”Jag älskar när folk säger till mig att det inte går”

När Pelle Aldestams namn nämns medialt brukar det oftast handla om att han bokat en artist eller två till Kackelstugan. Det vill säga familjegården i Västra Sörby, mellan Färjestaden och Borgholm.

Att boka artister har varit något av en, om än tidskrävande, hobby. Från och med nu är fritidssysselsättningen hans profession.

Pelle Aldestam, som fyller 40 nästa år, har nämligen bestämt sig för att byta bana i livet. En process han är mitt uppe i.

Vi kommer till den, processen, strax.

Först ska vi backa bandet och ta allt från början.

Familjen – mamma Agneta, pappa Gunnar och sönerna Pelle, Robert och Jonas – flyttar 1990 från Kalmar till Kackelstugan, som fram till dess fungerat som sommarstuga.

Pelle, då tio år, får mutas för att gå med på flytten.

– Det var väldigt mycket djur där ett tag. Jag hade som villkor att jag skulle få skaffa vilka djur jag ville. Det började med en hund, sedan skaffade jag kaninfarm, en tam kaja, en gräsand, katter och en islandshäst. Det var en makaber tid, säger han och skrattar högt och bullrigt.

Öland blir snabbt för litet för unge herr Aldestam. 16 år och knappt torr bakom öronen flyttar han till Stockholm för att plugga musik.

– Mamma satt i riksdagen i tolv år och jag hade möjlighet att låna hennes lägenhet i Stockholm. Det var därför jag kunde flytta så tidigt. Hon kunde kolla till mig en gång i veckan.

Det är också på musiklinjen på Värmdö gymnasium – lite ologiskt beläget mitt i Stockholm – som han lär känna sina första personer i musikbranschen. Kontakter han ska komma att ha nytta av långt senare i livet.

– I samma klass gick Martin Lindström, vi blev bästa kompisar.

Lindström skulle sedermera ta artistnamnet John Martin och bli en världsartist, bland annat som sångare och låtskrivare åt Swedish House Mafia.

– Det var också där jag lärde känna Jimmy Källkvist, som är tillsammans med Carola, och Sebastian Nylund, som är Tomas Ledins gitarrist. Kontaktmässigt började det byggas redan där.

För att exemplifiera vikten av kontakter så gör John Martin sommarens enda Sverigekonserter på Kackelstugan och Carola uppträder i Halltorps hage. Båda arrangemangen signerade Pelle Aldestam.

– Utan min vänskap med Jimmy hade jag aldrig kunnat boka Carola, det har jag insett.

Efter en sväng på Irland hamnar Aldestam så småningom i Norge. Han har nu bestämt sig för att musiken inte är framtiden. Han ska i stället göra karriär – i modesvängen.

– Jag hade lärt känna Örjan Andersson, som startade Cheap Monday, när jag bodde i Stockholm. Han jobbade på JC och jag fick i uppdrag att bygga upp JC:s organisation i Norge. Det gick fruktansvärt bra.

2002 lämnar han Norge för att återvända till Stockholm och jobb för ett italienskt modeföretag. Han är nu inne i branschen på allvar.

De senaste åren har han jobbat med startups och fungerat som senior advisor för modeföretag som Hunkydory och Alto International.

– Jag fick en språngbräda in i modebranschen. Jag har jobbat med stora designers och deras projekt. Jag har försörjt mig inom modebranschen – fram till nu, säger han.

• • •

Det är här – våren 2019 – vi befinner oss. Det Aldestamska narrativet spinner vidare i en ny riktning.

Pelle Aldestam har nämligen bestämt sig. Han tänker byta mode mot musik, på sikt skifta Stockholm mot Öland.

– Jag tror mig vara hyfsat bra på att se marknader och trender. Jag tror inte på modebranschen längre, den genomgår ett stålbad, och tror man inte på något är det svårt att jobba med det. Modebranschen är på väg ner. Jag tror inte HM kommer finnas om tio år. Konsumtionssamhället kommer inte hålla, vi måste konsumera mer hållbart. I livemusiken finns en äkthet som har försummats i klädindustrin. Du kan inte ladda ner eller streama en konsertupplevelse.

