Pärlband av Nybroboogie och allsång med Avantgardet
Avantgardet
Scen: Kalmarsalen.
När: 21 december.
Publik: 600.
Bäst: ”Walk of shame”.
Det där med setlistor är en komplicerad ekvation. Ska man börja med säkra kort, smussla in nyheterna i mitten och gå mål med de stora hitsen? Hur ser man till att extranumren verkligen blir den där grandiosa finalen på finalen? Då måste man ju hålla igen på nåt och fattar publiken att haka på, för de där låtarna kommer? Eller ska man börja med det senaste skivsläppet, utmana med nåt nytt och markera trygghet och stolthet över materialet? Och så vidare.
Förra året fick den då färska ”Walk of shame” inleda Avantgardets spelning i Kalmarsalen, och van vid det omedelbara trycket då Avantgardet spelar tyckte jag det tog lång tid innan såväl bandet som publiken kom igång. Den spelningen är fortfarande den enda som jag minns som något mindre än lysande med Avantgardet.
Lördagens konsert inleds med ”Smutsen jag kommer från”, första spåret på nya plattan. Den har ett mäktigt, uppbyggande sound men tänder inte riktigt publiken. Därpå följer ”Bara dom vilsna”, också från nya plattan, och ”När solen går ner”, b-sidan” till hitsingeln ”Ut i natten”.
Jag vet inte om det är låtvalen, Kalmarsalen i sig eller vad, men även om det bubblar till i ”Roundabout i självtvivel”, ”Alla känner apan” och ”Homerton High Street” tar det tid tills det verkligen börjar koka: ”Skakar på tåget” från bandets första platta, en av deras allra starkaste låtar såväl på skiva som live, slår hål på glastaket.
Missförstå mig inte, bandet jobbar storartat hela tiden och det är utmärkta låtar hämtade ur en säregen låtskatt. Men det är där och då som spelningen går från något bra till det där verkligt speciella, och alla som varit på några Avantgardet-gig vet vad jag menar.
Återstående en och en halv timme är ett pärlband av Nybro-boogie och allsång: ”Häll ut”, ”Vi får se”, ”Falla tillbaka”, ”Alltid bakom er”, med scenen proppfull av dansande publik.
Rasmus Arvidsson bodysurfar i publikhavet och i ”Fårskinnstearaway” kastar han sig rakt in i trumsetet. De där trummorna får ta en hel del stryk, likaså Arvidssons gitarr, förstärkare, och sångmick. Roddaren Ove har fullt upp med att ställa i ordning mellan låtarna.
”Mellan miljonprogram och Thailand” blir en oväntad duett med öländska Adée, och min favorit ”John Carlos Rötter” är ett magnifikt mangel.
Det blir inte mindre än sju extrastarka extranummer där en toppversion av ”Walk of shame” glider över i ”Nybro Torg” och ”Ut i natten”. Ny inropning och ”Horsepundarpop”, ”Från Borås till Montrose” och ”Napoleon”.
Publiken får sen önska, KFF-klacken vinner och ”Bengalerna” får avsluta kvällen.
Kolla alla titlar jag rabblat här ovan. De kommer från blott fyra års karriär med fyra plattor och då är det ändå nästan lika många låtar till jag hade velat höra. Nästa år kanske den traditionsenliga årsfinalen i Kalmar borde vara två kvällar. Frågan är dock om Kalmarsalen är helt rätt plats för den här musiken.
