Eva Bergquist Andersson: Dåliga aprilskämt och lurendrejeri med gåvor som man aldrig får
Vännen L stoppade in en stor snus och snörpte till överläppen så att han såg ut att ha druckit ett glas magsaft. Sur var bara förnamnet på hans sinnesstämning, när han satte igång.
– Varför är det så dåliga aprilskämt nuförtiden? Jo, därför att vi ju blir lurade varenda dag på året. Hela livet är ett aprilskämt. Vi blir lurade av bankerna, av politiker som myglar med hyror, av spelsajter där kändisar med missbruksproblematik gör reklam, av internet där man ska vara medlem i fan och hans mosters kundklubbar. För att inte tala om presenter som utlovas som man aldrig får, muttrade han och tittade ilsket ut genom fönstret.
Jag fumlade nervöst med kaffekannan och undrade i mitt stilla sinne om han syftade till någon present som jag själv utlovat med sedan glömt bort att leverera. Vi satt tysta en stund tills hans mentala pH-värde normaliserat sig något. Sedan fyllde jag på hans lista med dåliga skämt, som inte ens är ett skämt eller ens inträffar 1 april.
Jag nämnde särskilt en händelse som inträffat dagen innan då jag köpt en konservburk med så kallad fruktcocktail att avnjuta framför tv:n. Den här typen av produkt verkar ha funnits sedan Noaks arks tid eller åtminstone så länge jag kan minnas och lika länge har jag älskat att röra runt och leta de där små underbara bitarna av röda små körsbär som simmar runt bland de andra, lite tristare fruktbitarna.
Men den här gången gick jag på en nit. När jag hällt upp innehållet i burken i en tallrik gjorde jag en upptäckt som fick mig att vråla värre än John Bercov, talman i brittiska underhuset.
I burken fanns nämligen bara totalt TVÅ röda små körsbärsbitar. Förr i tiden fanns åtminstone tjugo stycken i varje burk. Skandal. Lurendrejeri. Aprilskämt av sämsta sort.
Vännen L lyssnade artigt på min utläggning och vi enades om att vi är grundlurade på alla plan vare sig det gäller körsbärsbitar i sirapslag, folkpartister utan moral eller annat man möter i livets dagliga strid.
Han återvände till lurendrejeriet med utlovade presenter. Det visade sig att han faktiskt syftade till presenter han lovats av diverse bekanta. Gudskelov verkade det inte som om jag gjort mig skyldig till något löfte. Jag slappnade av i stolen och lyssnade.
– Jag är bland annat stolt innehavare av barnpassningar, fina foton, en resa till Skottland och mycket mer som jag aldrig sett röken av. Man kommer ihåg de gåvor man inte fått, meddelade han bittert och tog ut snusen.
– Å andra sidan har jag själv gett bort stolsrenoveringar, montering av hyllor och en massa annat. Man är som PostNord; det mesta kommer inte fram. Men det kanske inte kan räknas som aprilskämt, sade han, nu relativt stillsamt.
Jag höll med och berättade om mitt eget senaste aprilskämt, där jag skrämde vettet ur en dotter i Uppsala genom att meddela att jag och det band jag spelar i hade fått ett gig på Kalmar nation i Uppsala självaste Valborgsmässoafton och tänkte bo hemma hos henne.
– Men MAMMA, det GÅR inte, skrev hon i panik med stora bokstäver på messenger.
– Varför inte? Ni har ju gott om plats, fortsatte jag som den värsta tortyrmästare, förundrad över att hon inte blev misstänksam över att ett band med ett gäng damer i ex-klimakterieåldern skulle spela på en studentnation.
Jag hade inte hjärta att hålla henne på halster längre utan skrev de förlösande orden ”April, April” i rutan. Svaret kom snabbt.
– Sämsta aprilskämtet ever, mamma. Skoja aldrig så igen.
Hon och vännen L får väl slå sig ihop och bilda ”Föreningen mot dåliga aprilskämt”. Jag får se om jag blir medlem.