Hobbyn – att arrangera konserter – ska alltså bli hans yrke.

– Kackelstugan har trappats upp enormt de senaste fem, sex åren. Bara det är en halvtid för mig utifrån de konserter jag bokar och de förberedelser som måste göras. Det fanns inga planer på att det skulle bli så här stort. Det har skett något slags organiskt momentum som inte har gått att kontrollera eller som vi haft någon idé om.

Första konserten i Kackelstugan var 2004. Då spelade Wille Crafoord på dörren, med lånat PA och med en vagn som scen. Publiken stod på ett jordgolv.

– Det visade sig att det finns en sån där stämning som liksom bara finns. Sedan spred sig ryktet via artisterna. Wille pratade med Plura som pratade med Magnell och på den vägen är det. Därifrån till nu är inte klokt egentligen. Nu behövs det en topnotch-organisation för att det ska funka. Det är millimeterorganisation för att det ska funka att arrangera över 50 konserter. Det är skitkomplicerat och svårt, men också jättekul. Kackelstugan är på sitt absoluta max nu.

Pelle Aldestam kommer fortsätta att vara artistansvarig för Kackelstugan. Därutöver ska han i egen regi – genom nystartade evenemangsbolaget Ölandstid Live – arrangera konserter på Öland och runt om i landet.

I sommar ordnar han konserter i Halltorps trädgård, konstmuseet Vida, slottsruinen i Borgholm och på Sätra Brunn (”Det är som Kackelstugan fast större”) i Västmanland, där han även sitter i styrelsen.

Lägg till att han även är bokare och medarrangör för nya festivalen Öland Mat & Musikfestival med artister som Titiyo och Petter.

– Det blir väldigt många biljetter. Inklusive Kackelstugan och festivalen handlar det om en uppemot 30 000 biljetter.

Att räkna upp alla artisterna är ogörligt i en tidningstext, men bland akterna finns Carola, Weeping Willows, Mauro Scocco, Bo Sundström, Lisa Nilsson och ytterligare en stor del av den svenska artistgräddan.

Det låter som att du kommer få väldigt mycket att göra i sommar?

– Jag är en Duracellkanin som förmodligen har varenda bokstavskombination utan att veta om det. Ölandstid Live har ju inga anställda. Knappt mig själv... Det krävs en gnutta galenskap och riskbenägenhet för att ge sig in i något sådant här. På Kackelstugan spelar artisterna på dörren. Det här är något helt annat. Det är upphandlingar och wheeling and dealing och procentsatser. Det är på en helt annan nivå. Det jättedyrt att boka artister och nu är det bara att hoppas att det säljer biljetter. Annars får jag väl fly landet...haha.

Hur riskabel är den här satsningen du gör?

– Vansinnigt risky. Inte ens om det går så bra det kan så kommer jag tjäna lika mycket pengar som jag gjorde som högavlönad konsult i modebranschen. Men det är inte intressant för mig. Jag vill bara få det här att gå runt och kunna leva på det, kunna vara mer på Öland. Det är grundmålet. Sedan hoppas jag att jag ska kunna vara ledig ett par veckor på hösten. Det vore trevligt. Jag har inte haft semester på nio år.

Du gillar att ta risker?

– Ja, jag är ganska orädd av mig och gillar att ta risker. Till skillnad från mina föräldrar, som tycker att jag är helt galen. Det är det tudelat för dem. De tycker det är kul att det blivit en sådan succé hemma på deras gård, samtidigt vill de helst inte ha det så stort. I år är de väl i princip i ett hjärtinfarktsstadie med tanke på att jag maxat Kackelstugan. Det finns inte ett enda ledigt datum på hela sommaren. Jag är av åsikten att man måste tro på saker, du får inget gjort om du inte tar risker och vill någonstans. Jag lever efter ”Vad är det värsta som kan hända?”-mentaliteten. I det här fallet innebär väl det att det går åt helvete och jag får börja om.

