”Ska man vinna ett guld måste man trampa folk på tårna, det kanske jag inte gjorde i Oskarshamn”

Hamar bjuder på en plusgrad och stora snöflingor denna aprildag. Fredrik Söderström tar emot utanför mäktiga CC Amfi. Kvällen före har Storhamar besegrat Lillehammer och tagit ett stort kliv mot guld i norska Get Ligaen.

– Det här är handbollsarenan, jag tror att damerna här är bäst i Norge. De har Heidi Løke, som är en av världens bästa handbollsspelare, säger Fredrik Söderström och pekar på arenan som ligger intill CC Amfi.

Det är väldigt mycket snö i Hamar, vi är i jämnhöjd med svenska fjällen. Den här aprildagen är inget undantag och mörka moln avslöjar att det är mer snö att vänta.

– Jag har knappt en och en halv timme till Trysil och en timme till fjället där OS gick. För smålänningar är det långt norrut, säger Fredrik Söderström med ett skratt.

Vi hinner knappt in genom dörrarna förrän Söderström möts av flertalet barn som alla vill prata hockey. Han tar sig tid och svarar barnen på norska, så gott det går. Det är sådan han är; trevlig, tillmötesgående och lättillgänglig.

Efter en rundvandring i omklädningsrummet och bland övriga faciliteter sätter vi oss i en soffgrupp.

Hur mycket pengar tjänar man egentligen som tränare i en norsk storklubb? En känslig fråga för många, men Söderström svarar ärligt.

– Jag valde inte Norge för pengarna, men generellt sett är det ganska höga löner här. Det måste det vara med tanke på vilka prisnivåer de har här, säger Söderström.

Norsk hockey domineras av storklubbar som Storhamar, Stavanger och Vålerenga, som bygger en arena just nu för flera hundra miljoner norska kronor.

– Du väljer inte norsk hockey för att stoppa undan en massa pengar. För egen del så var det inget nedköp, om jag uttrycker mig så. Men det regnar inte pengar över mig. Sedan byggs det mycket på bonusar som slutspel, att man tar sig vidare och tar ett guld och så vidare. Det tycker jag är ganska vettigt, eftersom det handlar om vilka pengar klubben får in. När vi spelar inför fullsatta läktare har de råd att betala ut, säger Söderström och berättar om när hans föräldrar var på besök:

– Jag köpte en pizza till dem, den kostade 282 kronor. För en pizza. Det kostar. Men alltså hockeyn här den är så... segregerad på något sätt.

På vilket sätt är hockeyn ”segregerad” menar du?

– Det kanske är ett ord som inte ska användas i idrott. Men förutsättningarna för lagen är väldigt olika. Det finns några lag i Oslo, som Lörenskog och Manglerud till exempel. Jag har fått berättat för mig att Manglerud varit en av de största plantskolorna i norsk hockey. Jag jämför dem lite med Hammarby, som hade många duktiga och kreativa spelare.

– Rinken där är mindre än en NHL-rink. Tre-fyra meter i skillnad. Första gången jag kom dit krånglade vi oss igenom en skolgård med bussen, och kom fram till en rink som har läktare på ena sidan bara. Där spelar det ett lag som tog sig till kvartsfinal, men deras ekonomiska muskler är division 1-mässiga om vi ska jämföra med Sverige. Då ska de möta Stavanger och oss som har en olympisk arena och tar 7 000 åskådare. Den där skillnaden är inte bra och det skulle jag säga är norsk hockeys största utmaning.

Det här är något som är återkommande i den här intervjun: vad norsk hockey kan göra för att ta nästa steg och flera udda händelser.

I Söderström och Storhamars premiärmatch väntade Vålerenga, men matchen spelades inte där – utan i stället flyttades den Gjøvik Olmpiske Fjellhall. En hall som användes under OS 1994 – och ligger insprängd drygt 100 meter in i ett berg.

– Med småländska mått är det ett högt berg, här i Norge skulle man nog kalla det en kulle, säger Söderström med ett skratt.

Det är bara en i raden av mer eller mindre udda händelser som inträffat under Fredrik Söderströms första år i Storhamar. Och det är här de stora klyftorna finns.

– Det har varit många speciella matcher. Men det jag menar, som blir lite bisarrt, är när vi åker till Manglerud och spelar på den där lilla rinken med 400–500 åskådare, och det är våra fans som är där. Utan dem hade det kanske varit 200–300 personer där.

– Norsk hockey är avsevärt mindre än svensk hockey. Det är ett mindre land, det är färre utövare, det har inte samma ekonomiska värde i TV-avtal. Men jag får en känsla av att det går åt rätt håll. Den här säsongen har höjt värdet på norsk hockey, och det beror delvis på att det skett en tronskifte.

Stavanger hade inför säsongen vunnit NM-guld sex år i rad. I år slogs laget ut i kvartsfinalen. I stället är det Söderströms lag, Storhamar, som tagit stora kliv genom att göra en rejäl satsning och fått in flera klasspelare som Kodie Curran, Victor Svensson och storstjärnan Patrick Thoresen, som förvisso lämnade laget för spel i KHL, efter halva säsongen.

