Christian Gustafsson: Christian Gustafsson: En märklig och mäktig premiär
Efter två och en halv minut stod det 2-0 till Timrå. Först slängde Per Svensson av alla Virserumsbor in pucken framför mål och David Quenneville styrde ovetande in pucken bakom Joe Cannata. Kort därefter satte Ty Rattie 2-0 i powerplay.
Det var som att det väckte IKO-grizzlyn.
För från den stunden var det spel mot ett mål.
När Fredrik ”Makarov” Olofsson 15 minuter in i andra skickade in 5-3 efter ett full blown CCCP-anfall – där Patrik ”Krutov” Karlkvist och Kim ”Larionov” Rosdahl assisterade – var det i rejäl underkant.
Skotten var 25-6, målchanserna haglade och det var ren och skär hockeypropaganda.
Timrå hade svårt att stå emot när IKO – utan premiumvärvningen Dale Weise och Johannes Salmonsson – skickade in förstakedjan med Zohornas bara för att avlösa den med, tja, förstakedjan med Fredrik Olofsson & Co.
Det är bredd på spetsen i år.
De 770 hockeysvältfödda själarna på läktarna fick skråla till Janne Stahres ”Tillsammans, tillsammans, tillsammans”-anthem gång efter annan.
Trots det skulle det bli match av det här.
Ty Rattie reducerade i början av tredje – ett mål där Joe Cannata måste glida ut, skära av vinkel och rädda – och det IKO som nyss såg ut som ett gäng runda miljoner var huxflux ett knippe asplöv. För att citera salig i åminnelse Adam Alsing: rädslan att förlora var större än viljan att vinna.
John-John Dahlström brände två tomma slutminutskassar och trots att IKO fick ut pucken ur zon med sju sekunder kvar, så lyckades Timrå faktiskt skaka fram en andan i halsen-chans till.
Sett till sättet IKO tappade koncepten i tredje hade det här lika gärna kunnat slutat i sudden. Men det hade också varit djupt orättvist med hela matchen som spegel.
”Bara” 5-4 till IKO var smickrande siffror för Timrå.
• • •
De påtagligaste bekymmerbeskeden för Martin Filander & Co var: sättet spelarna ganska ängsligt släppte i från sig momentum och initiativ, det stundvis darriga släppa till chans-beteendet i egen zon samt den fortsatta fallenheten att dra på sig utvisningar. Fem boxplay gav tre Timråmål.
Men in alles vägde de goda beskeden över – med besked.
Lite som jag skrev i krönikan inför premiären så var det ett vuxet, moget och tungt IK Oskarshamn som äntrade isen. Långa anfall, spirituellt spel och rätt spelare som fick strålkastarljus.
Alla lag vill alltid få snurr på spelarna som ”ska göra det” redan från start.
Så blev det.
I veckan var frispråkige tränarprofilen Leif ”Strumpan” Strömberg med i podden Hockeytutto. Han sa: "Oskarshamn är lite snett på det. Dom här bröderna Zohorna som har åkt runt och gäspat lite fritid där i Khabarovsk (KHL) på öppna ytor, de kommer få problem".
Nu vet jag inte exakt vad "gäspa fritid" betyder, men det var knappast det bröderna gjorde i premiären.
De var kort sagt briljanta.
I synnerhet gjorde storebror Tomas en spektakulär entré i SHL. Två stenhårda backhandmål ribba in, en assist och allmänt bäst på isen lovar gott. Lillebror var inte mycket sämre med tre assister.
Cam Brace slet av sig David Rodman-masken (för den som inte minns så var Rodman osynlig en hel försäsong, fick smeknamnet ”Turisten”, men när serien började var han bäst i allsvenskan) och var glimrande som tredjelänk. Djupledspassningen till 2-2 hade inte Jonas Thern i 1994-form smekt fram bättre.
• • •
Att Z-bröderna skulle vara bra var kanske ingen större skräll, då tror jag IKO-ledningen var än belåtnare med nummer 89. Patrik Karlkvist är handplockad från Modo för att göra det han gjort i allsvenskan i ett decennium: massor av mål.
På försäsongen har det sett lite ängsligt, lite frustrerat och lite forcerat ut.
I SHL-debuten visade 29-åringen att han nog kan bli den där målskytten att luta sig mot.
Man riktigt såg lättnaden när han prickade in sitt första mål för kvällen, en distinkt mörsare. Kalufsen växte, axlarna föll. Han skickade påpassligt in 4-2 och var med och klappklappade fram 5-3.
Också ett sätt att öppna en SHL-karriär.
• • •
Med detta sagt har jag inte ens nämnt Fredrik Olofsson. Ett mål och två assist bjöd nummer 8 på. Han håller sådan nivå numera att man knappt höjer på ögonbrynen när han dukar fram trepoängsmenyer.
• • •
Bland backarna stack två ut i mina ögon. Brian Cooper spelade plus två och var lika felfri som alltid. Men bästa back var en annan. Den stundvis kritiserade Philip Samuelsson käkade nästan 23 minuters istid och var en heroisk klippa när poängen skulle bärgas på slutet.