Är du nervös inför sommaren?

– Ja, det är nervöst. Första gången jag ska göra ett större evenemang i ruinen med personal, parkering, mat och allt, kommer det bli svinnervöst. Mycket mer för mig än för artisterna. De behöver ju bara spela på sina instrument, jag har mycket mer att vara nervös för. Jag är ju en främmande fågel i den här branschen. Alla andra konsertarrangörer åker på mässor och branschevent, som Sweden Live. Nåt sånt har jag aldrig varit på. Det tar nog 10–15 år innan man är med på riktigt, säger Pelle Aldestam samtidigt som han tittar ut genom panoramafönstret på Halltorps gästgiveri.

Det är här, tio minuter från pojkrummet i Kackelstugan, han har sitt kontor när han är på Öland. Utsikten är magnifik med Halltorps trädgård – där bland andra Carola och Lisa Ekdahl ska spela i sommar – i förgrunden och Kalmarsund i horisonten.

Gästgiveriet är under ombyggnad. Halltorpsgruppen – som Aldestam samarbetar med – ska öppna hotell och spa här 2020.

Just Halltorpsgruppen spelar en viktig roll i Aldestams satsningar. Vad är det, då? Jo, gruppen består av Niclas Adler, Fredrik Pahlett och förre tennisstjärnan Magnus Larsson. På affärssvenska: ”de köper locations och bygger värdet runt det”.

– Halltorpsgruppen är en samarbetspartner kan man säga. De är doldisar. Inga som, som jag, sitter babblar i tidningen. De har köpt Halltorp, ska göra hotell och spa och bygga hus runt omkring. Jag vill aldrig se något som händer på Öland med konkurrensögon, allt blir så mycket bättre om man kan samverka. I stället för att Halltorp blir en konkurrent till Kackelstugan, så gör vi saker ihop, säger Pelle Aldestam.

Är Halltorpsgruppen en ekonomisk trygghet i din satsning?

– Ja, de finns med som finansiell partner. Om allt skulle gå riktigt åt fanders så kan jag väl luta mig lite mot. De är med i satsningen.

Det är också tillsammans med Halltorpsgruppen som Aldestam ska genomföra den absolut mest spektakulära satsningen i paletten. Halltorpsgruppen har köpt kärnkraftverket Marviken utanför Norrköping.

Det byggdes på 60-talet – men öppnade aldrig.

– Det är ett helt makalöst ställe som hållits hemligt för oss skattebetalare, vilket inte är så märkligt med tanke på hur mycket det kostade att bygga det och att det aldrig användes.

Här tänker Aldestam arrangera konserter i jätteformat.

– Ölandstid Live har ett femårskontrakt med Halltorpsgruppen på alla arrangemang i The Nuke, som det förmodligen ska heta. Det är det enda kärnkraftverket i världen som aldrig använts, jag tror att få artister skulle säga nej till att spela där. Det är en så ofattbart unik scen.

Aldestams plan är att arrangera sin första kärnkraftskonsert nästa sommar.

– I förlängningen vill jag göra världsartister där. På innergården framför reaktorn går det lätt att få in 30 000 människor. Invändigt finns det plats för runt 10 000.

Men för att The Nuke ska bli verklighet krävs omfattande åtgärder, inte minst logistiskt, för att kunna transportera tusentals människor till och från kärnkraftverket.

– Det är ett jätteprojekt som kräver en enorm organisation. Men man kan bygga upp drömmar och mål och det är realistiskt att jag genomför mitt första arrangemang i kärnkraftverket nästa sommar.

Tillbaka till nuet. Till verkligheten. Till Öland.

Till nya jobbet.

Har du någon drömartist du vill ta till Öland?

