Frida Lindström: Regionens politiker uppvisar en skrämmande okunskap – igen
Kulturpolitiskt samtal
Var: På Byteatern Kalmar länsteater.
Moderatorer: Teaterchef Monica Wilderoth och operasångaren Rickard Söderberg.
Medverkande politiker: Peter Högberg (S), Max Troendlé (MP), Sara Kånåhols (V), Bo Karlsson (SD), Pär-Gustav Johansson (M), Christopher Dywik (KD), Johanna Wyckman (L) och Karin Helmersson (C).
Publik: Imponerande stor uppslutning.
Fler än jag någonsin kunnat drömma om hade tagit sig till Byteaterns lokaler för att lyssna på det kulturpolitiska samtalet under torsdagskvällen. Foajén var knökfull och vid insläpp var det endast ett par stolsrader som inte fylldes fullt ut.
Under ledning av Monica Wilderoth, konstnärlig teaterchef, och hennes barndomsvän Rickard Söderberg, välkänd och folkkär operasångare, gick snart ett samtal av stapeln, där representanter från alla riksdagspartier medverkade.
De 90 minuterna gick fort – den samspelta moderatorduon imponerade med sin tonträff, sin humor, sitt allvar och inte minst med ett gediget researcharbete. Detsamma kan man dessvärre inte säga om de närvarande politikerna. Det vi bevittnade på scenen kan i det närmaste beskrivas som en uppvisning i okunskap, eller åtminstone ointresse. Flera av partirepresentanterna sitter inte ens i den nämnd där regionens kulturpolitiska frågor avhandlas, och av dem som gör det verkar knappt någon veta vad de gör där.
Wilderoth och Söderberg var hårda men rättvisa när de en åt gången ställde politikerna mot väggen. Sara Kånåhols (V) konfronterades med en lång och totalt obegriplig formulering ur sitt eget partiprogram och tvingades erkänna att hon inte hade någon aning om vad den betydde. Hon fick inte särskilt mycket sagt, mer än att Nooshi Dadgostars förslag på Babben som kulturminister var ironiskt. Pär-Gustav Johansson (M) ställdes inför moderaternas påstått existerande ”övergripande strategi” för att motverka politisk klåfingrighet i kulturen, men det verkade inte finnas en sådan. Johanna Wyckman (L) fick frågan vad ”god litteratur” och ”bra konst” – också saxat direkt ur partiets egna dokument – avser, och svarade snabbt och totalt ogenomtänkt att något sådant inte finns. Enligt henne är nämligen ALL litteratur god och ALL konst bra, punkt slut. Som om det inte ligger något som helst värde i verkshöjden och det konstnärliga utförandet.
”Av allt att döma är kultur något vi behöver under våra första levnadsår, men som vi klarar oss alldeles utmärkt utan så snart vi fyllt 18 år. Då är vi så uppfyllda av skolkulturgarantin att det räcker för en hel livstid. Åtminstone om vi ska tro politikerna.”Frida Lindström.
Den som lyssnade till debatten kan lätt tro att det enbart finns en kulturpolitisk fråga här i världen – kultur för barn och unga. Inte ett enda parti hade något intressant att säga om den så kallade ”vuxenkulturen”, mer än att den ska vara fri (ett begrepp med lika många innebörder som det finns partier, verkar det som) och finnas tillgänglig i hela länet. Av allt att döma är kultur något vi behöver under våra första levnadsår, men som vi klarar oss alldeles utmärkt utan så snart vi fyllt 18 år. Då är vi så uppfyllda av skolkulturgarantin att det räcker för en hel livstid. Åtminstone om vi ska tro politikerna.
Publiken blev informerade om att det lämnats in exakt noll kulturpolitiska motioner den senaste mandatperioden, och när partierna fick leka ”Lyxfällan” och dela ut tusenlappar till olika delar av länets kulturliv blev utfallet i det närmaste identiskt med rådande budget. Visionerna lyste med sin frånvaro. Och är det inte just det som är signifikant för länets kulturpolitik, så säg? Samma tendenser syns nämligen i de intervjuer Barometern-OT publicerat med politikerna. Partierna är överens om det mesta, samma miljoner delas ut till samma aktörer år efter år och nästan ingen tycks intresserad av att analysera utfallet närmare. Å andra sidan – är det så konstigt? Jämfört med andra delar av landet är Kalmar läns kulturliv blomstrande, och det mesta tycks fungera bra. Är det så fel att vilja hålla fast vid ett vinnande koncept? Kanske inte.
Överlag var det få konkreta förslag som lyftes under kvällen, med undantag av Max Troendlé (MP) som talade om att införskaffa en kulturbuss som kan skjutsa skolbarn till olika kulturupplevelser, och några snabba passusar från olika håll om att det behövs fler lokaler för kulturverksamhet.
Klart står att det blev svettigt för de medverkande partirepresentanterna, som alla sa några bra och några mindre bra saker var. Ingen briljerade, ingen havererade. Viktigt att bära med sig är att problemet inte ligger på dem som enskilda politiker – utan på en högre strukturell nivå. Partierna har helt enkelt inte prioriterat att någon ska sätta sig in i kulturfrågorna på det sätt som hade krävts för en levande kulturdebatt. Det mesta går på rutin, utan något större ifrågasättande. Kanske bär de med sig det in i nästa mandatperiod, kanske inte.
Oavsett vad hoppas jag att Byteatern fortsätter med den här typen av evenemang. Med en blandning av humor, allvar och musik gjorde de politiken lättillgänglig, levande och begriplig. De vågade ställa skarpa frågor utan att gå till attack. Det är en konstform så god som någon.
