Richard Hobert skriver om en skuggvärld: ”Allt började med en död hjort”

Det är nästan för vackert just nu. Det menar Richard Hobert när han möter mig vid bilen, parkerad mitt bland äppelodlingarna på gården Himlavalv strax ovanför Kivik på Österlen. Här har han bott sedan slutet av 1990-talet, först i andra hand och sedan som gårdsägare med ett stort stycke äppelodlingar.

Richard Hobert ser ut över platsen som kommit att betyda så mycket, där otaliga filmer har blivit till, barn har blivit vuxna och han själv en nästintill kulturell institution.

– Det här är bilden av Österlen som de flesta människor i Sverige har, så oerhört vackert. Men det är en kuliss. Så här ser det ju bara ut åtta veckor om året.

– Resten av tiden är det faktiskt en helt annan verklighet, säger han.

I den nya boken ”Som en man på Österlen” är det just den här andra, mörkare, bilden av landskapet som han skildrar. Det är inte hans debutroman, den kom redan 2018 med boken ”Fågelfångarens son” (om en bondefamilj på Färöarna under sent 1800-tal) och var baserad på en verklig historia.

Även den nya boken tar avstamp i verkligheten, men förhåller sig sedan löst till det biografiska.

– Låg mig säga så här: boken bygger på tre delar. Det är sådant som har hänt, sådant som kommer hända i morgon som vi ännu inte känner till, och sådant som händer just nu, säger Richard Hobert övertygat.

Den här övertygelsen hos regissören som nu – för en kort stund – har blivit författare kan tyckas skrämmande. För det är inte en ljus bild han målar upp av Österlen. Sedan det stora genombrottet 1981 med filmen ”Kättaren” om 1500-talsmunken Giordano Brunos kamp mot katolska kyrkan har Richard Hobert gjort flera filmer om trasiga familjer som hoppas, försöker – och förgör.

Så även i den nya romanen.

Det är Stockholmspappan Max som hamnat i en livskris och hans fru Marie som jobbar på en biståndsorganisation. En gång kunde de tala om allt. Nu har de slutat med det, och långsamt har kärleken falnat.

Vad har de kvar? Richard Hobert tänker efter.

– Minnet av en kärlek, tror jag, och förhoppningen om att på något sätt kunna nå den igen. Men det är plågsamt och en tung process att återuppväcka kärlek, som nog få klarar av.

– Jag känner väl till den smärtan själv, efter att ha både skilt och gift mig flera gånger.

Tillsammans har bokens Marie och Max två barn. När läsaren möter familjen är de på ett bröllop mitt ute i en äppelodling på Österlen, i närheten av sommarhuset som familjen har sedan många år.

Det är en vacker scen, nog ganska lik den hemma hos Richard Hobert just nu. Men så öppnar sig himlen.

– Haglet kommer väldigt plötsligt, och sen stormen. Men det är en tydlig föraning om vad som kommer, säger Richard Hobert.

Långsamt rämnar världen så som den länge sett ut runt om familjen. När Max förlorar sitt reklamjobb i Stockholm gör han något drastiskt och köper ett stort stycke mark med äppelodlingar – trots att han inte kan något om äpplen, odling eller känner till bygdens koder.

Det blir början på en resa in i ett Österlen han inte visste existerade, där våld, stolthet och tradition styr.

– Det kan vara svårt att upptäcka sprickorna i fasaden här ute. Men när man bor här året om börjar man se in genom häckarna och dörrarna och man förstår att det finns en annan verklighet där bakom.

– Jag kan inte hävda att jag är riktig Kiviksbo, men jag har bott här i trettio år. Och då får man uppleva en del, säger Richard Hobert.

En sådan sak var den döda hjorten.

Han tar en klunk äppelmust och lutar sig tillbaka i solstolen. Skuggan gör de gröna ögonen ännu mörkare.

Så börjar han berätta.

– Det var den första sommaren jag bodde här. Jag var nyskild och klippte en långfilm. Så knackade det på dörren. Utanför stod en granne som berättade att brevbäraren hade kört på en hjort, och att det döda djuret låg på min sida vägen.

Jaha, tänkte regissören som just kommit med musikalfilmen ”Där regnbågen slutar” och snart skulle släppa den hyllade filmen ”Alla älskar Alice”, båda med Mikael Persbrandt i stora roller.

Richard Hobert tackade grannen och fortsatte klippa film. Så dagen efter knackade det på dörren igen. Det var samma granne, men nu med en vän med sig.

– Hjorten, sa de, vad ska du göra med den? Då förstod jag att jag inte kunde låta den ligga där. Jag avbröt klippandet och gick ned med en spade och grävde en grav till den.

– Under hela tiden stod mina två grannar och tittade på, några meter bort, säger Richard Hobert och menar att det var första gången han uppnådde någon form av acceptans bland de nya grannarna.

– Men jag insåg också att det var helt andra kvalitéer som värderades här, jämfört med i mitt tidigare liv i Stockholm.

Samma insikt når Max i ”Som en man på Österlen”. Den manlighet som värderats högt i Stockholm som reklamchef funkar inte i hans nya liv som äppelodlare. Inte heller sonen har det så lätt med sin manlighet – och tar till och med värvning i den ukrainska armén som ett sätt att nå en traditionell manlig roll.

Vad är det som är så svårt med att vara man i dag?

– Det finns många fördomar mot män, så är det. Men det svåraste tycker jag är när kvinnor säger att de har mycket öppnare och större känsloliv än män. Då vill jag bara skrika, ”du vet ingenting”.

– Det kanske var sant en gång, men i dag stämmer det inte längre, säger Richard Hobert.

Flera gånger under samtalet kallar han den nya romanen för film. Så hårt sitter det mångåriga filmskapande. Men, säger han, det är egentligen två vitt skilda processer.

– Ett filmmanus är som ett stort partitur som måste nå ut till alla. Men där äger jag inte all makt. Det bygger också på att skådespelarna känner sig inspirerade till exempel. Jag kan inte heller vara så detaljerad i texten, då blir det sällan bra.

I en roman å andra sidan får de här detaljerna plats.

– Ja, här är jag både författare, regissör, dramaturg, skådespelare. Det är en otroligt lustfylld omväxling, säger Richard Hobert.