Konstnärsvännerna har planterat skog i Kalmar konstmuseum

Grundklangen är densamma, material och temperament skilda när Ellen Ehk Åkesson och Pauline Fransson möts på konstmuseet. Men de delar en täthet, sinnlighet och närvaro. Sällan har rummet varit så kroppsligt, så befolkat som i den här utställningen. Luftigt och samtidigt tätt, uppfordrande men också medgörligt. En pendling mellan yta och tredimensionell form. Det är ett möte mellan Pauline Franssons märkligt flytande, närmast drömska målningar och Ellen Ehk Åkessons kraftfulla objekt i glas, lera och brons.

De tillhör naturligtvis en lång tradition av målande och skulpterade naturälskare. Men verken på konstmuseet hör inte hemma i ett romantiskt natursvärmeri. De är båda förankrade i en mer handfast verklighet. I en kroppslighet som närmast fysiskt talar om samspelet mellan natur och människa.

I Ellen Ehk Åkessons taktila verk i brons, lera och glas tar skogen först plats i minnet för att sedan bli ett minne av ett minne. Hennes objekt är fyllda av lager på lager av verklighet och fantasi. Hon minns sin barndoms flykt till tystnad och ensamhet under svepande grangrenar. Nu är hennes granar i brons personligheter som både bjuder trygghet och låter grenarna skyddande svepa mot marken. Objekten lockar fram en längtan till den där barndomsskogen där mossan var doftande grön och litet blöt.

Objekten är minnet av verkligheten. Hennes barndoms skog är numera skövlad och borta. I sin konst möter hon åter skogen. Möter det som var viktigt i barndomen.

Granarnas sega styrka talar också om utsatthet. Skulpturerna balanserar på tunna rötter. En skärande påminnelse om hur vi människor griper in i skogens liv. Förgriper oss genom stora kalhyggen.

Ellen Ehk Åkesson har alltid arbetat med motsatser. Med det som skaver. Det blanka mot det matta, mörker mot ljus, det slutna mot det öppna. I ett av hennes stora keramiska objekt med en nästan rå yta, döljer sig ett öga av blankt glas. Som skogens dolda källa. Hon började en gång med stram och vacker brukskeramik. Nu använder hon sitt hantverkskunnande i helt fria och skulpturala objekt där materialen spänns till det yttersta. Djärvt blandar hon glas och metall, trä och glas. Utställningens centrum, en stor trästock som i somras visades i Sollidens park, dominerar rummet. Den omutliga stammen bär upp en hel grupp skira svampar i glas. Återigen styrka och skörhet, kropp mot kropp.

Pauline Franssons målningar blottar i rinnande äggoljetempera och i svepande penseldrag djupa minnen. Den tunt laserande färgen lever fritt på duken. Den rinner men stoppas ibland av ett par bestämda penseldrag i olja.

Den mjuka äggoljetemperan lyfter fram det Pauline Fransson söker i sitt måleri – det hon ser utan att notera, det hon stannar inför utan att reflektera. Hennes egen kropp har samma skörhet som den slokande syrenbusken utanför fönstret, känner samma glöd som hettan i den röda färgen som påminner om en farligt het sommar. Det är ett känsligt och talande måleri. Mer närvarande nu när hon i äggoljetemperan får utlopp för det osedda och osagda.

Den poetiska utställningstiteln ”Vi känner i skogen hur marken bär” berättar om kropp och minne, om närhet och längtan men framför allt om styrka och värdighet. Framlyft i två personliga konstnärskap. Med respekt och insikt.