Dramatiskt om gammalt mord i Johanna Mos mittenbok

Tredje delen i ”Ölandsbrotten” släpps nu – hur känns det?

– Det är lite nervigt. Det är mycket jobb att skriva en bok och när den väl släppts vill man ju att folk ska gilla den. Nu har de läst två böcker som de har tyckt om och då vill man att det ska fortsätta vara så.

Hur skulle du beskriva ”Mittlandet”?

– Jag skulle säga att det är den mest dramatiska boken i serien, faktiskt. Man får veta mycket av bakgrundshistorien, vad som hände när Ester Jensen dog och det brott som huvudpersonen Hannas pappa dömdes för. Andra boken slutade med en rejäl cliffhanger och nu fortsätter det.

Boken blandar nutid och dåtid; Hanna Duncker och hennes kollegor på Kalmarpolisen försöker lösa ett misstänkt mord på en ung man som försvann 1999. Nu har kroppen hittats och det gäller att försöka ta reda på vad som egentligen hände den där kvällen efter att han tagit studenten. Samtidigt fortsätter Hannas förflutna att ställa till det för henne – det är tydligt att någon vill henne illa.

Hur kom du på att du ville blanda då och nu?

– Jag har haft en tydlig form hittills i serien, jag har mina fyra perspektiv; Hanna, Erik, offret och de sista dagarna. Men jag ville variera serien lite, det ska inte bli för mallat, dels ska det vara roligt för mig att skriva, dels ska det vara något nytt för läsarna. Och jag ville ha med ett gammalt brott för då blir allt svårare med tekniken. De kan inte bara kolla sina telefoner, googla saker och hitta lösningar. Allt blir lite svårare då.

Hur var den att skriva?

– Den har varit lättare. Jag hade en bättre bild från början av var den skulle hamna, dels själva utredningen, dels bakgrundshistorien. Förra gången bytte jag mördare, men den här gången blev det som det var tänkt från början. Jag har en grundplan men sedan vässar jag den medan jag skriver.

Vad har varit svårast?

– Det som är svårast i skrivprocessen är där jag är nu med nästa bok, när man ska komma igång. Om jag skulle räkna timmarna jag lägger ner på att skriva en bok så är det väldigt många, och precis innan jag ska börja kommer lätt tvivlet. Kommer jag verkligen klara att göra det en gång till? Men så fort första utkastet börjar bli klart kommer jag över en puckel och det flyter på.

Har du en plan för alla böckerna eller för en i taget?

– Jag gör en plan för varje bok. Till ”Nattsångaren” var den väldigt detaljerad, men till både ”Skuggliljan” och ”Mittlandet” har de varit lite mindre, jag kände att jag inte behövde det. Men jag har de stora bitarna; mördaren, vilka karaktärer som ska vara med, motivet, sidospår och sådant där. Nu vet jag att det kommer att bli fem böcker så jag har en bra känsla för vad som kommer att hända. Jag är i gång med fyran och har en bra plan för femman, jag vet var historien ska ta vägen.

Är det någonting du är extra nöjd med i ”Mittlandet”?

– Att den har blivit dramatisk på ett bra sätt. Den börjar dramatiskt och slutar väldigt dramatiskt. Jag funderar mycket på slutet, ska jag våga sluta så, vad ska folk tycka?

Hur känner du för dina karaktärer nu när du har skrivit tre böcker om dem?

– Det är det som är det sköna med att skriva en serie, men också det som gör att jag inte kommer att skriva en serie på tio böcker – man lär känna dem väldigt väl och kommer nära. De är lätta att skriva om och jag vet hur de kommer att agera. Samtidigt finns det nya karaktärer i varje bok så där får jag mer frihet. Men hade jag inte tyckt om mina karaktärer så mycket hade jag inte skrivit en serie.

Vad händer i sommar?

– Då ska jag skriva och försöka vara lite ledig. Det blir lite Ölandssemester och då kan jag passa på att besöka bokhandlar och signera också.