Redan som 13- och 10-åringar medverkade de i talangtävlingen Musik Direkt. Bröderna vann länsfinalen och fick vara med i den SVT-sända riksfinalen.

– Farsan fulanmälde oss. Brorsan var bara tio år och vägrade spela, så mamma och pappa fick muta honom med en Army of lovers-platta. Vi var båda två för små egentligen, det var ju en tävling för tonåringar. Men vi spelade fiol och cittra och tog tanterna med storm, säger Karl-Johan Ankarblom med ett bullrigt, efterföljande skratt.

Det blev ingen vinst i tävlingen, men Musik Direkt blev ändå i någon mening karriärsavgörande.

– Musik Direkt betydde mycket för oss. Vi blev bitna och insåg att det fanns andra som var lika passionerade som en själv. Jag minns fortfarande tv-proffsen, ljudteknikerna, insikten att allt det där fanns på riktigt.

Ungefär i samma veva, i början av 1990-talet, fick bröderna Ankarblom en julklapp som skulle bli än mer livsdefinierande.

Den bestod i att tillsammans med farmor och farfar åka till Stockholm och se Fantomen på operan på Oscarsteatern.

– Vi fick biljetter i ett kuvert och fattade ingenting. I den åldern vill man ju ha stora, hårda julklappar. Vi trodde vi skulle få se någon dammig opera och hade ingen aning om att det var världens bästa musikal. Vi blev helt totalt knockade. Det blev kicken och porten till en annan musik än det vi lyssnat på tidigare, säger Karl-Johan Ankarblom, vars väg skulle komma att korsas med den klassiska teatern på Kungsgatan 63 långt senare i livet.

Vi återkommer till det.

Fantomen på operan-upplevelsen fick hur som helst de företagsamma bröderna, så unga de var, att bestämma sig en gång för alla.

De skulle bli musiker.

Första åtgärden: införskaffa den där svindyra, avancerade synthesizern som tornade upp sig i skyltfönstret på Musikhörnan i Mönsterås.

– Det var en synth med multitrack, så att man kunde spela in egna arrangemang. Vi spelade på marknader för att samla ihop pengar och kunde i bland spela in nästan tusen spänn svart på en timme. Föräldrarna bidrog med hälften och till sist stod vi där med synthen, minns Karl-Johan Ankarblom.

Även om bröderna Ankarblom samarbetat en hel del genom åren, så har de också gått divergerande, om än i mångt och mycket parallella, vägar genom yrkeslivet. Nils-Petter, numera bosatt i lika delar Skåne och USA, har ägnat mycket tid åt musikalen Lovewell, dirigerat en Broadwaymusikal och tillbringat mycket av sin tid på andra sidan Atlanten.

– Det är sällan vi gör något tillsammans numera. Han gör sitt, jag gör mitt. Vi är mer bollplank till varandra, men som storebror hejar jag på honom i allt han gör. En evig dialog.

Karl-Johan Ankarblom har valt en mer inhemsk väg.

Gymnasiet gick han på estetlinjen på Södertornsskolan/Oscarsgymnasiet i Oskarshamn. En linje som fostrat en uppsjö prominenta musiker. Via en kompositionsutbildning i Piteå hamnade han sedermera på Musikhögskolan i Stockholm.

Men det var nästa steg som kanske skulle bli det mest utslagsgivande.

– Jag var lite slug och läste en påbyggnadsutbildning i Piteå på distans. Inför slutuppsatsen intervjuade jag alla kapellmästare jag kunde komma åt i Stockholm. Jag träffade alla de stora, ”Anders-arna”: Anders Neglin, Anders Berglund, Anders Eljas. Jag intervjuade dem och fick att göra av alla. Jag började jobba för dem, helt enkelt. Mitt jobb var att ta deras handskrivna partitur och på min dator skriva ut varje musikers individuella stämma. Det var en otrolig skola, där lärde jag mig hantverket, säger Karl-Johan Ankarblom.

Till slut kom så dagen då nämnda stjärnkapellmästare inte hann med allt själva. Då gick frågan till Ankarblomspojken från Mönsterås.

– De frågade: ”Du skriver ju arr, kan du hjälpa mig?”. Då svarade jag förstås: ”Jajamensan!”. Jag har verkligen gått the long way. ”Luck strikes the well prepared”.

