Källarförrådet blev hennes hem

Lysrörsljuset är hårt. Obarmhärtigt. De vindlande betongkorridorerna känns lätta att gå vilse i. Karin, 58 år, haltar när hon visar vägen genom källargångarna. Sin krycka vill hon inte använda. Det skulle öka risken att någon lägger märke till henne.

Vid ett av förråden stannar hon och låser upp. Här inne står travar av kartonger och Ikeakassar. Flera av lådorna är märkta med ”porslin” och ”ömtåligt”.

Det är spåren av ett liv. Alla saker från hennes lägenhet finns här – utom en del möbler. Ett par tofflor står prydligt uppställda bredvid en grå kylväska.

Mitt på golvet, mellan cykeln och en trave flyttkartonger finns en fri yta på cirka två gånger en meter.

Det är här hon sover.

•••

I Kalmar har den akuta hemlösheten minskat, enligt statistik från socialtjänsten. I maj i år var antalet akut bostadslösa bara fyra personer.

Men den som letar bredare hittar en annan bild. När statliga Socialstyrelsen kartlade hemlösheten i Sverige 2017 räknade myndigheten bland annat in personer som bor tillfälligt hos kompisar eller släkt, och människor som fått hjälp med andrahandsboende av kommunen.

Totalt hittade Socialstyrelsen 278 hemlösa i Kalmar. Andelen per invånare var högre än i Stockholm, visade undersökningen.

•••

Det är i början av oktober som Barometern får följa med Karin ner i källarförrådet som blivit hennes hem.

Två resväskor står staplade på varandra bredvid sovytan. De är hennes garderob. Karin pekar på tältsängen som hon gömt i en skrubb. På kvällarna tar hon fram den, tänder den batteridrivna campinglampan och väntar på att den rörelsestyrda belysningen i källarförrådet ska slockna.

– Jag brukar lägga lite huvudvärkstabletter här ifall jag skulle vakna och ha kramper, säger hon och pekar på hörnet av en av flyttkartongerna närmast den improviserade sovytan.

Det är viktigt att vara diskret, förklarar hon. Hon brukar smyga in och ut. Och hon undviker att göra ljud – särskilt på morgnarna när ett städbolag är på plats och städar på våningen ovanför. Om någon skulle upptäcka att det är här hon sover riskerar hon att mista sin sista fasta punkt.

•••

Den långa resan utför började 2015. Den ensamstående tonårsmamman, och tidigare fabriksarbetaren, jobbade som städare när hon blev uppsagd på grund av arbetsbrist.

Samtidigt hoppade hennes barn av skolan. Och hans pappa drog in underhållet.

– Dumt nog var jag inte med i a-kassan. Jag såg det som en utgift, inte en tillgång, säger Karin.

Hon hamnade efter med hyran och drog på sig skulder. Och hösten 2016 blev vräkningen ett faktum. Den 1 november 2016 lämnade Karin och hennes barn lägenheten i norra Kalmar, där de bott i åtta år.

Hennes barn flyttade till sin pappa. Själv fick hon med hjälp av socialen ett tillfälligt boende på ett vandrarhem på en annan ort i Kalmar län.

Sedan dess har hon bott i campingstugor, hos släkt och i tält på en camping.

2017 fick hon ett nytt städjobb genom Samhall.

– Jag gick upp klockan fyra på morgonen och tog bussen till jobbet halv sex. Det var många sjuka och stressigt på arbetsplatsen.

Det var då hon drabbades av knäartros. Smärtan blev allt värre, till slut gjorde knäna för ont och hon blev tvungen att sluta städa.

Men skam den som ger sig. I dag jobbar Karin heltid med hjälp av lönebidrag på en arbetsplats på Kvarnholmen.

Hon trivs med arbetsuppgifterna. Problemet är att bara hon inte har någonstans att ta vägen efter jobbet.

Därför brukar hon sitta kvar efter arbetstidens slut, tills arbetsplatsen stänger. Sedan går hon ut på stan. För att spara knäna har hon investerat i ett busskort, och tar bussen mellan förrådet och arbetet. Ändå är det ett evigt vandrande, berättar hon.

– Jag går så mycket nu, det är klart att mina knän går sönder.

Lena Nashed, personligt ombud på Kalmar kommun

•••

Totalt lever mer än 30 000 personer i Sverige utanför bostadsmarknaden. Och antalet som sover under bar himmel eller i offentliga utrymmen har ökat kraftigt, uppger Socialstyrelsen i sin utredning, som har titeln Hemlöshet 2017 – omfattning och karaktär.

Lena Nashed är personligt ombud på Kalmar kommun. Hennes uppdrag är att stötta personer med psykiska funktionsnedsättningar i kontakterna med myndigheter, vården eller fastighetsägare. Men i dag möter hon nya typer av hemlöshet, berättar hon.

– Det är nya grupper som halkar ur de sociala skyddsnäten. Det är fler Medelsvensson som kan hamna där. Dem kan vi inte ta oss an, säger hon.

Det kan handla om ensamstående med barn, äldre utan missbruk eller personer som hamnar i arbetslöshet och skilsmässa.

– De flesta har ingen inkomst eller tillfälliga och låga inkomster. Många har betalningsanmärkningar eller skulder.

