Eva Bergquist Andersson: Eva Bergquist Andersson: ”Hade jag ändå noterat behå-lösheten hade jag inte höjt ett ögonbryn”
Jag syftar på dagar som kanelbullens dag, internationella mansdagen (varför finns den?) eller fettisdagen. Men den här gången hade jag otur i googlandet. Både gårdagen och morgondagen har egna teman men just den 26 februari var det helt tomt.
Den 25 februari firas tydligen grapefruktens dag och i morgon, den 27, inträffar internationella isbjörnsdagen, båda två teman som jag har aningen svårt att hetsa upp mig över.
Suckande scrollade jag neråt i listan över rubrikerna för olika dagar och gnisslade tänder över att 26 februari inte utnämnts till exempelvis internationella musarmsdagen (28 februari), terrakottakrukans dag (21 april), silikonbröstens dag (1 juli), internationella orgasmdagen (8 augusti) eller de prestigelösas dag (17 november).
Apropå silikonbröst kan jag inte låta bli att delge er en konversation jag hade tidigare idag med en väninna i samma ålder. Vi skulle prata via Facetime, det vill säga över datorn med bild för att åtminstone få en illusion av att pandemin är över, och hon tonade fram vid köksbordet där hon satt beredd med en kopp kaffe och något som liknade ett wienerbröd.
– Hoppas att du inte blir chockad, men det här med att använda behå har jag lagt av med nu när man ändå inte behöver gå till jobbet, sa hon ursäktande och tog ett bett på wienerbrödet.
Eftersom hon åtminstone hade en tröja på sig och inte satt med bar överkropp, undrade jag lite över varför hon trodde att jag skulle bli chockad. Framstår jag verkligen som en så viktoriansk person att jag inte skulle klara att se någon utan behå, tänkte jag samtidigt som jag kände mig mer chockad över orättvisan i att hon hade ett wienerbröd till fikat medan jag själv bara hade ett Finn crisp. Och hade jag ändå noterat behå-lösheten hade jag inte höjt ett ögonbryn. Man är ju ändå 62 år gammal och har sett både det ena och det andra. Till exempel artisten Plura utan tröja, hängande över någon stekgryta i något matlagningsprogram; där kan man prata om chock. Och behov av en behå (inte för eget bruk utan för Pluras).
”Vi enades om att det trots allt kändes som en artighet mot omgivningen att bära behå vid finare middagar, anställningsintervjuer och begravningar även om vi också noterade att det är vansinne att vara fast i sådana konventioner.”
Väninnan och jag utvecklade resonemanget om att allt fler kvinnor i vår omgivning verkar ha slutat med bysthållare, åtminstone inom hemmets fyra väggar. Jag kan inte räkna alla som berättar att det första de gör när de kommer hem från jobbet är att slita av sig detta plagg.
– Det är ju det mest obekväma man kan ha på sig, korsett och suspensoar inräknat, konstaterade väninnan.
I någon sekund funderade jag kring hur hon kunde veta hur det är att bära en suspensoar men höll diplomatiskt med och vi enades om att det trots allt kändes som en artighet mot omgivningen att bära behå vid finare middagar, anställningsintervjuer och begravningar även om vi också noterade att det är vansinne att vara fast i sådana konventioner. Vi båda växte upp i behå-brännandets tidevarv och ingen av oss mindes när vi trots detta började använda de här helt onödiga persedlarna. Det måste ha hänt någon gång på 1980-talet, då den tidens klädkod var lika vansinnig som Janne Josefssons beslut att ställa upp i tv-programmet ”Alla mot Alla”, trots att han visade sig vara mindre allmänbildad än ett stekt ägg.
Vi lämnade ämnet, la på och jag återgick till krönikeskrivandet. Vår konversation inspirerade mig dock till att utnämna den 26 februari till de behå-lösas dag. Då kan till och med Plura ha något att fira.
