Nybroartist glänser i filmisk musikal
Tillsammans med den stora ensemblen av aktörer, körsångare, musiker och dansare får hon, Martin Redhe Nord som den puckelrygge klockaren Quasimodo och Joa Helgesson som hans farbror, den sorgliga hjältesagan att inte bara vibrera av dramatik utan också kasta mörka skuggor in i nutiden.
Disneys Ringaren i Notre Dame
Vad: Musikal.
Scen: Göteborgsoperan.
Musikalisk ledare och dirigent: Alexander Hanson.
Regi: Thomas Agerholm.
Med: Marsha Songcome, Martin Redhe Nord med flera samt Göteborgsoperans kör och orkester.
Speltid: Hade premiär den 22 september. Pågår till och med den 6 april.
Uppsättningen, som baseras på Victor Hugos roman Notre Dame de Paris från 1831 med sångerna från Disneys tecknade film från 1996, blev en succé och och vann pris som bästa musikal i Danmark, när den hade premiär där för ett par år sedan. Sedan i höstas visas den i en delvis ny version i Göteborg.
Berättelsen utspelar sig i 1500-talets Paris, i och utanför katedralen Notre Dame. På scenen, som föreställer katedralens tornrum, ringer Quasimodo i jättelika kyrkklockor. Han har levt i katedralen i hela sitt liv, instängd av sin farbror ärkediakonen Dom Claude Frollo, som velat skydda sin stackars puckelryggige brorson från världen utanför.
”Det är en mörk berättelse, fylld av starka känslor, passion och romantik. Frågan är: Vad är ondska och vad är godhet?”
Men Quasimodo längtar ut i världen, och hans "vänner", kyrkans stenstoder som får liv i hans fantasi, peppar honom att övervinna sin rädsla för det okända: Det är ingen konst att vara modig, om man inte är rädd.
Men när han till slut vågat sig ut möts han av förakt och hånas av alla utom den romska flickan Esmeralda, som räddar honom från medmänniskornas grymhet. Quasimodo blir genast förälskad. Den stilige kapten Phoebus blir också helt betagen i den levnadsglada flickan, liksom dessvärre även Quasimodos rasistiske farbror, som när Esmeralda avvisar honom bestämmer sig för att utrota alla romer i staden.
Det är en mörk berättelse, fylld av starka känslor, passion och romantik. Frågan är: Vad är ondska och vad är godhet? Dom Claude Frollo intalar sig att han är god, när han håller sin brorson fången. I ett försök att ljuga för sig själv intalar han sig till och med att han är god när han "erbjuder sig" att rädda Esmeralda, bara hon blir hans.
Det är en visuellt maffig uppsättning, med häftiga ljus- och ljudeffekter. Eldar brinner och klockklang blandas med mäktig sång från operans kör som agerar präster och stenstoder. Men mest uppseendeväckande är nog den digitala scenografin, som fördjupar och vidgar scenrummet.
Med hjälp av filmiska klipp och dramatiska kameraåkningar förvandlas scenbilden. Ena stunden befinner man sig i katedralens tornrum med en hisnande utsikt över Paris. I nästa stund rör man sig nere i det mörka kyrkorummet med Notre Dames lysande rosettfönster, för att lite senare hamna mitt i folkvimmel och festyra på Paris gator och torg.
Det mest imponerande i Göteborgsoperans uppsättning är trots allt musiken, sången och den spännande koreografin. Det är här som berättelsen får liv och berör. Både Marsha Songcome, Martin Redhe Nord och Joa Helgesson är som bäst när de sjunger ut sin längtan, kärlek, hat och förtvivlan.
Däremot är de förvånansvärt svagare i sina talrepliker. Det gör att föreställningen emellanåt tappar fart och intensitet.
Men Göteborgsoperan får ändå stående ovationer av publiken den här kvällen. Och det är den verkligen värd.