Ombord på kustbevakningens KBV 033

– Vid en lång signal är det ett vanligt brandlarm, vid sju korta signaler och en lång signal då måste vi överge båten.

Lars Thanger är befälhavare på KBV 033, ett av kustbevakningens större fartyg som hör hemma i Oskarshamn. Samtidigt som han förklarar var anvisade samlingsplatser och räddningsflottar finns på båten räcker han över ett gult laminerat kort. En fusklapp för de larm som kan ljuda under tiden vi är på sjön.

Runt midnatt gick KBV 033 in i Bergkvaras hamn med sin besättning på sju man. Sedan fyra dagar tillbaka har manskapet och den stora båten utfört diverse övningar i Kalmarsund, igår fick man även hjälpa arkeologer vid länsmuseet i Kalmar markera ut ankarpunkter för Kronan-vraket på utanför Hultestad på Ölands östsida.

– Kronan ligger på 27 meters djup ungefär, vi går ned på 15 olika ställen, letar reda på ankarna som ligger där och fäster bojar i dem. På så sätt vet arkeologerna var de ska dyka i sommar, förklarar Martin Asplund, styrman och dykare.

I dag är det ett mindre dyk som ska genomföras. Omkring 8 kilometer (eller mellan fyra och fem distansminuter, som Lars Thanger uttryckte det) ligger det enligt det elektriska sjökortet ett vrak som två av båtens dykare ska titta närmre på.

– Minst 10 övningsdyk ska man göra varje år, men jag tror att vi brukar ligga på omkring 50 dyk var faktiskt. Hela besättningen är dykare, vi får turas om med det arbetet, säger Peter Ålander, styrman.

När man närmar sig platsen dykarna ska gå ner på lägger man ankare med det stora fartyget en bit ifrån. Lars Thanger förklarar att vi åker en mindre, så kallad ribbåt den sista biten. Men han blir avbruten av en walkie-talkie som brusar till.

– Låt gå, 60 meter i havet!

Martin Asplund anropar från styrhytten, oftare benämnd ”bryggan”, att ankaret ska släppas ned.

Det är en tjock kätting som rasslar högt när ankaret släpps några meter i taget mot havsbotten 20 meter under ytan. Det är inte konstigt att kättingen är tjock, fartyget den ska orka hålla på plats i vågorna är stort.

– Hon väger ungefär 1000 ton, hon är 52 meter lång och 10,5 meter bred. Hon är inte så snabb, men desto starkare, bogseringskraften är på mer än 15 ton. Och vi kan ta hand om och lagra ungefär 250 ton olja, säger befälhavare Lars Thanger.

Trots sin storlek arbetar endast sju personer ombord. Större delen av utrymmet är till för att lagra utrustning. En vattenskoter, en mindre gummibåt, en större ribbåt som används vid kortare resor och så finns även möjligheten att ta ombord en bil.

– En bil kan vara bra att ha om vi exempelvis får något jobb på Öland, det är inte alla hamnar vi kan gå in i utan då väljer man en som fungerar och så kan vi ta bilen resten av vägen, säger Lars Thanger.

Men idag behövs ingen bil, ribbåten sänks säkert ned i vattnet från ett utrymme i båtens akter. Styr gör Peter Ålander medan Fredrik Aldorsson håller ett öga på havsbotten genom sin sonar. I fören förbereder Martin Asplund och Påvel Raaegaard sig för dagens dyk när motorn plötsligt stannar och ankaret släpps ned.

– Tryck 290?

– Japp!

Ett par snabba ordväxlingar mellan dykarna och Ålander följs av två stora plask.

– Det går bra att lämna ytan, ropar styrman i sin komradio.

Som svar hörs ett dovt mummel från en av dykarna i vattnet. Sedan försvinner de båda ned i mörkret med var sitt slangpar, en gul och en orange.

– Genom slangarna förser vi dykarna med radiokontakt och luft, ett bra dyk innebär att man har luften i tuberna på ryggen kvar.

Peter Åhlander förklarar samtidigt som han antecknar små siffror på ett papper.

– Vi måste ha koll på hur länge och djupt dykarna är nere, annars riskerar man förhöjda kvävehalter i blodet, dykarsjuka.

Efter 20 minuters krängande från sida till sida i den öppna ribbåten börjar vattnet intill båten koka, ett ansikte täckt av torrdräkt och ansiktsmask dyker upp. Och sedan ett till. Dykarna får hjälp att klättra ombord den lilla båten och halvvägs upp hörs ett brummande skratt.

– Inte mycket till vrak va?

Det elektroniska sjökortet hade haft fel, det var inte ett vrak som var utmärkt på platsen utan det dykarna undersökt i dryga 20 minuter på 16 meters djup och med en sikt framåt på knappt fem meter var ett litet stenröse.

– Ofta dyker man på egen hand. Speciellt när man ska undersöka ett skrov efter skador eller försöka laga någonting under ytan, då är det enklare att vara själv. Nu när det inte var så mycket på botten att titta på kan det vara kul att ha en kompis med sig att fästa ögonen på, skrattar dykaren Martin Asplund fram.

Vågorna arbetar emot oss när vi vänder om och tar sikte på KBV 033 igen, det stänker blött men ribbåten har inga större problem med sjögången. Vi hissas återigen in i akterutrymmet på det stora fartyget, en stor antenn hamnar nästan i kläm när ett säkerhetsgaller fälls upp bakom ribbåten.

– Den är ny och det är lite trixande såhär i början innan man får allt att funka felfritt, säger Fredrik Aldorsson och pekar på ribbåten.

En av dem som inte varit med och dykt idag är Tobias Bogholt, han är maskinchef och spenderar mycket av sin tid nere i de varma och öronbedövande motorrummen.

– Akta huvudet!

Tobias ropar högt men motorljudet dränker rösten helt och hållet. Han pekar upp mot taket, lågt hängande rör och vassa kanter väntar på att dela ut en ordentligt kyss till första bästa hjässa som kommer för nära.

– Fyra motorer, två på varje sida. Vi kan välja att köra alla eller en kombination av ett antal av dem beroende på vad vi gör och hur väderförhållandena är. Vi måste också tänka miljöeffektivt, oftast kör vi bara en motor på varje sida, förklarar maskinchefen.

Annat som göms i fartygets inre är två verkstäder, ett gym, en bastu, kök, vardagsrum, matplatser och de hytter besättningen sover i till sjöss.

– En säng, toalett och dusch finns i varje hytt. Laga mat gör vi tillsammans så gott det går, ikväll blir det spaghetti och köttfärssås, säger befälhavare Lars Thanger när han slagit sig ned i soffan med sin besättning för att diskutera vem som ska offra sig för laget och först visa upp sin hytt och sedan även lämna av oss i Bergkvaras hamn med ribbåten.