Frida Lindström: Frida Lindström: ”Når man någonsin en punkt där man känner sig vuxen på riktigt?”
Jag har börjat undra om jag ändå inte är lite rubbad. Jag har nämligen köpt mig ett sommarhus. På Öland. Japp, sedan augusti står jag som ohändig, skräckslagen, nybliven stugägare med ett lån på flera hundratusen kronor. Vad har jag gett mig in på?
Sällan har något känts så rätt som det här köpet (ett litet boningshus, två små gäststugor, en underbart avskild trädgård och bara några minuters cykeltur till vattnet – ja, ni hör ju) men samtidigt sitter jag här helt handfallen och undrar hur i hela friden det ska gå.
Jag kan ju ingenting om hus! Jag kan ju ingenting om pengar! Rörlig ränta, vad är det? Amortering-vadå? Jag kände mig som en komplett idiot när jag satt i möte med banken. Den vänliga kvinnan förklarade pedagogiskt allt jag behövde veta, och jag gjorde mitt bästa för att nicka och le i hopp om att upprätthålla någon slags förtroendeingivande fasad. Men inombords rusade paniken.
”Den uppstyrda tillvaro jag byggt upp är inget annat än en kuliss. När som helst kan den rasa – jag väntar bara på att någon ska avslöja mig, kasta en omyndigförklaring i mitt knä och rycka ifrån mig huslånet.”Frida Lindström.
Jag, som är 29 år gammal, må se ut som någon som har sitt shit together för den som står på behörigt avstånd. Fast jobb, stadig inkomst, förstahandskontrakt på en hyreslägenhet – ja, till och med en liten bil att tuta runt i. På pappret har jag samlat på mig en hel del vuxenpoäng.
Vad ingen vet är att jag egentligen är ett litet, litet barn. Allt är fejk! Jag bara låtsas! Den vuxna kropp jag dagligen knatar runt i är bara en spexig kostym, och den uppstyrda tillvaro jag byggt upp är inget annat än en kuliss. När som helst kan den rasa – jag väntar bara på att någon ska avslöja mig, kasta en omyndigförklaring i mitt knä och rycka ifrån mig huslånet.
Dessa tankar har fått mig att undra – är jag ensam om att känna så här? Svaret verkar vara nej. Faktum är att det till och med tycks vara ganska vanligt. När jag luftat mina funderingar inför några av de mest vuxna människor jag vet, har det visat sig att de också känner sig som bedragare. Folk som axlar ansvar, driver bolag, äger fastigheter och uppfostrar nästkommande generationer har inte heller landat i sina vuxenroller. ”Jag har haft hus i tio år men fattar fortfarande ingenting”, erkände en kollega för lite sedan. Och det har uppenbarligen gått alldeles lysande ändå.
”När går det över? Når man någonsin en punkt där man känner sig vuxen på riktigt? Ni som läser det här kanske kan hjälpa mig besvara den frågan.”Frida Lindström.
En av de mest skrämmande sakerna med att växa upp är att man inser att det inte finns ett färdigt recept på vuxenhet. De flesta kör på devisen fake it ’til you make it. Typ alla jag känner klampar omkring i alldeles för stora skor, men så länge du knyter dem ordentligt kommer de inte att halka av. Frågan är om man någonsin slutar känna så här. När går det över? Når man någonsin en punkt där man känner sig vuxen på riktigt? Ni som läser det här kanske kan hjälpa mig besvara den frågan.
Oron till trots är jag mer exalterad över det här än jag varit för något annat tidigare. Jag ser så mycket fram emot att måla, rensa (hela bohaget medföljde i köpet), möblera och piffa tills det blir precis som jag vill ha det. Fram till dess ska jag försöka landa i det som hänt.
Förhoppningsvis inser jag snart vilken framtidsinvestering jag gjort.
Förhoppningsvis märker jag snart att även ett litet barn kan sköta ett sommarhus.
