Skådespelaren Catherine Westling: ”Det dröjer innan kulturlivet återhämtar sig”

Hon tror att det dröjer innan kulturlivet återhämtat sig.

– Vi får nog satsa på mer småskaliga projekt under en lång tid framöver. Det är helt okej för mig, som gärna spelar på bygdegårdar. Men tufft för många andra, säger hon.

Själv har Catherine Westling ändå klarat sig bra.

– Jag är ju pensionär, så jag har inte kniven på strupen.

Hon och hennes man har levt i mer eller mindre karantän i sin stuga i Norra Kvinneby sedan mitten på mars.

Catherine hade precis hunnit avsluta en turné med soloföreställningen ”Föregångerskan”, när pandemin slog till. Föreställningen hade premiär för snart tre år sedan på Regionteatern Blekinge Kronoberg i Växjö, där Catherine arbetade i många år.

Sedan hon blev pensionär 2018 har hon spelat pjäsen i egen regi, genom sitt företag Teaterladan. Hon har kuskat landet runt tillsammans med sin man Rolf Hessel som skött ljud och ljus på föreställningarna.

– Vi har aldrig jobbat ihop förut. Min man har haft ett helt annat yrke. Men vi ville båda ha lite kul efter pensionen, säger hon.

Inte mindre än 50 föreställningar har det blivit, bland annat på Elin Wägners Lilla Björka i Berg utanför Växjö, uppe i Kalix och på residenset i Reykjavik. Det har alltså inte gått någon nöd på henne på grund av pandemin, till skillnad från andra i Kultur-Sverige.

– Ja, det är förfärligt, många har väldigt svårt att klara sig nu, säger Catherine som hjälpt kollegor ekonomiskt.

Bland annat har hon stöttat teatergruppen 123 Schtunk, som ofta har gästspelat i Kalmar län.

– Det högsta belopp man har kunnat få i stöd från Konstnärsnämnden är 50 000 kronor. Tänk själv om man driver en hel teatergrupp och ska försöka klara sig på det. En av medlemmarna i Schtunk jobbar extra i hemtjänsten vet jag.

Catherine har också blivit utan en del jobb. Hon skulle ha guidat på Kalmar slott i sommar, men det blev inställt. Några stadsguidningar i Kalmar har blivit av i alla fall, på Kvarnholmen och i gamla stan.

– Destination Kalmar har tagit fram en särskild teknisk utrustning. Jag har en sändare och besökarna en mottagare om halsen. På så sätt kan vi hålla avstånd.

Hon skulle även ha guidat på franska vid ett franskt flottbesök i stan. Men när det blev inställt, drog hon trots allt en lättnadens suck.

– Jag hade fått jobba väldigt mycket med franskan för att förbereda mig.

Lite extraknäck med reklam har hon däremot gjort, för KSRR, om vikten av att lägga rätt avfall i den gröna påsen.

Catherine Westling har en del uppdrag på nationell nivå i det internationella nätverket Soroptimisterna. Det var meningen att hon i sommar skulle ha åkt till Kalundborg i Danmark för att medverka i en nordisk ledarskapsakademi för unga kvinnor i Soroptimisternas regi. Men det blev framskjutet. Ett möte i Prag blev inställt.

– Så det har varit ett antal digitala möten i stället. Bra att vi har internet.

Privat har hon förstås också märkt av pandemin. Hon hade hoppats kunna umgås med barnen och barnbarnen i Malmö, men det har inte gått.

– Det är supertråkigt att inte träffa dem. Tur att Facetime finns.

Promenaderna på Öland har blivit ovanligt många i år.

– Jag har gått och gått och gått. Och så har jag odlat onödigt mycket chili. Och renoverat stugan tillsammans med min man.

Pandemin har inneburit en tid för eftertanke, konstaterar hon.

– I början skrev jag dagbok. Jag kände att det ändå var ett annat slags liv vi tvingades leva. Som om tiden tagit ett uppehåll.

Humöret påverkas, ibland känner hon sig nedstämd.

– Det har varit dagar då jag varit rätt låg. Det känns svårt att inte kunna planera något. Men i mörka stunder har jag ändå försökt fokusera på det positiva. Jag är ju oerhört privilegierad som har vänner och familj och kan leva på en vacker plats i en vacker årstid. Det måste vara väldigt svårt att bo i en storstad nu och bara ha en betongvägg att se in i.

Hon hoppas på en ljusning till hösten. Hon har fått en del förfrågningar om att spela ”Föregångerskan”.

– Men man vet ju inte hur det blir.

Hur tror du kulturlivet påverkas av pandemin?

– Det här visar att lägereldarnas tid inte är förbi. Vi behöver samlas. Det är tröttsamt att titta in i en dataskärm hela tiden.

Kanske kan pandemin medföra något positivt på sikt.

– Kanske att vi sållar bort en del dynga, att vi ställer mer krav på kulturen och väljer bort det som inte känns viktigt. Jag tänker att vi kommer att bli mer rädda om den jord vi har. För egen del tänker jag bli mer restriktiv med att flyga. Jag hoppas att vi blir lite klokare och ödmjukare människor.