Eva Bergquist Andersson: ”Jag vill inte ha på mitt samvete att vara den som fått dem att aldrig mer vilja njuta av en glass”
Det är tyvärr inga mänskliga varelser som kör ut mig (och inte heller spöken, om nu någon skulle tro det). Det är de gigantiska jättespindlar som alltid dyker upp inomhus vid den här tiden; sittande på de mest märkliga ställen, såsom i vecken på duschdraperiet, i vasken i köket och på andra onaturliga platser där de skrämmer vettet ur både mig och döttrarna. Kommentarer såsom ”spindlar i huset visar att det är ett friskt hus” eller ”döda inte en spindel för då blir det regn” undanbedes.
En ödesdiger kväll satt ett dylikt megaexemplar och väntade mitt på hallväggen när jag skulle gå nerför trappan. I panik över att den skulle komma undan eftersom man bara har en chans (de springer ju snabbare än Bianca Ingrosso rusar mot närmsta kamera) slog jag sönder flugsmällan i tusen bitar. Gudskelov dog även spindeln. Precis när min abnorma hjärtrytm började bli normal, ropade dottern, som stått i trappan hållit för ögonen:
– MAMMA! DÄR ÄR EN TILL!!
På hallgolvet satt ytterligare ett gigantiskt exemplar och väntade på att gå till attack. Vi bestämde oss för att omedelbart flytta hem till lägenheten, trots att det var midnatt. Nästa dag kontaktades en spindelsaneringsfirma men vi har inte flyttat tillbaka. Det KAN ju vara så att något av monstren klarat sig.
”Impulsstyrd som vanligt, köpte jag genast en kartong med tre smaker och fyllde sedan frysen dels med vanlig människoglass och dels med hundglassen med smak av älg, lax och lever.”
Däremot måste jag i helgen samla mod för att åtminstone våga att tillfälligt besöka huset för att hämta de matvaror vi lämnade när vi flydde hals över huvud. Det omfattar bland annat ett par glassförpackningar i frysen. Dessa inköptes i somras under en av många biljakter på Oknö, där jag själv planlöst körde runt för att försöka lokalisera var glassbilen befann sig. Det är något som blivit en tradition eftersom jag aldrig kommer ihåg när den dyker upp utan tvingas leta efter den genom att gå efter ljudet av dess signaturmelodi.
Jag lokaliserade bilen även denna gång. Det visade sig att det fanns en ny produkt i sortimentet: Glass för hundar. Impulsstyrd som vanligt, köpte jag genast en kartong med tre smaker och fyllde sedan frysen dels med vanlig människoglass och dels med hundglassen med smak av älg, lax och lever.
Det hela visade sig vara den största kulinariska upplevelse vår hund någonsin erfarit. Särskilt leverglassen verkar ha fallit byrackan i smaken eftersom han dels åt upp den på tio sekunder och därefter försökte äta även porslinsskålen den serverades i. Eftersom glassen var svindyr har han bara fått mindre portioner och kvar i frysen är halvfulla förpackningar som dock är förvillande lika vanliga glasskartonger.
Det här skulle kunna innebära ett problem eftersom det snart kommer bekanta som ska låna stugan en helg. Om jag inte tar bort glassen från frysen, och glömmer att varna dem, kanske de lyder min uppmaning att känna sig som hemma och ta vad de vill ha i köket.
Jag vill inte ha på mitt samvete att vara den som fått dessa trevliga människor att aldrig mer vilja njuta av en glass efter att ha fått i sig en sked med leversmak.
Å andra sidan kanske glassen ska få vara kvar. Jag kan tänka mig att det primalskrik man utstöter när man läser på förpackningen EFTER att man tagit ett par skedar, skulle kunna skrämma bort även den största spindel.
