Höjd skatt hade gått att undvika
Att skatten höjs i Region Kalmar län har gått att förutse länge, faktiskt ända sedan den så kallade Länsunionen bestående av Socialdemokraterna och Centern samt Liberalerna tillträdde.
Då, för mindre än ett år sedan, uteslöts visserligen höjd skatt. Men de tre medverkande hade inte funnit varandra i någon gemensam reformlust, utan i den gemensamma strävan att neka Sverigedemokraterna inflytande. En sådan dagordning skapar inte den energi som krävs för att bedriva det radikala förändringsarbete som krävs för att få ordning på regionens ekonomi. Den gemensamma ”reformagendan” innehöll bara kostnadsökningar.
Sedan denna svaga start har samarbetet inte heller tagit sig. Istället för att ta itu med de ekonomiska problemen har majoriteten skjutit avgörandet på framtiden. Redan efter årets tre första månader gick det att se åt vilket håll ekonomin var på väg, men de åtgärder som Länsunionen föreslog var närmast symboliska. Planen för 2020-2021 såg ännu mer oroväckande ut, men inga initiativ togs.
När riktlinjerna för 2020 års budget presenterades i våras hette det återigen att skatten inte skulle höjas, samtidigt som åtgärderna för att undvika skattehöjning lyste med sin frånvaro. Målet om tvåprocentigt överskott behölls, trots att det uppenbart saknades idéer om varifrån den nödvändiga förstärkningen på flera hundra miljoner kronor skulle komma.
Så sent som i början av september saknades, trots hotande röda siffror, vilja att angripa de ekonomiska problemen. Återigen hänvisades det till symboliska åtgärder som i verkligheten inte stärker ekonomin mer än på marginalen. Det var aldrig realistiskt att undvika skattehöjning genom att i högre utsträckning använda landstingets egna möteslokaler.
I denna beklämmande men förutsägbara historia finns ett par riktigt stora problem.
Det första är att det aldrig märktes någon skillnad. Landstingsvalet 2018 kunde vad avser styrning av verksamheten lika gärna aldrig ägt rum. Någon positiv effekt av att C och L gick från opposition till majoritet har aldrig märkts. Moderaternas och Kristdemokraternas begäran om att budgetarbetet skulle struktureras på ett bättre sätt viftades bort.
Det andra är att de folkvalda ryggade för ansvaret. Det reformarbete som krävs inom sjukvården kommer att vara så omfattande och impopulärt att det måste ledas och företrädas av folkvalda. Det är orimligt att tjänstemän ska stå till svars för vårdplatsstängningar som de facto liknar nedläggning.
Det tredje är regionens konstanta ”positivisering” av budskapet. I juni, när prognosen pekade på minusresultat, hette det att delårsrapporten pekade mot en viss förbättring. Även när det bekräftades att resultatmålet inte skulle nås under 2019, var landstingets officiella budskap: ”Fortsatt fokus på åtgärder för att stärka ekonomin.” I det längsta tycks hoppet ha stått till olika statliga bidrag.
Skattebetalarna har aldrig från regionen fått någon tillfredsställande eller heltäckande bild av varför deras inbetalningar inte räcker. Inte heller får de nu något särskilt övertygande besked om varför de förväntas betala väsentligt mer för att få i grunden samma service.
Att styra en region är ingen tacksam uppgift någonstans i Sverige. Men med en så stor politisk organisation som det har skapats i Region Kalmar län, borde förutsättningarna ha varit bättre än hos många andra. Det fanns förutsättningar för ambitiöst reformarbete, för att ta ekonomin på allvar och för att möta väljarna med kärva men ärliga besked. När inget av detta skedde blev skattehöjningen oundviklig.