Christian Gustafsson: Christian Gustafsson: Ni kan vakna – det är julafton

Den bästa, den av törst, ni vet. Som vi brukar säga, Karin Boye och jag.

Dagen då allt ligger framför, då alla papper är vita. Då allt är möjligt.

Om ett par månader kan verklighetens uppercut ha träffat hela den 57:e latitudens kollektiva käkparti. Då kanske allt gått åt skogen, IKO sladdar i botten, Håkan Åhlund ligger utsparkad på tränarsoptippen och hela hockey-Sverige skrattar åt hans omhuldade spelsystem.

Eller så har IK Oskarshamn återigen gett blanka fan i rimligheten.

Det är ju det som är det fina med dagen före julafton. Förväntningarna, drömmarna. För oskarshamnarna har varje dag sedan den 8 april varit som dagen före julafton. Ni minns känslan. Krypa ner i sängen, fortfarande med förnimmelsen av att ha smygkänt på paketen (kan det vara ett Mekano?) under granen fastetsad i fingertopparna.

Omöjligt att somna. John Blund på speed. Bara den där natten, de där eländiga timmarna, kunde försvinna.

Nu är dagen här. Klockan 15.15 i eftermiddag släpps den historiska pucken i Skellefteå Kraft Arena. 2000-talsgiganten Skellefteå AIK mot IK Oskarshamn.

I SHL. Sveriges högsta serie i ishockey.

Dagen en hel stad väntat på i drygt fem månader. Eller egentligen ett helt liv.

Målet är ingenting, vägen är allt. Det är vägen som är mödan värd.

Nu är vi där.

• • •

Hur kommer det då att gå?

Utan att gå till överdrift kan vi slå fast att IKO är den mest utdömda nykomlingen i SHL eller elitserien på drygt 30 år. Kanske någonsin.

Ingen tror att de hänger kvar, alla tror att de blir en slagpåse.

Jag har hört åtskilliga seriösa podcaster, läst vanligen vederhäftiga pennor som alla avfärdat IK Oskarshamn så raljant att det tenderar till löjeväckande.

Kan IKO-spelarna ens åka skridskor? Har de sett en puck? Vet de vilket håll de ska hålla klubban åt? Kan dom tugga bubbelgum och gå på en gång?

Förväntningarna är kort sagt lägre än en sjunken båt.

Det är också lagets stora konkurrensfördel.

Djurgårdens, Frölundas och Färjestads merittyngda pjäser kommer tycka att det är urbota urtrist att kuska till norra Europas infrastrukturella ände en torsdag i november.

IK Oskarshamn kommer att ta poäng på motståndarens nonchalans och underskattning.

Men inte bara.

Jag tror att IKO, med tanke på ingångsvärdet, kommer att överraska. Vad sedan överraska betyder får bli en senare fråga. Är det att ta fler poäng än Timrå (44) gjorde i fjol? Är det att komma tolva? Är det att hänga kvar via kval? Är det att lyckas knäppa av sig klamparna innan de äntrar isen?

Vi får helt enkelt se.

Samtidigt.

Bara en dåre kan på förhand tippa IK Oskarshamn något annat än sist. Det finns inga logiska motiv annat än grund magkänsla och bottenlöst supporterhjärta att tippa lag bakom IKO.

I en mening är det dessutom fel säsong att gå upp. SHL var inte bra i fjol. Det var en av de sämre och stjärnfattigare upplagorna.

Till den här säsongen har lagen rustat. Rejält. En lång rad stjärnor har anslutit. Kvaliteten på ligan har höjts avsevärt. Namn som Rödin, Tyrväinen, Ilomäki, Fransson, Mozik, Lasu, Forsbacka Karlsson, Leskinen, Scott, Pettersson, Zackrisson, Ejdsell, Sundström, Everberg och Berglund har sexat till ligan rejält.

Det kommer förmodligen bli en tydligt och relativt snar skiktning i tabellen.

I botten hittar jag en ganska så tydlig bottenkvartett.

Logiskt handlar det för IK Oskarshamn om att ha två av Linköping, Örebro och Leksand efter sig efter 52 föreställningar.

Är det då rimligt?

Sett till all logik, spelarbudget, erfarenhet och silly season – nej.

Men lyckligtvis är verkligheten inte så fyrkantig.

För trots alla hemvändarstjärnor så tror jag att SHL är en smula överskattat. C More-miljonerna har (än så länge) inte skapat det befarade djävulsgapet mellan SHL och allsvenskan.

I andra änden är det inte otroligt att IK Oskarshamn är underskattat.

Inte så att IKO kommer gå till slutspel. Men hänga kvar – absolut. Till och med utan kval.

För jag är verkligen inte imponerad av vilka jag tror blir bottenkollegorna.

Hade ni bytt ut IKO:s backar mot Linköpings? Hade ni bytt IKO:s forwards mot Örebros?

Nej, jag tycker faktiskt att Linköping, Örebro, Leksand (som emellertid kan överraska med utväxling på skadefria stjärnvärvningar) och IKO ser hyggligt jämbördiga ut på papperet.

Givetvis kryllar det av frågetecken i Daniel Stolts skapelse.

Är målvakterna att lita på? Blir spelsystemet sönderläst mot toppmotstånd? Är Rok Tičar toppcentern IKO behöver? Vem ska göra målen? Kan Simon Després – som spelat powerplay i Pittsburgh Penguins, men mest sett såsig ut på försäsongen – steppa upp? Hajar nyförvärven spelsystemet innan november? Finns det någon offensiv back värd namnet? Är det ”för mycket Timrå” över laget? Hur fungerar Håkan Åhlund i motgång?

Jag kan hålla på hur länge som helst.

Men det ska jag inte.

För på det stora hela tycker jag laget, efter omständigheterna, är smart byggt.

Stommen kvar. Nyförvärven vettiga. Många spelare är, som man säger i speedway, potentiella snittraketer. Det vill säga kan överträffa ingångsvärdet, förväntningarna.

Det är där IKO måste konkurrera. För de kommer aldrig kunna utmana när det kommer till spets. Därför gillar jag att sportchef Stolt konstruerat på bredden. IKO har – lite raljant uttryckt – 15 forwards som är i princip lika bra.

Där Leksand står och faller med fem 300 000 kronor/månaden-stjärnor, så är IKO:s framgång inte avhängig en enskild formation eller individ.

Det var laget, underkastelsen, hängivenheten, plikttrogenheten, tjurskalligheten, det eviga malandet, kedjan är inte starkare än sin svagaste länk-mentaliteten som tog IK Oskarshamn till SHL.

Det är samma egenskaper som ska hålla dem kvar.

Nu kan ni vakna – det är julafton.