– Jag skulle vilja ta ett internationellt, större namn till Öland. Som det var för 20 år sedan när Bob Dylan och Toto spelade i ruinen. Problemet är att det är så dyrt. The Who, exempelvis, går inte ur sängen för under fem miljoner och det är ungefär där det ligger. De flesta stora utländska namnen kostar mellan tre och fem miljoner. Sedan ska de ha första klass-flyg och lyxbilar. Då räcker inte ruinen till, för då skulle biljetterna behöva kosta 2 500. Jag tittar på att hitta en yta på Öland där det går att ta in en publik på 10 000–20 000.

Hur viktigt är det med kontakter när man ska arrangera konserter?

– Det betyder väl allt. Kontakter och ett gott rykte. Sköter du dig inte så vill ingen ta i dig med tång. För att kunna göra något sådant här måste du ha ett visst nätverk säkrat. Det har jag byggt upp under åren på Kackelstugan. Jag har lärt känna artister och är socialt begåvad. Det är en nyckel för att få folk att trivas. Man måste förstå vikten av att kreativa själar känner sig trygga. Det är ingen slump att Jakob Hellman hittat sin favoritplats i Kackelstugan.

På tal om Hellman, så ställdes Aldestams sociala skills på sin spets när den skygge artisten skulle spela på Kackelstugan första gången 2017.

Ladan var slutsåld, publiken förväntansfull – men Hellman låste in sig på rummet.

– Han skulle inte komma ut. Jag fick lirka. Han ville ha en snaps, en öl och en stor kopp kaffe. Sen ville han ha stängda dörrar i hela lokalen och en massa annat. Till slut kom han ut. Han skulle ha spelat 45 minuter, men spelade i nästan två och en halv timme. Den konserten är min absoluta favorit genom åren.

Du lägger ut filmer på Instagram i bland, där du spelar med artisterna på scen – vilka har du spelat med?

– Jag har varit med och spelat och sjungit med Uno Svenningsson, Jakob Hellman, Patrik Isaksson, Wille Crafoord och flera andra. En gång var Carola i publiken när Tomas Andersson Wij uppträdde. Efteråt stannade Carola och Jimmy, henne kille, kvar och vi spelade och sjöng tillsammans med Tomas. Till slut gick Tomas och lade sig i rummet ovanför scenen i Kackelstugan, där artisterna bor. Vi fortsatte sjunga och när vi var mitt uppe i Evighet stack Tomas ut huvudet genom fönstret och sa: ”Nu får ni hålla käften”. Det är en bra historia.

Vilka är dina tre bästa mobilnummer?

– Haha, rolig fråga. Jag har så många. Men Carola Häggqvist måste jag säga. Jakob Hellmans nummer är också stenhårt att ha. Sedan säger jag Anders Larsson på bokningsbolaget United Stage. Han äger hela skiten. Jag går inte via nån växel där, det är raka vägen in till ägaren. Det är ett bra nummer att ha.

Mamma satt i riksdagen för Socialdemokraterna, pappa har varit socialdemokratisk kommunpolitiker – var står du själv politiskt?

– Det är där jag står, där mina föräldrar står. Det är ingen hemlighet. Jag är verkligen humanist, men inte ultravänster på något sätt. Det är ett nytt klimat i Sverige i dag som oroar mig. Samtidigt har jag förståelse för det. Jag är inte nån som tycker att du är en idiot bara för att du röstar på SD, för det fungerar inte så. Det finns anledningar till allt och jag tror snarare det är där vi ska titta, i stället för att skrika på meningsskiljaktigheter. Det är viktigare än någonsin att politikerna rycker upp sig, för det politiska klimatet är åt helvete. Det är för få vettiga människor i alla block, i alla partier.

Har du själv övervägt att ge dig in i politiken?

– Jag har tänkt tanken, men jag tror att jag skulle bli så jävla uttråkad. Jag kommer nog inte göra politisk karriär.

