Fysisk och psykisk urladdning i Byteaterns nya pjäs

En total urladdning. Både fysiskt och psykiskt. Så skulle man kunna beskriva den utmaning som väntar Edvin Bredefeldt inför premiären av Byteaterns nya föreställning ”Jag springer” den 3 oktober. Eller väntar och väntar – faktum är att han har förberett sig i ett års tid för att ta sig an den här rollen, så egentligen befinner han sig redan mitt i processen.

– Jag tänkte att det här kan jag inte tacka nej till, jag måste se om jag klarar det, säger han.

Så, vad är det som är så speciellt med ”Jag springer”? Den frågan har många svar, men det mest uppenbara är att Edvin Bredefeldt, som är den enda skådespelaren på scen, springer nio kilometer på ett löpband. Varje föreställning.

– Under de första 8–10 månaderna tränade jag fem pass i veckan och då var det inriktning på gym för att bygga upp muskler. Nu har jag legat på sex pass i veckan sedan april. Hela träningen är i stort sett skadeförebyggande, kan man säga. Jag måste hålla mig skadefri. Det är en lång tid som min kropp måste orka, säger han.

Till sin hjälp har han haft två personliga tränare – en i Kalmar och en i Umeå. Under resans gång har han fått ställa om hela sitt liv och på köpet tappat 20 kilo.

– Det har varit ett år av kyckling och kvarg, säger han och skrattar. En kollega har lovat att han ska duka upp en pizzabuffé i min loge efter att jag har spelat sista föreställningen.

Trots den enorma fysiska prestationen är det bara en liten komponent i den berättelse som berättas i ”Jag springer”. Manuset bygger på den danske journalisten Anders Legarth Schmidts blogg och de texter han skrev efter att hans sexåriga dotter gått bort i cancer. En timme efter att hon somnat in snörade han på sig löparskorna och sprang. Sedan fortsatte han att springa. Löpningen blev ett sätt för honom att bearbeta sorgen, och det är bland annat den känslan Edvin Bredefeldt ska gestalta.

– Det har varit, och är, väldigt drabbande. Varje dag upptäcker man nya dimensioner av smärtan det innebär att förlora ett barn.

Du har barn själv?

– Ja, två. Det är oundvikligt att man tänker på sina egna barn. Men att jobba med döden och tänka på döden – eller bearbeta det faktum att vi alla snart ska dö – det berikar ens liv. Jag kan bara prata utifrån mig själv, men jag mår inte bra av att förneka att jag en dag ska dö. Och att alla runtomkring mig också ska det. Genom att låta döden bli en del av livet är det lättare att acceptera att livet tar slut. Jag tycker att det för en närmare livet, på något sätt.

Edvin Bredefeldt kommer att gestalta den tunga berättelsen flera gånger i veckan under sju månaders tid. Men att det på något sätt ska gå ut över hans psykiska välmående och privatliv är inget som oroar honom.

– Nej, där känner jag ganska tydligt att det snarare berikar mitt privatliv. Jag längtar efter mina barn när jag jobbar med den här pjäsen. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det... Men alltså, det tunga finns ju där hela tiden. Alla kan dö när som helst, barn också.

Han fortsätter:

– Visst är jag intresserad av konst och kultur som är eskapistisk – jag kan verkligen älska att bara lämna alla bekymmer därhän – men samtidigt älskar jag också att se teater eller läsa en text som bara vrider om kniven. Det är jätteviktigt att båda dessa sidor av scenkonsten finns. Att både kunna gå och titta på något som är jätteroligt och härligt men också att titta på något som är hjärtskärande mörkt.

Hur Edvin Bredefeldt ska fortsätta att leva sitt liv efter att spelperioden är avklarad, det har han ännu inte bestämt.

– Jag vet inte. När jag får frågan vad jag ska göra sedan är det en sida av mig som vill svara typ: ”börja röka”. En annan sida vill säga att jag hoppas att jag fortsätter att springa men bara utefter egen lust. Och jag hoppas att den lusten finns.

Vad tror du att du kommer bära med dig från den här upplevelsen?

– Det är en så jävla bra text och verkligen en raffinerat skriven pjäs. Ibland upplever jag att den spelar sig själv, att jag bara behöver springa och säga de där orden så kommer det att bli succé. Den är så noggrant och skickligt orkestrerad, så jag kommer verkligen att ta med mig den ynnesten – att få jobba med en så vacker och bra text.

Han fortsätter:

– Och jag hoppas att jag får med mig någon slags känsla av att jag klarade det. För vi ska inte sticka under stol med att det absolut är en utmaning som ligger på gränsen.

Är du orolig?

– Ja, varje dag, säger han med ett skratt.

– Men jag tycker att det är intressant med löpningen som berättarkomponent, att göra någonting på riktigt. Jag är intresserad av att utforska publikens vilja eller lust inför skådespelarens offer. Den metoden har aldrig intresserat mig tidigare – att bli skitsmal för en roll eller skära sig på riktigt på scenen. Men nu får jag utforska det till hundra procent. Det är väldigt effektivt att en människa berättar om en fullkomlig livskris och samtidigt gör något jättejobbigt.