Intresset kring Storhamar är stort och under den tredje matchen i finalserien såldes det souvenirer för en bra bit över 100 000 norska kronor. Då kan man förstå vilket enormt drag det är kring hockey i Hamar som har omkring 30 000 invånare.

– Det är inte så många år sedan Storhamar var timmar eller till och med minuter från en konkurs. Klubben betraktades som den fattiga kusinen från landet, men ett det gick in ett antal människor med egna pengar och räddade klubben från en konkurs.

Vilken är den största idrotten i Norge, som du har uppfattat det?

– Skidor. Sedan finns det ett extremt intresse, och jag skulle kalla det på gränsen till en fetisch, för Premier League. På vår match var det 7 000 personer och i ett spelavbrott kom det upp på jumbotronen att Manchester City ledde med 2–0. Jag har aldrig varit om att man visar resultatet från en Premier League-match på jumbotronen. Alla här måste hålla på ett fotbollslag och jag skulle säga att norsk fotboll är stort medialt. Men hockeyn är på uppgång och i Storhamar finns det 600 ungdomar som är aktiva, säger Söderström.

– Det är på gränsen till en dyrkan här. När vi går ut till matcherna står det hundratals barn och ska göra ”highfives”. Jag stod och pratade med några barn och ett av dem hade fått en trasig klubba, pojken var så lycklig att han nästan grät. Jag tittade på klubban och den kunde han inte använda till mycket, men han var så glad och de fick heja på spelarna och prata lite engelska. Hockeyn betyder mycket här.

Är det något du slagits av sedan du flyttade hit?

– Ja. Vi tenderar till att bli lite självgoda i Sverige, det är lätt att tro och tänka att det vi gör är det enda rätta. Och det är både i sättet vi jobbar för utveckling, men också upplevelsen och vi tar mycket för givet. Efter sex säsonger i allsvenskan har det varit hälsosamt för mig att få ett annat perspektiv. Jag kan se att det finns något väldigt charmigt och underhållande i det här, som jag inte trodde fanns. Oavsett vad som händer i mitt liv, så kommer jag vara evigt tacksam för den här häftiga upplevelsen.

Något annat som Söderström har fått känna på, är hur viktigt språket är.

– Jag har inte reflekterat över det tidigare och det kanske blir lite djupsinnigt... men det är viktigt med språket. Kan man inte språket hamnar man direkt utanför. Nu har jag lärt mig norska så till vida att jag förstår de flesta och det mesta. Men jag tror att man kan känna sig utanför, missförstådd och försiktig för att man inte vågar ta del av diskussioner eller ta till sig av människors samtal. Så var det definitivt i början för mig.

När Storhamar i slutet av januari säkrade seriesegern med sex-sju omgångar kvar av Get Ligaen var det karnevalstämning på stan. Det var tolv år sedan Storhamar senast vann serien – och tio år sedan ett guld bärgades. Publiken och staden är svältfödda på framgångar.

– Det var en söndag och tusentals människor stannade kvar för att hylla oss. Direkt efter matchen bussades vi ner till en restaurang i stan och det firades som något jag aldrig någonsin har upplevt. Så gör man inte i Sverige. Men jag har förstått och inser att jag är med om något exceptionellt, säger Söderström.

Mitt under intervjun kommer Jeff Jakobs in i rummet. Det är Fredrik Söderströms högra hand och assisterande tränare.

– En smålänning! Trevligt, utbrister han och slår sig ner bredvid oss.

Jakobs har betytt mycket för Söderström och de har umgåtts mycket under tiden i Norge.

– Vi kände båda två, och den bilden jag fick, var att alla var väldigt positiva. Jeff nappade på samma sak.

Inför säsongen valde Patrick Thoresen att flytta hem till moderklubben Storhamar. Thoresen är en ikon inom norsk hockey och hann snitta över en poäng per match innan han lämnade för spel i KHL. Här sattes Söderströms ledarskap på prov.

– Han har vunnit det mesta, är en ”superstar” och har en personlighet som slår allting jag stött på när det gäller envishet, tjurighet, noggrannhet – även mot oss. Jag har aldrig fått så många blåsningar som tränare. Det har gett erfarenheter på olika plan, men att som tränare få vara i den här miljön, vi har slagits om ett guld och hanterat de bästa spelarna, det är väldigt utvecklande för mig som tränare.

Med lite perspektiv på det. Stannade du för länge i Oskarshamn?

– Det är möjligt att jag gjorde det... åtminstone för vad som var bäst för mig själv. Men jag kan å andra sidan säga att erfarenheten av att under så lång tid få vara del av någonting, gjorde gott för klubben. Jag tror att trovärdigheten och ryktet för Oskarshamn, som klubb, var lite... naggat i kanten, när jag kom. När Roger Jönsson och jag kom in skapade vi en stabilitet och en trovärdighet, sedan finns det säkert saker som jag hade gjort annorlunda, med den vetskapen jag har i dag.