För ett par år sedan gick du ut och tog tydlig, offentlig ställning och försvarade Henrik Schyffert när han fick ta emot mycket politiskt näthat efter att ha ställt in på Kackelstugan – var det självklart?

– Absolut. Jag blir illamående när personer blir utsatta för hat på grund av en åsikt. Tyck vad fan ni vill om Schyffert, men när det tar sig sådant här uttryck, ett hat jag inte trodde fanns, då visar jag civilkurage. Det gäller även åt andra hållet. Folk ska inte kasta ur sig saker mot Åkesson heller. Klimatet, hatet, som har dykt upp i samhället gör mig illa berörd.

• • •

För att komplicera ett redan intensivt yrkesliv, kan vi lägga till ett familjeliv som är, milt uttryckt, logistiskt komplicerat.

– Jag har tre barn – 3, 5 och 12 år – som bor i Stockholm. Tre barn med två mammor, separerad, ny sambo. Jag bor i Stockholms skärgård och jobbar på Öland.

Det låter besvärligt?

– Det är en logistikmardröm. Det blir ett par tusen mil på E22:an varje år. Men allt beror på vilken inställning du har till livet. Man kan ju välja att tycka att allting suger skit. Jag väljer att tycka att det är ett intressant liv.

Men du tänker dig att flytta hem till Öland på heltid så småningom?

– Ja, tanken är att flytta hem, men det måste lösa sig barnen. Jag har investerat i mark på Öland och ska bygga en egen gård där. Det är paradoxalt egentligen. När jag var 15 ville jag bara härifrån, nu vill jag bara hit. Stockholm är en jävla centrifug, jag får ångest varje gång jag ska åka tillbaka. Öland är platsen där jag mår bäst.

• • •

Pelle Aldestam kallar sig själv Ölandspatriot.

– Det är speciellt. När jag åker över den där bron så går pulsen ner. Förutom att jag hoppas att jag ska kunna leva på att arrangera konserter här, så är det en hjärtefråga. Jag vill vara med och hjälpa Öland att växa. Det är en oslipad diamant som har legat i dvala. Gotland har fått all kredd med sin Stockholmsvecka och sitt gegg, alla pratar om Gotland särskilt stockholmare. Jag tror på Öland, som plats och landskap.

Samtidigt ser han stor förbättringspotential.

– Det finns bra saker. Men det vore ju trevligt om Borgholm kunde ha en gågata som inte bara består av outlets. Att Stockholmsbaserade företag säljer Foppatofflor bygger inte varumärket Öland. Jag vill få tillbaka klassen och stjärnglansen till Öland. Vi har ju kungafamiljen här, bara en sån sak. Öland har en fantastisk potential och förtjänar en plats högst upp på piedestalen.

Pelle Aldestam tänker dra sitt strå till piedestalstacken genom att i sommar anordna en bit över 70 konserter.

– Jag ser inte en målad tavla att jag ska bli Sveriges främsta musikarrangör, men det finns otrolig tillfredsställelse i att se och få vara med på en bra genomförd, utsåld konsert. Det är dopamin, som en heroinspruta rakt in i armen.

Hur skulle du definiera ”att lyckas” i den här satsningen?

– Att ha kunna en modell och en form för arrangemangen där jag kan komma upp i en viss nivå, så att säga. Att jag kan leva på det och ha ett okej liv. Sedan får vi se vad nästa steg blir. Det går bara att spekulera i.

Han ser också fram emot att få utlopp för det han kallar ”sin stora drivkraft”.

– Det var många som inte trodde på vad vi gjorde i Kackelstugan från början, men de har fått äta upp det. Det är samma sak med det här. Det är nog bara några få personer som tror att det här kommer att flyga, att jag kommer lyckas. Jag älskar när folk säger till mig att det inte går. Det finns ingenting som gör mig så driven som när folk talar om för mig att ”det där kommer aldrig att fungera”. Att motbevisa folk är det bästa jag vet.