Winnerbäck hittar glöden i sista stund

Han har kört solo, tillsammans med Hovet, han skramlade ihop gamla rockbandet Snoddas på Hultsfredsfestivalen för några år sedan, gjort duetter och nu har han fått med sig några av Sveriges allra mest ädla rockmusiker, bland annat halva The Hellacopters.

För det andra: Kärleksrelationen mellan Lars Winnerbäck och fansen är påtaglig och fin. Publiken sjunger med, ger värme och skanderar Vi älskar Lasse i princip hela kvällen. Lasse sätter handen för hjärtat, tackar och säger: Det är ömsesidigt.

Men inledningsvis pockar det en fråga i?min skalle, en fråga som Linköpingssonen på ruinens scen själv har ställt sig: Vart tog den där elden vägen? Det är dystert och mörkt. Bandet är klätt i svart. De börjar med det nya suggestiva och släpiga mollalstret ”Jag var och köpte en kostym” och den vackra sommarkvällkulissen i Borgholm känns rent av fel, spöregn och snålblåst hade varit mer passande.

I vanliga fall brukar vemodet vara min melodi, men under söndagskvällen känns det dystra lite påtvingat och forcerat. Vi ser ju hur Lasse ler där bakom det glesa skägget när publiken ger sin kärlek. Det är helt enkelt ganska segt och ointressant. Många i publiken passar i stället på att spana in och vinka till kungabarnen, några andra gäspar. Visst, vi får en fin ”Om du lämnade mig nu”, jag gillar också ”Kedjebrev” och ”Dunkla rum” som ger tillfällig glöd. Men när Lars Winnerbäck med band går av scenen för första gången är jag orolig hur de ska blåsa liv i den där berömda elden igen.

Men jag vet inte riktigt vad de gör bakom scenen innan de går upp för att köra extranummer. Det är liksom ett helt nytt band som kliver tillbaka på scenen. Svärtan är givetvis där, men nu med puls, hjärta och nerv! Och vilka låtar sen: ”Elden”, ”Kom ihåg mig”, ”Utkast till ett brev”. Och så det magiska avslutningseposet ”Söndermarken”. Den starka avslutningen gör alltså att den här sommarnatten förvandlas från sömnig och kylslagen till svidande varm. Åtminstone för en liten stund.