Håkan Hellström inleder bakom trummorna – instrumentet han trakterade i Honey is cool en gång i tiden – innan bandet kommer in och de kickar i gång kvällen med trion ”Jag är en wild story”, ”Du kan gå din egen väg” och ”En vän med en bil”.

Han och tolvmannabandet följer upp med en dunderversion av ” Man måste dö några gånger innan man kan leva”, en virvlande ” Zigenarliv dreamin” och en, tja – vad tror ni – sjövild ”Kom igen, Lena”.

Håkan Hellström har plockat med sig Freddie Mercury-dompteringen från koloss-showerna på Ullevi ut på vägarna och det fungerar alldeles ypperligt även på mindre idrottsplatser.

Skärmarna badar i psykedelia, Håkan ser ut som att han är snidad av en Andrea Pirlo-skolad skräddare och bandet är E Street Band-tajt.

Bandets rookies har framträdande roller och tar för sig med besked. Magnifike pianisten David Nyström – känd från Ulf Lundell och Lars Winnerbäcks band – och trumpetmästaren Tobias Wiklund trixar med toner och lyfter huvudpersonen ett par snäpp ytterligare.

Det kastas in en del nytt, en del ickepublikfriande längs vägen, men i mångt och mycket är det en publikfriarsetlist.

En baktaktig ”2 steg från paradise”, en stridslysten ”Ramlar”, en oemotståndlig ”När lyktorna tänds”, en fabulös ”Tro och tvivel”, en bombastisk ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” och en allsång-ig ”Din tid kommer” radas upp på ett enastående pärlband.

Låt oss förresten stanna en sekund vid ”Tro och tvivel”.

Hur många svenska låtar finns det på den nivån? Det är en sång allra längst upp i hierarkin, högst upp på berget, närmast himlen. När Håkan nästan skriker ”Det var nästan alltid svart i tankarna på Långedragspaviljongen” känns det inte som att det är en oantastlig mångmiljonär med väl inövade mellansnack som står där uppe på scenen, utan att det är den där osäkre, famlande Göteborgskillen utan jobb och pengar som ”monstret Håkan Hellström” är fött ur.

Jag dubbar härmed ”Tro och tvivel” till en svensk ”Thunder road”.

• • •

Det är en afton med få svagheter. Ibland blir det lite väl jammigt när bandet går loss i flummiga tiominutersversioner och jag hade klarat mig gott och väl med hälften av LaGaylia Fraziers wailande.

Kvällens svagaste stund kommer just före extranumren. Nya ”Du” – med textraden ”Och där var du och du sken som en bullet, rakt i genom all bullshit”, något som min hund kunde ha skrivit – borde inte platsa i den här låtlistan.

Men det är anmärkningar i marginalen.

När man inte trodde att 031-raketen kunde lyfta högre fyrar Håkan Hellström & Co av en svåröverträffad extranummerkvintett.

”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” är grandios och har utvecklats till ett extraordinärt livenummer. När Håkan – med Ölandsbron som fond i horisonten – tar i från ljumskarna och sjunger: ”Ta mig hem – ditt jävla vrak” är det som att tiden stannar.

Den följs upp av svensk arenarocks oöverträffade konung. ”Det kommer aldrig va över för mig” är en ångvält, varken mer eller mindre.

”En midsommarnattsdröm” och ”Lovsång” leder oss in i finalnumret. Det som många väntat på. Låten som blivit Håkan Hellströms nationalsång.

”Änglarna har åkt på pisk. Gårdarna är grönsvarta” är en textrad man får med i modersmjölken numera.

Allsången ekar till Kvarnholmen, till Ängö, till Berga, till Giraffen, till Lindsdal, till Oskarshamn, över Kalmarsund och, ja, ta mig tusan, om det inte hörs ända till Öland.

Frågan är om jag hört ”Valborg” maffigare?

Tveksamt.

• • •

16 233 personer. Så lyder alltså det nya publikrekordet för konserter i Kalmar.

Men vi kan konstatera att den här arenan är gjord för bra mycket mer folk än så här. Löparbanorna var i stort sett tomma, läktarna var glesa och det var inte överdrivet trångt på fotbollsplanen heller. Det sägs att Fredriksskans kan ta 26 000 om man maxar. Det är nog inte omöjligt.

Och vilken konsertarena Fredriksskans håller på att utveckla sig till. Inte många svenska städer – om någon – bortom Stockholm och Göteborg har den här typen av stor, vacker attraktiv cityarena som är klappad och klar för stora konserter. Dessutom ligger den mitt i ett turistmecka och står i princip oanvänd hela somrarna.

När det började snackas om att Fredriksskans skulle bli en arena för stora, internationella artister tänkte jag lite: ”Ja, ja, snacka går ju”, men Håkan Hellström-kvällen visar att det här är en arena som absolut kan utmana storstäderna om riktigt tunga utländska sommarnamn.

Fredriksskans skulle faktiskt kunna bli konsertarenan och USP:en som sätter Kalmar på kartan på allvar.