. Från en altandörr hörs ljudet av ett gråtande barn.

Totalt finns sex trevåningshus i Salthällsområdet i Blomstermåla. I de flesta trappuppgångarna saknas namnskyltar på dörrarna. Migrationsverket hyr ett 70-tal av de 108 lägenheterna i området. Bara på tre dörrar står svenskklingande namn.

Här bor familjen Ahmadi, tillsammans med över 200 andra flyktingar från Afghanistan, Syrien, Irak och en rad afrikanska länder.

•••

– Visst är det märkligt att människor lever så här, säger socialtjänstemannen Eva Gustavsson.

Hon kallar det för Ingenmansland. En plats där ingen vet om de har någon framtid.

Majoriteten av de asylsökande i Salthäll har fått avslag på sina asylansökningar. Inte bara en, utan ofta två eller tre gånger. Därmed borde deras chanser att få stanna i Sverige vara uttömda.

Ändå bor de kvar. I åratal. Orsaken? Utvisningarna går inte att genomföra.

– Landet som de ska utvisas till måste svara att det kommer att ta emot de som utvisas, säger Eva Gustavsson.

Flera afrikanska länder svarar helt enkelt inte när Migrationsverket kontaktar dem. Och i det återtagandeavtal som slöts mellan Sverige och Afghanistan 2016 står att återvändandet i första hand ska ske frivilligt.

Därför bor flyktingarna kvar. Tre år, fyra år, fem år... Elva år är rekordet. Det innehas av en afrikansk familj som fortfarande inte fått uppehållstillstånd, berättar Eva Gustavsson, som har mött många av Salthällsborna i sitt jobb som familjebehandlare på socialtjänsten i Mönsterås.

•••

Ulla Karlsson har bott i Salthäll i 35 år.

Ulla Karlsson har bott i Salthäll sedan 1983. Hon minns 1990-talet, när de första asylsökande kom till området. Då ordnades gårdsfester och badmintonturneringar.

Hon försvinner in i vardagsrummet och kommer tillbaka med ett album som hon viker upp på köksbordet. Vi bläddrar bland bilder på bosniska familjer i tidsenliga 90-talskläder.

– Det var så roligt så det var inte sant. Vi kunde umgås hur som helst, säger hon.

Sedan dess har området förändrats, tycker Ulla Karlsson. Salthäll har blivit mer slitet, mindre hemtrevligt. Buskar klipps inte och rabatter är fulla av ogräs. Den sista gårdsgrillen i området har sprickor efter att någon eldat stora grenar. Och för ett par månader sedan brann det i hennes trappuppgång efter att en yngre man haft ett missöde med frityroljan.

Grannarna har bytts ut många gånger.

– Det blir en del oro. Man vet inte vilka folk är. En del vill inte ens hälsa, säger hon.

Ulla Karlsson har arbetat på ortens olika industrier i hela sitt liv. I dag använder hon rollator när hon går ut.

– Jag jobbade tolv år som rensare på Norrbackens Gjuteri. Jag slipade bort grader och vassa kanter. Jag är sliten jag också.

Hon tittar på bilderna från 1990-talet igen. Är det Salthäll eller hon själv som har förändrats? Kanske båda?

– Det är klart att det är skillnad på att vara 50 och att vara 70, säger hon och ler en aning.

•••

Av de 214 flyktingarna i Salthäll har färre än tio fått uppehållstillstånd. De flesta har väntat i åratal – och fortsätter att vänta – på beslut från Migrationsverket eller domstolar. Men fler än 70 har ett utvisningsbeslut som gäller. Ändå bor de kvar.

Den utsatta situationen är deras eget ansvar, menar Migrationsverkets processledare Kristina Rännar.

– De har valt att inte åka hem, att inte respektera beslutet. Det är deras val. Det är inget som hindrar dem från att åka tillbaka.

Flera länder vägrar att ta emot tvångsutvisade. I till exempel Irans konstitution står att iranier har rätt att bosätta sig var i världen de vill, berättar Kristina Rännar. Därför tar landet bara emot personer som återvänder frivilligt.

Och samma sak med Somalia.

– I princip alla somalier som har fått ett beslut om att de inte får stanna kan åka hem för egen hand redan nästa vecka. Vi kan utfärda ett provisoriskt främlingspass direkt.

När det gäller Afghanistan är situationen liknande. Bara som sista utväg får människor tvångsutvisas.

I stället stryper Sverige bidragen. Den som får ett utvisningsbeslut får normalt fyra veckor på sig att lämna landet. Sedan dras rätten till bostad och dagersättning in.

Men inte för barnfamiljer. Att lämna barn utan bostad går inte, även om föräldrarna vägrar åka tillbaka.

Det Migrationsverket kan göra är att minska dagersättningen. För en fembarnsfamilj som familjen Ahmadi kan det betyda att de får klara sig på omkring 6 000 kronor i månaden. Det ska räcka till bland annat kläder, skor, sjukvård, medicin, hygienartiklar och fritidsaktiviteter.

– Ja, det är en situation som är svår. Men åter igen, den har man själv satt sig i. Väljer man att ta beslutet att inte lämna landet, då blir konsekvensen att man hamnar i en form av limbosituation här i Sverige, säger Kristina Rännar.

•••

Familjen Ahmadi i Salthäll ser saken annorlunda. Att återvända till Afghanistan är inte ett alternativ, hävdar de.

Familjen kommer från provinsen Parwan, norr om Kabul. Pappan arbetade för en privat polisstyrka och ska ha utsatts för hot av en talibangrupp, som också sökt upp och misshandlat mamman Mehrbegom och döttrarna.

Barometern har besökt Salthäll flera gånger i augusti och september för att skildra vardagen i området. Det här är andra gången vi träffar familjen Ahmadi.

