Norrgård – ett dystert skolminne i Kalmar

Från 1854 och framåt utsattes värnlösa pojkar från och till för pennalism, misshandel, knytnävsslag, prygel och förödmjukelser. Norrgård var en anstalt och en skola där 60-talet så kallade ”vanartiga barn” skulle försörjas, läras ett yrke samt undervisas i läsning, räkning och skrivning. Ständigt gick det rykten om att pojkar behandlades illa helt i tidens anda. Bråk och trots skulle med ont drivas ut. Kalmarborna i gemen brydde sig inte och inte heller deras valda politiker. Landshövding Falk, nästan alltid i uniform, ett par präster och stans representanter i Norrgårds styrelse slog också dövörat till. Och vad som kanske var ännu värre, ingen av stans tidningar tog sig an saken. Norrgårdspojkarna var parias, tillhörde samhällets lägsta klass och hade ingen som förde deras talan.

Jo, på nyåret 1935 fick de en och inte vem som helst. Det var en dåtida känd journalist, Else Kleen (1882–1968), signaturen Gwen i Stockholms-Tidningen, och gift med socialminister Gustav Möller. Hon fick höra ryktas om kadaverdisciplinen på Norrgård och gjorde en egen lite undersökning som resulterade i en avslöjande artikel som slog ner som en bomb och gav eko i hela landet. Då blev det fart på Kalmar.

En snabb utredning gjordes, polis kopplades in och det blev rättegång vid Rådhusrätten vid Stortorget. Den bevakades av journalister från riksmedier och lokaltidningarna och de var så många så att allmänheten inte fick plats i rättssalen. Två ur personalen fälldes för misshandel med mera medan en tredje gick fri. Straffen blev förvånansvärt lindriga, dagsböter, några kronors skadestånd till pojkar samt avstängning från tjänst i tre månader. Men den viktigaste effekten blev att Norrgård upphörde som anstalt och skola 1942. Därefter fanns inga Norrgårdspojkar som skulle skiljas ut från andra unga bland annat genom enhetlig och avvikande klädsel.

Det var viktigt att klassgränserna markerades. Utstötta hade de varit och deras rykte var – oförtjänt – inte det bästa. Naturligtvis fanns bland dem odågor som i andra skolor.

När ett brott hade begåtts i stan hade den hemliga och tysta budkaveln gått: det var säkert en Norrgårdspojke. Gudmundsgården på sjukhusområdet ersatte Norrgård. Fängelsekunden, debattören och författaren Lars Strömstedt (1935-2009) som bodde där i unga år har skrivit om livet där.

Det var en märklig man, kanske den mest originelle man som stan någonsin haft, som testamenterade pengar så att Norrgård kunde byggas. Hans namn var Magnus Fröberg (1774-1842). Han hade växt upp under mycket svåra förhållanden, tvingats arbeta från späd ålder och fick inte gå i skola. Men hur han nu än bar sig åt lärde han sig läsa och räkna, framför allt räkna. Han började med affärer i smått och med tiden blev han stor handelsman i Kalmar med egna skepp. Det berättas att en affärsidé var att gräva upp människoben i Gamla stan och sälja. Det lär ha varit mycket lönsamt.

Efter Norrgårds nedläggning som skola flyttade försvaret in med en så kallad områdesstab. Det var under brinnande krig. Den gedigna byggnaden har därefter tjänat som del av Högskolan och Linnéuniversitetet. Troligtvis lämnar universitetet Norrgård när bygget i hamnen är klart. Då skulle det väl passa att de av stans politiker och tjänstemän som har att måna om barn och ungdom flyttar in. Det skulle nog fattigpojken, rikemannen och originalet Magnus Fröberg ha gillat.

LÄS MER:

Här hittar du fler reportage av Flanören