”Vi har klarat oss än så länge men oron för framtiden är stor”

Skådespelarna Anna Hammarstedt och Anna Thorén i Ölands dramatiska teater har ännu inte behövt söka några krispengar på grund av coronapandemin.

Visserligen har en stor del av deras föreställningar frusit inne.

– Jag skulle ha spelat ”Nu är du en höna” i Göteborg och Blekinge i våras, men det blev inställt, berättar Anna Hammarstedt.

Anna Thorén har också fått många föreställningar avbokade.

– Men det kom nya bokningar i stället. Så det har trots allt varit okej med bokningar, även om vi fått skjuta på en del föreställningar, säger hon.

De tror att de inte är lika såbara som andra större teatrar, i och med att de spelar uppsökande teater på förskolor, skolor med mera. Många av deras föreställningar vänder sig också till barn och spelas endast för mindre grupper.

Så de har klarat sig någorlunda bra ekonomiskt.

– Vi frågade oss: Överlever vi? Ja! Därför tänkte vi att det var bättre att andra, som har det mycket tuffare, kunde få hjälp i stället, säger Anna Hammarstedt.

Men de har ändå fått tänka om en hel del och försöka hitta nya lösningar för att kunna fortsätta jobba.

– Jag skulle spela för förskolebarn i Ateljén på Kalmar konstmuseum ett par veckor. Då gjorde vi så att en del barn kom till museet, andra fick se föreställningen digitalt på sina respektive förskolor. Alla förskolor ville inte ta med sina barn till museet, berättar Anna Hammarstedt.

Pandemin har samtidigt gett dem lite andrum, tycker de. De har fått mer tid att arbeta med nya produktioner.

– Jag har fått mycket mer tid att skriva, det har känts väldigt skönt. Jag har tre nya pjäser färdigskrivna, nästan, säger Anna Hammarstedt.

En av dem har premiär i december. ”A. R. G. – en rolig pjäs om ilska”, som vänder sig till förskoleklass och lågstadiet.

– Det är en riktigt argfestival till pjäs, för dom som är arga, kommer att bli arga eller behöver bli arga, berättar Anna Hammarstedt.

Idén har hon haft länge. Hon tycker det behövs en sådan pjäs.

– Vi säger till barnen att de får känna och vara som de vill, bara de inte blir arga. Men alla blir vi ju arga.

Det är en pjäs med sång, musik, dans och dockor. Dockorna är tillverkade av konstnären och dockmakaren Bodil Göransson. Konstnären Tone Ougaard gör scenografin och Minna Krook är regissör.

Anna Thorén har skapat enmansföreställningen ”Syns jag", som spelas nästa år.

– Det är en lekfull, fantasifull föreställning som handlar om att synas eller inte synas, att ibland vilja synas och ibland inte vilja synas. Vi jobbar mycket med rörelse, leker och experimenterar oss fram. Det är väldigt roligt, jag har alltid velat jobba på det sättet.

För manus och regi svarar My Areskoug och musiken är gjord av Ambjörn Göransson..

– Det är viktigt att vi kan göra våra föreställningar. Då kan ju fler får jobb, med ljud, ljus och så vidare, konstaterar de.

Även om de båda kunnat fortsätta arbeta har de påverkats psykiskt av pandemin, på ont men också på gott.

– Det har känts väldigt förvirrande och oroande med den här ovissheten. Jag har haft en dödsskräck för nära och kära och en enorm klaustrofobisk känsla emellanåt. När pandemin slog till försvann allt. Det var simma, springa, bada och skriva som återstod, säger Anna Hammarstedt.

Hon berättar att hon fick en rejäl släng av hypokondri ett tag. Hon hade en rutin som hon följde varje morgon, innan hon kunde friskförklara sig själv den dagen.

– Först tog jag febern. Sedan simmade jag åtta meter under vatten för att kolla att lungorna var okej, sedan sprang jag en runda.

För Anna Thorén hamnade pandemin lite i skymundan för andra saker. Hon har haft fullt upp med att flytta i år.

– Jag är också en sån som tänker att saker och ting reder ut sig. Men det är sorgligt med alla som drabbas så hårt. Och oroligt. Hur länge ska det pågå och hur ska det bli framöver?

Hon oroar sig mycket för hur det ska bli med jobb i framtiden, om de kommer att kunna fortsätta spela och i så fall under vilka förutsättningar.

– Digital scenkonst kan ju aldrig bli detsamma som att spela live och möta publiken, säger hon.

Pandemin har samtidigt gett dem båda nya insikter och tankar om viktigt kontra oviktigt.

– Man har upptäckt hur viktigt det är med fysisk närhet, som att kunna ge en vän en kram, och att ses överhuvudtaget. Nu får vi hitta nya sätt att träffas på, säger Anna Thoren.

Anna Hammarstedt säger att hon blivit mer rädd om sina vänner.

– Min man Johan och jag satt i somras och gick igenom våra vänner, och tänkte på hur mycket vi tycker om dem. Vi undrade: När få vi se dem igen?

Nu hoppas de båda skådespelarna att även samhället i stort ska komma till insikt om vad som är viktigt för framtiden. Att omstarten av världen kommer att ske med större hänsyn till planeten.

– En positiv effekt av corona var att naturen fick en chans att återhämta sig, när allt stod stilla. Att fiskar kom tillbaka och sköldpaddor började lägga ägg på stränderna igen när turisterna försvann, att Himalaya syntes när luften blev renare, och så vidare.

– Vi behöver restriktioner som gäller naturen också, säger Anna Thorén.

De oroar sig också för hur pandemin kommer att påverka kultursektorn.

– Jag är rädd att om vi hamnar i en ekonomisk svacka, så kommer kulturen att krympas ännu mer. Den är redan mikroskopisk.

Just nu finns ett fokus på kulturen och en insikt om hur viktig den är för människor, påpekar de. Men hur blir det i framtiden?

– Det beror på hur det kommer att gå med samhället i stort, om vi går tillsammans eller om vi kommer att slitas isär, säger Anna Hammarstedt.

– Pandemin har inneburit en tid för reflektion. Vi har fått ett skiljetecken, ett komma, ett semikolon. Vill vi, kan vi använda det till något bra.