”Renoveringsraseriet” synar Kalmar – byggen sågas och hyllas

Alfred Skogberg, grundare till föreningen Renoveringsraseriet och medförfattare till boken, är hoppfull men varnar för en utveckling där ännu fler högkvalitativa byggnadsdetaljer kommer att slängas om inte fler reagerar. För Kalmars del ser han både goda exempel på renoveringar och förnyelseprojekt som är mindre bra. Barometern träffar honom för en stadsvandring i miniformat. Första stoppet blir ett hus på Kaggensgatan där renoveringsivern satt sina spår.

– Även på de här prefabhusen finns det ofta kvalitéer med träportar och så. Man smyckade fasaden och krutet lade man på bottenplan. Här har man gjort om hela bottenplanet. När det försvinner, vad återstår då? När inget av värde finns kvar är det lätt att inte tycka om de här halvgamla husen, säger Alfred Skogberg.

Läppstiftet på Varvsholmen har också dragit till sig Renoveringsraseriets intresse för den extremt korta livslängd som det relativt nybyggda huset verkar få. Men nästa hållplats på färden blir ett praktexempel på finess och stil när det byggs nytt mellan två äldre hus. KS-salen vid Stortorget. Alfred Skogberg är hänförd.

– Det är byggt 1972. Ulf Lidström är arkitekt. Det är jättefina fönster. Fina bänkar och det gröna följer med från fönsterna och ner. Det är jättefint verkligen. Titta på det. Det är geometriska former, anpassad färgskala. Fint med trä och med putsen och koppar - material som funkar bra tillsammans.

Det nya stadsbiblioteket är annars juvelen i kronan när det kommer till föredömen. Från postkontor till saluhall till kårhus till inget. Och nu stadsbibliotek.

– Någon gång på 1970 eller 1980-talet sattes det in en hiskelig port istället för den ursprungliga. Men här har man gjort en verkligt pietetsfull renovering och inte sparat på krutet. Man har låtit tillverka en kopia av den ursprungliga dörren och jag tycker att den här handikappentrén blev väldigt bra. Den är inte ursprunglig men smälter in väldigt fint. Så här kan det gå när man lägger ner lite tid och pengar på arkitektur. Då kan det bli riktigt riktigt välgjort. Etsat glas. Jättefint.

Ett särskilt horn i sidan har Alfred Skogsberg, förutom till plastfönster, till tilläggsisoleringar. Ett exempel från Malmen är ett hus byggt 1926. Förutom tilläggsisolering så har den ursprungliga porten bytts ut mot något som ser ut att komma från ett av de billigare byggvaruhusen, fönstren är av metall och plast.

– Plastfönster ser fruktansvärt ut. Detta är en otroligt tråkig utveckling. Det blir dessutom mörkare inne när fönstren inte sätts i liv med fasaden.

Om man inte vill ha skyhöga elräkningar – vad ska man göra istället?

– Man kan tilläggsisolera interiört. Och många tror att moderna fönster är enda alternativet om vill ha lägre elräkningar. Men det går stoppa in en tredje klimatruta i befintlig karm med näst intill samma energiprestanda som i helt nya fönster. Man har kulturvärdet kvar och soptippen byggs inte på. Men det vet inte folk och det är därför vi missionerar om just detta.

På onsdagskvällen höll Alfred Skogberg ett föredrag på Kalmar läns museum. Det blev fullsatt. Allmännyttan, kommunala bostadsbolag, fick sig en rejäl känga. En bild på ett tilläggsisolerat flerfamiljshus i Stockholm visas upp som ett avskräckande exempel på isolering men också val av tegel. Det gamla har en viss oregelbundenhet, det nya är stumt.

– Allmännyttan är vår tids största skadegörare. De måste gå i bräschen. Våra lagar måste skärpas. Vår plan är att det ska bli körkort för fastighetsägare och att de ska genomgå en utbildning så att hus inte ska förvanskas. Fler behöver se och agera när det sker.

Men han sällar sig inte till samma linje som Arkitektupproret som strider för fler nybyggda hus i klassisk stil, gärna med sekelskiftesestetik.

– För mig handlar arkitektur om den tid vi lever i nu, säger han.

Att ta vara på det som redan finns: olja in gamla träportar, måla fönsterkarmar, laga gammalt och högkvalitativt istället för att slänga och byta till något halvdant, är också miljövänligt. Byggbranschen står för 20 procent av koldioxidutsläppen och Alfred Skogberg ser en potential att få ner den siffran genom att anlita hantverkare för underhåll istället för att slänga ut det gamla och ersätta med sådant som inte går att underhålla alls.

– Vi har en fönsterbytarlobby. Det är inte lätt för en vanlig människa när de kommer med löften om energivärden. Men det är kortsiktigt och det finns inget cirkulärt tänk.

Föreningen Renoveringsraseriet jobbar genom sociala medier, debattartiklar, böcker och utspel i tevesoffor.

– Vi sprider kunskap och försöker folkbilda. De flesta är intresserade av hus. Vi syns och vi hörs och plåtar det som folk är nyfikna på. Då blir det en folkbildning.

Liselotte Jumme, enhetschef och byggnadsantikvarie på Kalmar läns museum, är väldigt nöjd med att Kalmar uppmärksammats av föreningen.

– Vi vill lära oss av dem. De för ut budskapet om hållbarhet och resursslöseriet som pågår. De gör det på ett bra, vardagligt sätt. Kulturhistoria handlar om att vi blir glada, trivs, känner oss trygga och det är långsiktigt att bevara. Vi tar vara på material och resurser.

Alfred Skogberg menar att det trots allt finns ett fantastiskt kulturarv att bevara, i Kalmar och i landet som helhet. Men det rivs för många byggnader med höga kulturvärden och det sätts in på tok för många plastfönster i hus där de inte hör hemma.

– Varje år kasseras allt mer. Om inte fler får upp ögonen för vad som håller på att hända riskerar byggnadsarvet att i stor utsträckning gå upp i rök, säger Alfred Skogberg.