Markus Åkesson om utställningen Insomnia

När jag besökte Markus Åkesson i hans ateljé i Pukeberg i Nybro för fem år sedan var han i full färd med att färdigställa målningarna till sin första separatutställning i Paris. Han hade målat hela dagen och hela natten, bara slumrat några timmar på morgonkvisten. Det syntes på honom.

När jag nu återvänder till ateljén en disig vårdag är det en månad kvar till vernissagen på Markus Åkessons nästa utställning, på Vida konsthall. Han är pigg och avspänd, klädd i tweedkavaj, till synes utan några som helst tankar på att ställa sig vid staffliet.

– Jag är i stort sett klar med målningarna, förklarar han.

Tidigare har Markus Åkesson, som många andra konstnärer, jobbat i stort sett fram till vernissagen, stressat för att hinna bli klar.

– Men jag blev aldrig nöjd med de sista målningarna.

Numera sätter han igång med de största målningarna till en utställning ett halvår i förväg och låtsas att han har en månad på sig till deadline.

– På det sättet blir det lugnare och lugnare istället när det närmar sig vernissage. För mig är det nödvändigt att göra så för att det ska bli bra.

I stort sett klar, sa du, men inte helt?

– Jag ska lägga till lite skuggor och detaljer på den där, säger han och nickar mot en mot målning som står lutad mot spiraltrappan till övervåningen. Den föreställer en liggande kvinna, inbäddad i ett blått lakan, försjunken i sig själv med en fågelklo i handen.

Ateljén är full av uppstoppade djur, ett par rävar, en mård, en tjäder och andra fåglar. På golvet ligger orientaliska mattor och längs väggarna står målningar. På två av dem är kvinnor helt insvepta i vackert mönstrade tyger.

Det ser ut som om kvinnorna skulle ha svårt att få luft, nästan kvävas. En kuslig bild!

– Mmm… man får förstås tänka vad man vill om mina bilder. Jag lämnar det öppet. Jag vet inte vad jag tänker själv kring de där målningarna. Jag ser inte mina verk som svar på någonting, jag ser dem mer som öppna frågor.

Markus Åkesson arbetar intuitivt.

– Jag väljer ett ämne eller ett motiv utan utan att tänka efter alltför mycket. Mina bilder är inte så utstuderade.

Analyserar du någon gång dina val av motiv?

– Man kan säga att jag på något vis analyserar det genom att arbeta med det. Att jag inte riktig vet varför jag är så intresserad av det jag målar är en drivkraft.

Berättelserna har alltid varit i fokus i Markus Åkessons måleri. Med åren har de blivit allt gåtfullare.

– Jag har blivit mindre och mindre rationell och mer och mer en mystiker. Jag lämnar mer åt betraktaren idag än jag gjorde förr.

Utställning på Vida heter Insomnia.

– Den rör sig i gränslandet mellan sömn och vakenhet och mellan dröm och verklighet. Den handlar om saker som har med natten att göra, om ljus och skugga.

Markus Åkesson vet precis hur han vill ha utställningen. Han har tillverkat en pappmodell av Trotzighallen där hans målningar ska hänga, och miniatyrer av verken.

– Jag funderar på att måla fönstren med filmjölk för att dämpa ljuset, för att skapa en känsla av gryning.

Han tittar närmare på modellen av hallen och säger:

– Här behövs något mer, en liten målning till, ett stilleben. Jag tror att jag ska måla den där, säger han och pekar på en kattuggla som hänger på en pelare.

– Eller den här, fortsätter han och plockar fram en antik kinesisk vas med en röd vallmo.

Om innehållet i Markus Åkessons bilder blir allt diffusare är det tvärtom med hans teknik. Den blir allt mer driven och precis, målningarna blir allt mer verklighetstrogna. Det gäller inte minst stoffmåleriet; hans sätt att få liv i till exempel orientaliska mattor, glänsande tyger och pälsen på djur.

När började du intressera dig för stoffmåleriet på allvar?

– Intresset har vuxit gradvis ända sedan jag satte igång att måla.

Markus Åkesson började odla sin konstnärliga talang i unga år genom att motivlacka kompisarnas motorcyklar och bilar. Han utvecklade den vidare på en glasgravyrfirma i Orrefors.

– Som glasgravör satt jag åtta timmar om dagen och avbildade och lärde mig mer och mer.

En dag gick Markus Åkesson och köpte färger, penslar och dukar och satte upp ett staffli hemma i källaren. Något år senare sökte han till Ölands folkhögskola, där han gick målarlinjen 2004. Samma år hade han sin första utställning på Galleri Arch i Kalmar.

– Den gick jättebra, det taggade mig.

Medan kurskamraterna på Öland folkhögskola fortsatte till andra utbildningar, drog Markus Åkesson tillsammans med med hustrun Ellen Ehk Åkesson och några vänner igång Nybroateljéerna, först i källaren under Pizzeria Amigo på Storgatan.

– Det brukade droppa flott från avloppsrören i taket, och det luktade alltid oregano och tomatsås. Det var mysigt, minns han med ett leende.

Mycket har hänt på de tolv åren som gått sedan dess. Markus Åkesson har flyttat till en rymligare ateljé i Pukeberg, ställt ut på en rad platser i Sverige, vid närmare 20 tillfällen i Paris, varav tre gånger separat, och i Berlin, London och Bryssel.

För två och ett halvt år sedan anställde han en assistent på halvtid, Ebba Johansson. Han hade haft en utställning i Paris, kom hem sent en söndag och var tvungen att gå upp tidigt nästa morgon för att måla. Han hann inte ta en enda dag ledigt

– Det var en positiv stress, så det var inte så, men jag insåg att med det här tempot kommer det inte att hålla hur länge som helst. Så jag frågade jag Ebba om hon ville hjälpa mig, säger han och fortsätter:

– Inom oljemåleriet är det mycket förberedelser. Ebba grundar och preparerar dukar och blandar färg, ja, hon hjälper mig med allt som inte har med konstnärliga beslut att göra.

Efter utställningen på Vida ska Markus Åkesson ta sig an en offentlig utsmyckning. På uppdrag av Svenska kyrkan ska han göra en skulptur till ett nytt begravningskapell i Nybro.

– Skulpturen föreställer ett lönnlöv, berättar han och visar en modell.

– Lövet ska bli en och en halvmeter, gjutas i brons och ligga på en gräsplätt utanför ett burspråk vid entrén till kapellet.

Markus Åkesson har skapat skulpturer förr, i glas och betong, men aldrig i brons.

– Ellen jobbar mycket i brons nu, det har inspirerat mig.