Samtalet skulle egentligen handla om sonens fotbollsträning – ett ljus i mörkret. Men diskussionen glider återigen obönhörligen in på asylprocessen.

Misshandeln i hembyn är ett känsligt ämne. Återigen blir det tyst kring tebrickan i familjens sparsamt möblerade vardagsrum.

– De slog min mamma jättehårt. Och mina syskon, säger Fareba Ahmadi till sist.

Slog de dig också?

Fareba svarar inte, men nickar sakta. Hennes mamma tittar ner i golvet, sammanbitet.

Migrationsverket ifrågasätter inte konflikten med den lokala talibangruppen (se faktaruta här intill). Men myndigheten menar att hotet mot familjen är lokalt. I storstäderna Kabul, Herat eller Mazar-e Sharif, som kontrolleras av regimen, skulle familjen vara trygg, menar Migrationsverket och flera domstolar.

– De kom till Kabul också och letade efter oss. Vi kan inte bo där heller, säger Fareba.

I december 2018 avslogs familjens senaste ansökan om verkställighetshinder. Utvisningsbeslutet gäller. ”Åtgärderna för att verkställa det beslut som fått laga kraft ska därför fortsätta”, skriver Migrationsverket.

– Alla familjer som bor här har stress. De har fått negativa beslut och är ledsna, säger Fareba.

•••

På innergården utanför 3B skiner solen. Ulla Karlsson parkerar rollatorn i skuggan, bredvid sandlådan, och sätter sig bekvämt på ramen. Två grannar hälsar på knackig svenska. Hashim Hassani och Hamid Kurbani verkar vilja berätta något, men språket sviker.

– Är din pojke hemma? Han pratar ju så bra svenska, säger Ulla Karlsson till Hashim Hassani.

– Vill ni ha kaffe? frågar Hamid Kurbani.

Männen försvinner upp i trappuppgången. Ulla berättar om livet på 90-talet. Sen kommer Hamid tillbaka med en silverbricka, en kaffekanna och två sirliga mormorskoppar. Han pratar i princip ingen svenska, men ler mycket.

Några minuter senare kommer den svensktalande sonen, som är 20 år och heter Nevid. Han tolkar, och förklarar att Hamid, frun och deras fyra döttrar precis har fått veta att de beviljats uppehållstillstånd.

– När jag hörde blev jag så glad att jag ville gråta. Alla i familjen blev jättelyckliga, säger Hamid och ler som en sol när Nevid översätter.

•••

I väntan på utvisning lever familjen Ahmadi och de andra på marginalen. Sommarlovet har tillbringats i Salthäll, med minimal kontakt med det svenska samhället. Att ta bussen till Kalmar eller att åka till stranden finns det inga pengar till, berättar Fareba Ahmadi.

– Det är jättemånga barn här. De är bara hemma. De har inget att göra, säger Fareba.

För hennes bröder Alyas och Mohammad Ahmadi, nio och tolv år, är fotbollen en höjdpunkt i vardagen. Två gånger i veckan tränar de och flera andra jämnåriga afghanska pojkar med Blomstermåla IK. Idolerna heter Neymar och Dybala.

Fareba har svårare att hitta något att glädjas åt. Hon kämpar med att fokusera på skolan och att inte tänka på Afghanistan.

– Jag känner att jag är väldigt annorlunda mot de andra i skolan. De är glada och har roligt. Man tänker att de har jättemånga rättigheter.

•••

Grannen Wahida Afai, 21 år, är en av få vuxna från Salthäll som har lyckats bryta sig ur bubblan och ta ett första steg in i det svenska samhället – trots att hon saknar uppehållstillstånd. I dag studerar hon konst på Ölands folkhögskola. Drömmen är att någon gång kunna starta en konstskola i sitt hemland Afghanistan.

Barnen i Salthäll går i skolan och lär sig svenska. Men för de vuxna finns ingen utbildning och ingen möjlighet till jobb, påpekar Wahida Afai. Trots att många bott i Sverige i åratal saknar de kunskap om landet de kommit till.

– När de ska gå till myndigheterna så kan de inte prata för sig. Det kan vara i affären eller var som helst – de kan inte lösa problem som uppstår, säger hon.

På nätterna sitter många vakna och grubblar över vad de varit med om och vad som ska hända när Sverige utvisar dem, berättar Wahida.

– De planerar att flytta härifrån. De är ledsna och stressade. Polisen kan komma på natten och hämta dem och ta dem till flygplatsen.

När hon jämför Salthäll med folkhögskolan är kontrasten total. Som skilda världar.

– När jag kommer tillbaka hit blir jag ledsen. Människor här har så svåra problem att hantera, de skulle behöva psykologhjälp, säger Wahida Afai.

•••

Nevid Hassani, 20.

Minns ni 20-årige Nevid Hassani? Han som översatte grannens solskenshistoria? För honom själv och hans pappa Hashim ser framtiden mörkare ut.

Under åren i Sverige har Nevid börjat gå i kyrkan och bestämt sig för att konvertera till kristendomen. Men Migrationsverket gör bedömningen att hans religiösa övertygelse inte är äkta. Verket har sagt nej till uppehållstillstånd och beslutat att Nevid och pappan ska återvända.

– Jag är rädd för att polisen ska komma och hämta oss. Och att vi blir deporterade, säger Nevid.

Afghanistan bedöms som ett av de farligaste länderna i världen för konvertiter. För att hantera stressen äter fadern antidepressiva mediciner och kraftiga sömnmedel. Och Nevid tänker på gud.

– När du känner Jesus… Du vet inte vilken tid det kommer, eller vilken dag. Men det är helt härligt. Det känns som ljus. Som att det brinner i hjärtat, säger han.