”Bättre kan ni - mina damer och herrar”

Att byta ut en verksamhet som bär sina egna kostnader och har framtiden för sig mot ett ovisst bidragsberoende är klåfingrigt. En illa skött nationalpark i Hornsö vore en spridningshärd för barkborre.

Bidragsberoende statlig verksamhet lever farligt. Nu senast Statens fastighetsverk där anslaget ej räcker för att underhålla 160 bidragsfastigheter, till exempel slott och ruiner. Man måste, efter regeringens direktiv, skära ner. Det betyder överlåtelse, försäljning, passiv förvaltning, avveckling, det vill säga i vissa fall rivning. Värt att begrunda?

Politikerna har inte satt sig in i saken på ett förutsättningslöst sätt, inte ens kontaktat naturvårdsexpertisen på Sveaskog, vilket är att betrakta som tjänstefel. Den utredningsapparat man drar igång är ett ansvarslöst slöseri med skattemedel. På sin höjd har politikerna gjort en kort resa i ekoparkens utkant.

Kort sagt: man vet inte vad man talar om. Det framgår av Gudrun Brunegårds (KD) motion (2020/21-926). Hon talar om behovet av cykelleder och parkeringsplatser. Skogsvägar finns i mil efter mil både i Hornsö och Böda! Parkeringsmöjligheterna är oändliga, om än inte samlade som vid Ullared! Vildmark, mina damer och herrar!

En pandemi har inte hindrat de tre kommunerna att genomföra två offentliga möten för att diskutera ekoparken. Ansvarslöst och klandervärt. Sveaskog har haft omdömet att uppskjuta sin information om de nya vandringslederna i Ekopark Hornsö.

Naturturismen i ekoparken måste utgå från verkligheten och inte från önsketänkande; politikens alltför vanliga gissel. Området måste få växa organiskt, i enlighet med behov och privata entreprenörers insatser. Detta går utmärkt inom ramen för en ekopark. När Sveaskog påbörjade arbetet med ekoparkerna hade man kommit till insikt om att de svenska skogarna måste få en rejäl injektion av naturvård. Begrepp som biodiversitet och långsiktighet är idag självklara. Detta är grunden även för naturturism. Utan väsentligheter att visa upp kan man inte bedriva turism. Detta är en truism, för att leka med ordet.

Sveaskogs ekoparker tillhör något av det bästa inom naturvården. Ifrågasättandet är klandervärt, okunnigt och oförskämt. Ett desperat hugskott och en lek med skattebetalarnas pengar. Om någon kritiseras på okunniga grunder kan vederbörande till sist ilskna till över dvärgalåten och säga: Nu får det fan ta mig vara nog! Vad händer om Sveaskog skulle reagera så och omförhandla sina ekoparker och återgå till ett skogsbruk utan naturvårdsambitioner? Naturvården och ekoturismen i Sverige skulle lida ett svidande avbräck. Ekoparkernas rikstäckande nät omfattar 250 000 hektar. Om de naggas i kanten vet man aldrig vad som händer.

Vare sig etiketten är ekopark eller nationalpark, är det substansen som är avgörande för långsiktigheten. Att vårda skogarna i en ekopark innebär både skogsbruk och naturvård, en på sikt ekonomiskt hållbar strategi som ger en grund för naturturism. Fundera ett ögonblick över vad som ger mest av inkomster till glesbygden: Naturturism i en ekopark som också bär sina kostnader? Eller naturturism i en nationalpark, som hårt belastar en naturvårdsbudget som aldrig vill räcka till, och dessutom ekonomiskt skulle belasta redan mycket fattiga kommuner?

Jag vädjar till samtliga inblandade politiker att söka kontakt med Sveaskogs naturvårdsexperter. Ett samarbete skulle gagna oss alla, skattebetalare, skogsägare, naturturister, glesbygdskommuner och, inte minst, den politiska anständigheten

Anders Johansson, författare, Kalmar