Sedan 1999 bor Karl-Johan Ankarblom i Solna, strax norr om Stockholm. Men nästa stora karriärsteg skedde i Malmö 2006 – med benäget bistånd av en oskarshamnare.

– Det skulle sättas upp en musikal baserad på Electric Banana Bands låtar, Banankontakt, på Malmö Opera. Medlemmarna var inte själva med på scen. Peter Ljung från Oskarshamn, som är med i bandet, fick frågan att arrangera, men är själv ingen orkesterarrangör. Så han ringde mig i stället out of the blue. Det blev en succé och var ett genombrott för mig. Peter gav mig verkligen en chans där.

Därefter har karriären snurrat på. Sakta, säkert, men ständigt uppåt.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig?

– Jag sitter hemma och jobbar och har rätt fasta rutiner. Som den nattuggla jag är går jag upp vid lunch varje dag och tar min fritid direkt i början av dagen. Jag går ut på stan, äter bra, sedan sätter jag mig och vevar i gång dagens jobb. Jag har inga disciplinproblem, utan jobbar tills jag är klar om det behövs. Som proffs måste du kunna få klart ett stort arr för symfoniorkester per arbetsdag. Det är ofta jag ser soluppgången innan jag går och lägger mig. Det funkar väl tills det dyker upp blöjbyten. Men det är en vana som har visat sig passa mig.

Vilken är den vanligaste arbetsuppgiften för dig?

– Det absolut vanligaste är att en artist ska sjunga sin stora låt tillsammans med en symfoniorkester. Exempelvis när Veronica Maggio skulle sjunga med Radiosymfonikerna. Då landar det på mig att realisera det. Jag har gjort sådant med jättemånga. Carola, Ola Salo, Helen Sjöholm. Det är ganska komplext och många hänsyner att ta. Det ska funka att sjunga, att spela, för ljudteknikern och så vidare. Sedan står det alltid ett nervöst skivbolag eller en tv-kanal i kulissen.

• • •

Innan vi landar i hans presensuppgift, så ber jag Karl-Johan Ankarblom välja ut tre höjdpunkter från karriären.

• Öppningsnumret till Eurovision Song Contest i Malmö 2013.

– Jag arrangerade det och hittade på hur det skulle låta. Det gick ut på att Loreen, som vunnit Eurovision året innan, sjöng Euforia tillsammans med döva, teckentolkande barn. Det var extremt komplicerat att få allt att klaffa. När vi fick allt att stämma och tajma på sekunden när Petra Mede gjorde entré, så blev det enormt jubel på Christer Björkman och kompani i sändningsbussen. Att göra Eurovision var naturligtvis något som fick stort genomslag och betydde mycket för mig.

• Kronprinsessbröllopet mellan Victoria och Daniel 2010.

– Anders Neglin, som bland annat skrivit musiken till Rederiet, var musikaliskt ansvarig och han visste att jag kunde leverera. Jag skrev fyra eller fem arrangemang, bland annat på en nyskriven sång till brudparet som avslutade hela föreställningen och blev en supersuccé. Silvia grät. Det fick stor uppmärksamhet och var givetvis en stor ära.

• Den uppmärksammade mellanakten Hela Sveriges sång i Melodifestivalen 2016.

– Det var otroligt roligt – och blev ett jävla liv. Vi gjorde svenska folkvisor, som bland andra Sarah Dawn Finer, Gina Dirawi och Jon-Henrik Fjällgren framförde på sina ursprungsspråk. Sedan ändrade vi ”jag vill leva, jag vill dö i Norden”, till ”jorden” i nationalsången för att belysa det inkluderande perspektivet.

Tilltaget tog rejäl skruv. Inte minst i sociala medier där troll och mer eller mindre främlingsfientliga personer var irriterade över intrånget i folkvisor och nationalsång.

Nu berättar Karl-Johan Ankarblom att han helst hade gått ännu längre.

– Jag har aldrig berättat det, men jag kan säga det nu. Faktum var att jag föreslog att vi skulle göra nationalsången på andra språk, till exempel arabiska. Men då backade SVT, eftersom de visste att det skulle ta hus i helvete. Jag tycker det var synd, det hade blivit vackert.

