Christian Gustafsson: Christian Gustafsson: En och en halv minut av fulländad perfektion
Säg så här. IK Oskarshamn är inte gänget som deppar ihop. När det vankades match fyra hemma i Be-Ge Hockey Center så var det som att spelarna hade käkat upp tidigare motmarginaler och omvandlat dem till dunderhonung.
Inför matchen spådde jag i krönikan att det skulle bli 5-1 och att arenan skulle få karnevalen i Rio att framstå som Kristdala marknad. Det blev så. Nästan. Det blev 5–2 och ladan gungade som George Clooneys gamla Perfect Storm-skuta.
Inte ens ett nesligt (men korrekt) bortdömt mål och en halv målvaktstavla kunde knäcka IKO den här kvällen.
Efter två perioder var IKO klart bättre. I tredje kickade dunderhonungen in i venerna.
Proppen ur, ketchupflaskan i topp (ni som fattar fattar).
Det var liksom inget snack. Just när man kanske trodde att IKO var slitna, restresesugna, just när de visat lite trötthetstecken, ja, då petade Åhlund i overdrive-en.
Det här var en tillplattning när det som bäst behövdes.
2–2 i fajter. Nu blir det minst en till i Oskarshamn och all press på Timrå inför torsdagsmatchen i NHK Arena.
• • •
Vad det var som avgjorde? Tja, så klart mål i rättan tid och lite allmänt flyt, som vid 2-1 när pucken inte såg ut att ta på Sointu, utan styrdes av Timråmålvakten Niklas Svedberg, som fick se pucken gå i en retlig båge och trilla in bakom honom.
Men ska jag peka på en sak som gör att IK Oskarshamn har en klart rimlig chans att gå upp i SHL, så är det förmågan att vara som bäst när det gäller.
Per Gessle-koefficienten.
IKO avslutade grundserien med att se ut som ett gäng vilsna Bambis. Inte mycket tydde på en lång vår. Men så tuggade AIK-serien i gång. Så tuggade spelare efter spelare i gång.
Det är en sak med spelare som kan åka omkring och lattja mot Almtuna i november. Det är också en sak med spelare som är lika bra hela tiden, alldeles oavsett; som Oskar Nilsson, Filiph Engsund och Jesper Dahlroth.
Men det är extra häftigt med spelare som älskar rampljuset, som älskar de stora scenerna, som älskar att bli hjältar.
Spelare som har d-e-t.
Som Lukas Pilö, som var en säkerhetsrisk för ett tag sedan och nu ser ut som en rund miljon.
Som nyss darrige Nolan Zajac, som plötsligt inte gör ett misstag.
Som grundseriesisådär-ige Joakim Hilding, som nu är SHL 13/14-bra.
Som Isak Pantzare, som mest varit skadad, men nu är Kalle Johansson 2.0.
Som nyss jätteängslige Markus Modigs, som plötsligt spelar med ett Leo DiCaprio-skt ”I´m the king of the world”-självförtroende.
• • •
Men det finns tre som sticker ut ännu lite mer i kategorin ”vi som växer två decimeter när det blir vår och TV12 visar oss på tv”-spelare:
Matias Sointu. Victor Öhman-ersättaren var initialt utdömd, iskall och petad satt och var sur i en vip-loge under matcherna. Han har bitit ihop, gnuggat, kämpat, fått chansen och är nu en tunga på vågen. Två mål (som kanske blir noll, för han såg inte ut att vara på någon av puckarna, men han var DÄR) och en assist den här kvällen. Såg ni förresten hur han efter 1–0 sparkade till Niklas Svedbergs målvaktsklubba och retade upp den lättretade Timråkeepern till den milda grad.
John Dahlström. Ni vet nummer 22. Han som folk på läktaren nyss suckade över att han har kontrakt nästa år också. Nu är han plötsligt staty på Lilla torget-material. Brevbäraren (jodå, han jobbar som brevbärare vid sidan av hockeyn) från Kungsbacka gjorde två av målen i Game 5 på Hovet och tog IKO till det här direktkvalet. Nu klev han fram igen, när det som bäst behövdes. Först stötte han in förlösande 3–1 och sedan bankade han i den sista tvåtumsspiken i den tillfälliga Timråkistan.
Sedan är det naturligtvis helt omöjligt att inte nämna den inverterade elefanten i rummet. Killen som just nu personifierar och är fanbärare för det här laget. Jag vet inte om jag någonsin sett en spelare i den här klubben vara så här otroligt bra i match efter match.
Jag pratar så klart om Jonas Engström.
Lagkaptenen.
Spelaren som under säsongen fick sitt poängmässiga genombrott, men som tappade stinget i januari och bara gjorde ett mål på över 20 matcher.
När det blev allvar blev ögonen svartare än en korp i ett mörkerrum. Det ryktas att han kommer lämna efter säsongen, men just nu älskar Jonas Engström att leda det här laget.
I synnerhet i matcherna mot Timrå har han varit en ilsk Belgian Blue. Som framavlad att lira slutspelshockey.
• • •
Ni vet hur världens starkaste man-snubbarna håller på och drar saker med rep. Fiat-ar, såmaskiner, lastbilar och till och med flygplan tragglar de med, Magnus Samuelsson & Co.
De kan banne mig slänga sig i väggen. Jonas Engström har hivat repet över axeln, dragit loss hela den här gamla klubben, hela den här gamla staden från jordens yta och baxar den rakt mot SHL.
Kaptenen var King Kong och Godzillas lite starkare kompis den här kvällen.
Allt förkroppsligat av ett par monumentala minuter i tredje perioden. Minuter som Tommy Boustedt, Svenska ishockeyförbundets utbildningsansvarige, borde printscreena, skriva ut bildruta för bildruta, häfta ihop och ögonaböj dela som facit för förbundets utbildningsdagar.
• • •
Det började alltså med att Jonas Engström vann pucken i Timrås zon och åkte runt lite med den. Plötsligt blev han av med den. Anton Wedin norpade den och fick vad som såg ut som ett friläge.
Men Jonas Engström hade inga syndabocksplaner.
Han satte den fullaste fart jag kanske sett – vi kan kalla det backcheckingens mamma – skrinnade i fatt, förbi, tog tillbaka pucken, varpå Wedin – ja, just det, Timrås bästa spelare, han som lirat i Tre Kronor under säsongen – drog ner Engström och blev utvisad.
Hysén på Wembley-klass.
Och inte var han färdig där.
I det efterföljande powerplayet skickade Jonas Engström in 4–1 i taket – på målet – och lyfte taket – på arenan.
Jonas Engström kommer aldrig ha bättre sekunder på en is.
Det var drygt en och en halv minut av fulländad perfektion, av ursinnig urkraft som fick hela Oskarshamn att tro på det här.
På allvar.