– Jag säger inte att jag nödvändigtvis var rätt man, på rätt plats, varje år. Jag tror på en uthållighet och är övertygad om att klubbar som vågar skydda ledare och spelare när det går lite tungt, vinner på det i längden. Där var IKO duktiga och det ska jag hedra dem för.

Vad hade du kunnat göra annorlunda?

– Jag skulle påverkat mer vad vi skulle haft för lag, för att kunna spela en viss hockey. Vi hade begränsade förutsättningar ekonomiskt, och det är den enkla förklaringen till lånen i IKO. Det har funnits för lite pengar. Det är lite som att låna en bil, det var bra att du fick låna den, men du skulle upp i fjällen och det var en sportbil. Då är den inte anpassad till läget där och då. Hade vi varit tydligare och spelat en tydligare hockey, hade det kanske blivit andra resultat. Men jag tycker inte det finns någon anledning att ifrågasätta resultaten vi gjorde, med de förutsättningarna vi hade. Här är det skillnad, jag har fullt inflytande eftersom jag även är sportchef.

Är det något du kunnat ändra på i ditt ledarskap?

– Problemet när man varit en längre tid, är att man tar ett kliv tillbaka. Jag blev så personifierad med Oskarshamn, så jag kände ett ansvar att alltid framstå som en ansvarsfull representant. Gör man en säsong, kan man bete sig lite hur som helst. Man behöver inte se folk i ögonen. Är du tränare i en säsong kan du gå loss, sedan packar du dina väskor och drar. Jag säger inte vad som är rätt eller fel, men i min personlighet, så ligger en lojalitet och jag har lätt att börja tycka om människor. Det gjorde kanske att jag höll igen lite i Oskarshamn. Det har jag inte behövt göra här i Storhamar, jag har varit vassare och tydligare. Ska man vinna ett guld måste man trampa folk på tårna, det kanske jag inte gjorde i Oskarshamn.

I dag följer Söderström givetvis IK Oskarshamn, han har TV-kanalerna, men det blir också känslomässigt jobbigt för honom. Därför har han valt att ta lite avstånd från det.

– Jag ska ärligt säga: när jag väl lämnade, så kändes det märkligt och nästan lite ledsamt att se det. Det var någon match tidigt i höstas, när jag hörde speakern, kände igen rösten, trudelutten, från någon reklam och så stod inte jag där. Det levde vidare utan mig. Men jag har följt dem, men har ingen direkt kontakt med någon i IKO på daglig basis. Däremot folk runt omkring.

Vilken inriktning tycker du IK Oskarshamn ska välja?

– Jag har faktiskt funderat på det. Det gäller att hitta en identitet igen, både till spelet, men också till spelarna som är där. Vi hade till exempel Daniel Ljungkvist som många älskade när jag var där. Det är viktigt att behålla trotjänarna som står för nånting. Jag tror också det är viktigt att ha egna produkter – att man måste våga det. Men jag tror att Hockeyallsvenskan, med tanke på de nya lånereglerna, kanske ritas om lite nu. Vilka lag hittar rätt sätt att jobba på?

En av materialarna, som tidigare ställt fram någon form av tårta, kommer tillbaka för att plocka undan.

– Den var väldigt god, men det var som att äta en hel flodhäst, säger Söderström med skratt.

Intervjun närmar sig sitt slut. Storhamar ska träna och vi börjar runda av. Den sista frågan är ännu inte ställd. Kommer Fredrik Söderström någon gång ta över moderklubben Leksand. På många sätt ett ”mission impossible”.

– Varje gång Leksand ska byta tränare, så nämns mitt namn. Jag förstår att frågan ställs men har inte pratat med någon konkret om det. Det har ärligt talat aldrig varit aktuellt.

– Nu ska jag ta ett guld här – sedan ska jag dricka ett dyrt jäkla rödvin. Därefter ska jag utvärdera min situation.

Får vi se dig på Latitud i Oskarshamn i sommar?

– Jag har ännu inte fått någon formell förfrågan. Det finns två alternativ för mig: antingen är att jag blir inbjuden att jobba, det skulle jag noga överväga. Får jag inte den frågan ska jag dit som gäst. Då ska jag besöka barerna i stället. Min plan är att jag ska dit i alla fall.

Ett par veckor senare har Storhamar vunnit guldet efter 4–1 i matcher mot Lillehammer. Söderström har landat i det – och tagit beslutet att stanna i Hamar i ytterligare ett år.

– Det överträffade alla min förväntningar. Jag hade målat upp en dröm om vad jag skulle få vara med om men det var som att han däruppe såg oss. Dagen efter guldet var det strålande vårsol och den ena festen efter den andra. Hela staden slöt upp och det var magiska dagar, säger en lycklig Fredrik Söderström.