För att slutligen knyta ihop Karl-Johan Ankarbloms mitt i livet-säck får vi backa bandet. Tillbaka till 90-talet, tillbaka till Oscarsteatern.

Samma klassiska teater som för snart 30 år sedan väckte hans dröm – är numera hans arbetsplats.

Karl-Johan Ankarblom har ett av de finaste jobb hans skrå kan uppbringa nationellt.

Han är, som det heter i programbladet på Oscarsteatern, musikalisk ledare och ansvarig för alla arrangemang i Så som i himmelen. Kväll efter kväll spelas succémusikalen för en utsåld Oscarsteater.

Det är han som sett till att stjärnorna på scenen – Malena Ernman, Björn Kjellman, Morgan Alling, Philip Jalmelid, Anders Ekborg med flera – sjunger som de gör och att orkestern spelar som den gör.

– Min uppgift har varit att se till att musiken blir verklighet. Fredrik Kempe har skrivit all musik och han är ju en fantastisk hitmakare, det vet alla. Mitt jobb har varit att ta hans fina sånger, arrangera dem och skapa noter av dem. Att göra det konkret, att ta musiken från ax till limpa, säger Karl-Johan Ankarblom och berättar att det var en tuff väg fram till premiären den 13 september.

– I bakhuvudet har Så som i himmelen funnits hos mig i tre år. Men det var i somras det var som mest intensivt. Jag jobbade med den all vaken tid i sex till åtta veckor. Jag kunde inte sova till lunch som jag brukar, utan tog cykeln in till teatern på morgonen, repade åtta timmar och sedan cyklade jag hem och orkestrerade tills jag somnade. Till saken hör att det var 35 grader ute och jag borde ha brunnit upp in flames. Jag kan utan att överdriva säga att jag utförde samma jobb som sju människor gör på en New York-musikal. Det är på vippen att det ens ska gå, men facit är att det lyckades. Jag förstår fortfarande inte riktigt hur det gick till.

Sedan i september har Så som i himmelen spelats omkring 80 gånger. Karl-Johan Ankarblom är högsta grad delaktig i varje föreställning. Kväll efter kväll – torsdag till söndag – sitter han stationerad i orkesterdiket som kapellmästare för den tolv personer starka orkestern.

– Japp, jag sitter mitt i korselden. Jag spelar piano, leder orkestern och dirigerar när det behövs.

Hur fick du det här uppdraget?

– Genom lång och trogen tjänst. Jag och Fredrik Kempe känner varandra, jag har hjälpt honom tidigare. Vi har funnits bredvid varandra. Båda gillar kombinationen av det kommersiellt hittiga och det kvalitetsmässiga. Det här är ju hans baby som han lämnat bort till mig att ta hand om, det är en otrolig ära att få det förtroendet.

Så som i himmelen kommer att spelas till och med maj, men det mesta talar för en fortsättning.

– Riskerna med musikaler är monumentalt stora. Nio av tio gånger funkar det inte. Och blir det en brakflopp så brinner miljonerna upp i en rejäl brasa. Showbiz är en hård bransch, att det här har blivit en sådan otrolig succé är en fantastisk glädje för alla inblandade. Det generar jobb och trygghet till omkring 60 personer per kväll.

Skulle du säga att du står på toppen av din karriär så här långt?

– Tveklöst. Det är så otroligt att det här har hänt efter den upplevelsen som jag och min bror hade på just den här teatern i början av 90-talet. Jag tänker på mig själv som hänfört barn varje gång jag startar föreställningen och finner motivationen, och magin, i det. Varje kväll får jag vara med om en publik som efter tre timmar står upp och skriker och gråter av förtjusning – en makalös ynnest. Ofta kommer det fram folk från Mönsterås eller Oskarshamn och pratar med mig efter föreställningarna. Det är superkul.

Om du tittar med lite helikopterperspektiv: är du i kapp dina berömda gamla läromästare – ”Anders-arna” Berglund, Neglin och Eljas – nu?

– De var mycket mer kända, för på den tiden syntes man i tv på ett helt annat sätt. Men som arrangör är jag uppe på deras nivå. Det balla för mig är att jag gör samma saker som de, mina idoler, gjorde. Det jag drömde om. Det är svårt att ta in.