Christian Gustafsson: Christian Gustafsson: ”Därför kan det här bli ett historiskt SM-guld för Dackarna”

Som den där oktoberkvällen i Västervik för 16 år sedan.

Dackarna hade inte vunnit SM-guld sedan 1962 (egentligen inte sedan 1959, eftersom guldet 1962 kom i en ”piratliga” som inte hade officiell SM-status) och guldlängtan i Målilla var exceptionell.

Lite kontext: vid den här tiden stod speedwayen i någon mening på sin absoluta topp intressemässigt. Tony Rickardsson (som just lagt av) var en av landets mest kända idrottsmän, Dackarna hade ett publiksnitt - snitt! – på över 5 400 personer, stjärnglansen var ansenlig, det vimlade av Hancocks och Crumpar och Gollobs, och sporten var ett naturligt inslag i sportvardagen för gemene svensk.

På en augustivecka 2007 kom över 30 000 (!) människor till Målilla för att se derbyna mot Vetlanda och ­Västervik samt VM-tävlingen på ­Målilla Motorstadion.

Dackarna hade dessutom spänt bågen till bristningsgränsen i jakten på det där förbannade guldet. Målillaklubben var vid det här laget landets största speedwayklubb. De arrangerade GP-tävlingar och hade byggt upp Sveriges flådigaste speedwayarena. Dessutom fanns det stålar.

Men Dackarna gjorde det inte lätt för sig, det får man ge dem, de skulle inte vinna genom att värva ihop ett gäng internationella stjärnor. De skulle göra det hemvävt, med svenskar och trotjänare. Annars fick det vara.

Den hållningen gjorde kalaset dyrt. Svenskar var hårdvaluta.

Till finalerna 2007 hade man byggt upp ett lag som bestod av stjärnsvenskarna Andreas Jonsson, Fredrik Lindgren och Peter ”PK” Karlsson, backupsvenskarna Sebastian Aldén och Robin Törnqvist samt danske inventarien Hans Andersen, som nästan var som en egen produkt. Den ende utbölingen var tjeckiske publikfavoriten Lukas Dryml.

Det ska jämföras med Västervik som mönstrade sex utländska förare.

• • •

Dackarna vann första finalen, i Målilla, med tio pinnar. I returen på Ljungheden knaprade Västervik i kapp. Men i det femtonde heatet bröts guldförbannelsen. Andreas Jonsson och Fredrik Lindgren tog en 4–2:a och det var som att alla fördämningar brast. 45 år av guldträngtan var över.

Jag har nästan aldrig varit med om en liknande lycka i idrottssammanhang.

Speedwayförare visar vanligtvis inte mycket glädje, om det inte innebär tusenlappar i egna fickan. Det brukar på sin höjd vara en high five, ombyte och färjan till Polen. Ett SM-guld berör inte nämnvärt.

Det här var något annat.

Som att alla individualister kastat egot över axeln för en kväll och plötsligt brann för sin klubb, sin förening.

”Det största jag varit med om ”, skrek 38-årige västgöten Peter ”PK” Karlsson, Lindgren och Jonsson skålade i litervis av ljummen Zeunerts, ordföranden Ove Johansson – som var med redan vid 50- och 60-talsgulden – satt bara och stirrade rakt ut som om han sett Rune Sörmander göra en dubbel saltomortal i bara mässingen, sportchefen Jörgen Kling grät som ett barn och Hans Andersen, ja, han var lyckligast av dem alla.

Guldfesten pågick natten lång på Målilla motorstadion och dansken var som förryckt. Han dansade på bord, kramade allt och alla och var gång efter annan uppe på scenen och sjöng Dackarnasånger med bandet.

Guldfesten ville aldrig ta slut, Barometern-OT:s sjumannateam bevakade in på småtimmarna och slog ett svårslaget OB-tilläggsrekord.

Eskapism för en kväll.

• • •

SM-finalen 2007 ses som en av de mest klassiska SM-finalerna någonsin. Publikintresset var som sagt extremt, inte bara i Målilla. Finalen i Västervik sågs av nästan 10 000 åskådare. Men det fanns andra ingredienser. Som speedwayens allmänt höga status, som att alla de bästa svenskarna var med, som att det var ett derby mellan två rivaler.

En annan aspekt som spätt på 2007-mytbildningen är – finalerna sändes inte på tv.

Det finns i stort sett inga rörliga bilder från finalerna. Det är som att de inte ägt rum. Som att de är ett uppdiktat väsen.

De som var där, var där, resten är hänvisade till svåråtkomliga tidningsklipp och andras skildringar.

• • •

Sedan 2007 har det onekligen hänt en del. För Västervik var 2007-finalen slutet på en era med tre raka finaler och guldet 2005 som kronan på verket. Dackarna blev ingen guld-dynasti, utan mer en guldanomali. Det dröjde ända till 2021 innan guldet ånyo landade i Målilla. Och då var det en märklig coronasäsong utan publik och med hittepåregler (sex förare, obegränsat snitt), så det räknas inte riktigt.

Dessutom har speedwayen genomgått ett långvarigt stålbad, en golgatavandring, där löner och status har sjunkit, där stjärnor försvunnit och inte ersatts, där publiken typ halverats.

Men kanske är det lite revolution på gång. Dackarna har haft anständiga publiksiffror och på GP:t i juli kom maffiga 8 600 personer. Västervik har två gånger varit och snuddat vid 5 000-strecket under säsongen.

2007 sågs Kalmar läns-finalerna av uppemot 20 000. Det är bara att glömma såna siffror nu, men kan det totalt komma runt 10 000, så skulle jag säga att det är ett stort steg framåt för sporten som moonwalkat i över ett decennium.

• • •

Hur kommer det då att gå?

Efter grundserien var Västervik storfavorit till guldet. Sedan blev Tai Woffinden justerad (Västervik kör av allt att döma rider replacement i finalen) och inte långt efter det bröt Dackarnas Maciej Janowski foten. Status quo – favoritskap Västervik. I fredags pangade Dackarna ut pressmeddelandet att de blixtvärvat Leon Madsen. VM-tvåan från i fjol, som vann GP-tävlingen i Vojens i lördags. Så om inte Västerviksbossen Morgan Andersson – som var guldcoach när Dackarna vann 2007 – drar fram nån riktig elfte timmen-joker ur den grälla Hawaiiskjortan skulle jag säga att Dackarna kliver in i finalen som knapp favorit.

Framför allt handlar det för Målillaseptetten att komma levande (typ högst en åttapoängsförlust) ur första halvlek, det vill säga finalen som körs i Västervik tisdag kväll.

Då ligger vägen öppen att skriva historia hemma i Målilla nästa tisdag.

Det skulle som sagt bli första gången någonsin som Dackarna säkrar ett SM-guld inför sin hemmapublik. ”De gamla gulden” bärgades i serieform och SM-gulden 2007 och 2021 säkrades på bortaplan.

Nu kan Dackarna slutligen få fira ett guld hemma i Kvillerumsskogarna.

Det är dags att skriva historia.