Lena Nashed har sin mottagning i ett litet rum på ett kontorshotell i centrala Kalmar. Hon gräver i en skrivbordslåda, får fram en handskriven lista, och räknar namn.

– Just nu har jag ungefär sju som har kontakt med mig för att de behöver hjälp att hitta en egen bostad och två helt hemlösa. Min kollega har kontakt med ungefär tre personer i liknande situationer, säger hon.

Bostadsbristen, högre hyror och höjda krav på personer som söker boende har gjort det allt svårare att hitta ett hem, menar hon. Och även myndigheterna ställer krav för att hjälpa till.

Det kan handla om att den sökande inte lämnat in alla handlingar som krävs för att få hjälp. Eller att personen inte anses ha gjort tillräckligt för att förebygga sin situation.

– När man har hamnat i en akut situation och behöver hjälp från till exempel socialtjänsten och och psykiatrin, då möts man ofta av stängda dörrar. Då finns inte hjälpen där.

De som är i de mest utsatta situationerna och har komplicerade problem bollas ofta mellan institutionerna.

– Du kanske mår psykiskt dåligt, har dålig ekonomi, saknar kontaktnät och har varken dator eller mobil. Då kan det vara svårt att leva upp till de krav som socialtjänsten och andra myndigheter ställer.

Hon berättar om klienter som har bott i tält, bilar, trappuppgångar eller sovit på tågstationen i flera månader.

– Det är inte acceptabelt. Det är ovärdigt Sverige 2018.

•••

Att vara hemlös är dyrt. Karin äter ute varje dag eftersom hon inte har någonstans att laga mat. Det blir mycket Max, McDonalds och pizza.

I förrådet finns ingen el och inget vatten. Telefonen laddar hon på jobbet. Och toalettbesök planerar hon omsorgsfullt, för att slippa hamna i nöd när hon är i förrådet.

Att tvätta sig är knepigt. Någon gång i veckan har hon fått låna en dusch.

– Jag försöker hålla skenet uppe och klä mig fräscht. Jag ser ju inte ut som en uteliggare.

Hon har hela tiden kämpat för att få en riktig bostad, ett förstahandskontrakt. Karin söker 15–20 bostäder i månaden, och visar upp långa listor på bostäder som hon har sökt i Kalmar, Mörbylånga och Nybro. Ibland har hon varit på visningar. Problemet har hela tiden varit det samma.

– Jag gör vad jag kan. Det är från hyresvärdarna det är stopp. Man får inte ha några betalningsanmärkningar.

•••

Att bo i en källare med massiva betongväggar har sina fördelar, berättar Karin med ett snett leende.

– Jag har tinnitus. Här nere i förrådet är det knäpp tyst.

Men hon drömmer om att ha en fast plats med kök, soffa och tv, där hon kan slappna av efter arbetet.

– Det här är bara en tillfällig lösning. Jag vill ju tömma det här magasinet. Få upp mina saker igen. Komma hem.

Socialtjänsten kan inte hjälpa henne. Hon bedöms inte ha uttömt sina möjligheter att hitta egen bostad. Dessutom anses hon ha varit för selektiv i sitt sökande. Att leta bostäder i Kalmar, Nybro och Färjestaden och Degerhamn räcker inte. Hon borde också söka på mindre orter längre bort, menar myndigheten.

Själv förstår hon inte resonemanget. Hur ska hon, som saknar körkort, kunna sköta ett jobb om hon inte bor där det finns buss- eller tågtrafik?

– Jag kan inte sätta mig i en stuga på landet där det inte finns några jobb och inga bussförbindelser.

Hon undrar om socialen och samhället vill att hon ska sluta arbeta.

– Vad är det för handläggare som uppmanar folk att bli bidragstagare?

Karin

•••

Efter besöket i förrådet går veckorna. Men Karin får ingen lägenhet. Trots att hon har jobb och inkomst vill ingen hyresvärd ge henne ett hem.

Betalningsanmärkningarna står ständigt i vägen.

En torsdagseftermiddag ringer telefonen. Karin har bestämt sig. Hon ska flytta in på ett vandrarhem i en grannkommun. Det blir dyrt, men är nödvändigt, konstaterar hon.

– Jag kunde inte vara kvar. Jag mådde psykiskt dåligt av att bo där.

Hon är inte bostadslös, hon är hemlös, förklarar hon. Att ha tak över huvudet är inte detsamma som att ha ett hem.

– Jag har inte haft ett högbetalt jobb. Jag har varit lokalvårdare och jobbat på fabrik. Det känns som att samhället tycker att jag ska skylla mig själv för att jag valt sådana jobb.

Hon tycker att alla borde ha rätt till ett hem, även den som är skuldsatt.

– Man värderar människor utifrån ekonomi, ingenting annat.

•••

Karins arbete är tidsbegränsat, i december tar det slut. Hon hoppas på att få förlängt, annars kommer det att bli ännu svårare att hitta bostad. Att vara arbetslös är inget som imponerar på en hyresvärd.

Målet är tydligt. Att kunna komma hem från jobbet, laga köttfärslimpa, lägga upp fötterna i soffan och ta det lugnt framför en tv. Och hon har en alldeles speciell deadline – den 30 november.

– Det har blivit som en utopi för mig att komma hem och ha en myskväll. Jag hoppas mycket på att få en lägenhet innan På spåret börjar.