Maria överlevde macheteattack: ”Jag bär med mig det här resten av livet”

Numera avslutar Maria och hennes nära alla sina samtal med att säga att de älskar varandra.

– Man vet aldrig om det händer något och vi har lärt oss att det är viktigt att tala om det för varandra.

Den 30 mars börjar som en helt vanlig dag för Maria. Hon var ledig från jobbet och hade röjt lite hemma. Hon åkte och tankade bilen och skulle sedan bara svänga in lite snabbt på Ica för att handla några varor. Hon har precis blippat kortet i betalterminalen när hon hör ett skrik.

– Jag vände mig om och såg att det var något som svingades i luften, minns hon.

Kvinnan som kommit in i butiken och fram till henne har en 40 centimeter lång machete som hon hugger mot Maria. Genom jobbet inom psykiatrin har hon lärt sig försvar och får snabbt upp handen framför ansiktet, och macheten träffar handleden. Maria försöker backa undan men faller omkull och kvinnan ställer sig gränsle över henne och fortsätter hugga henne.

– Jag fäktas och sparkar för fullt, berättar Maria som också får in en träff som får kvinnan tillfälligt ur fattning, tillräckligt för att hon själv ska kunna fly in på lagret.

– Polisen säger att det var jag som räddade mitt eget liv.

Svårt skadad med flera frakturer, sårskador på armar, ben och bål står hon i ett förråd på lagret, hon försöker låsa men lyckas inte, och väntar bara på att kvinnan ska dyka upp igen. Men hon kommer inte. Istället har hon lämnat butiken, men innan hon gör det svingar hon macheten mot en gymnasieelev som står i kön men som lyckas undkomma. Utanför butiken dödshotar hon en man och hans fyraåriga dotter.

I sitt jobb har Maria lärt sig att hantera hot och våld, och även som person har hon en förmåga att hantera svåra situationer.

– När det blir stormigt blir jag lugn.

Trots de svåra skadorna och chocken tar hon kommandot över situationen så gott det går.

– Jag skriker att jag behöver en ambulans, och sedan instruerar jag personalen att lägga ett tryckförband. Jag ringer mamma och säger att jag blivit knivhuggen och ber att hon ska hämta min hund. Sen ringer jag min pappa och han kommer bara någon minut efter polisen.

Så här i efterhand kan hon skratta åt ett minne från stunden när hennes pappa sitter bredvid henne. Precis då kommer personalen med en snusdosa som hon köpt, hon stoppar den snabbt under tröjan eftersom hon har smygsnusat i ett år och säger: ”Pappa, du har inte sett den”.

Maria förs till sjukhus och opereras. Hon blir kvar där i fyra dagar, sedan skriver hon ut sig själv. Hon är sjuksköterska och tycker inte att hon behöver stanna längre, utan vill hem. Skadorna gör det svårt för henne att klara sig i vardagen, men familjen sluter upp.

– När min bror från Stockholm kom hit och stannade i ett par veckor fattade jag att det var allvar, säger hon och skrattar.

Det var också han som tog hand om hennes hund den första tiden, eftersom skadorna gjorde det omöjligt för henne. Det var ett hårt slag att inte kunna ha hunden, hennes allt och trygghet, hos sig den här svåra tiden.

– Då satt jag i hallen och grät.

Under de fyra första veckorna har hon hela tiden någon i familjen som är hos henne dygnet runt och stöttar och hjälper henne i vardagen.

– Jag kunde inte ens bre en macka på tolv veckor. Efter åtta-nio veckor kunde jag värma en matlåda själv. Det tog 12-14 veckor innan jag kunde skriva mitt namn.

Något som hon direkt efter händelsen reagerar starkt på är att en person filmar av filmen från övervakningskameran i butiken, en film som får stor spridning och där man ser attacken.

– Det var jobbigt. Halva stan hade sett den. Jag tror inte att hen hade velat se sina barn bli nerhuggna, säger Maria som tycker att det var ett rejält övertramp och respektlöst.

Dagen efter överfallet skriver hon på Facebook att det är henne det handlar om.

– Jag ville äga min historia. Det var så mycket spekulationer på nätet. Någon trodde att jag var en uteliggare som slogs för panten. Då skrattade jag lite.

Butiken där det hände besöker hon igen efter bara fyra dagar.

– Första gångerna var det lite jobbigt, man fick flashbacks. Men jag har inga problem med att handla där nu.

Hon är tacksam över allt stöd hon har fått av familj, vänner och arbetsgivare.

– Min kompis Paula har gjort ett hästjobb. Och mitt målsägandebiträde Linda har varit helt fantastisk.

När rättegången inleds möter Maria på nytt kvinnan som försökt mörda henne.

– Rättegången var energikrävande, det kan jag lova. Det var jobbigt att se henne. Och skadan i ryggen gjorde att jag behövde en specialstol för att kunna sitta.

I tingsrätten uppger kvinnan att hon känt sig trängd och psykiskt pressad. Rätten konstaterar att hon oprovocerat och målmedvetet angripit människorna i affären och hon döms till tio års fängelse. Domen överklagas till hovrätten som höjer straffet till elva år.

– Det var vi väldigt nöjda med. Men det som stör mig är att jag aldrig har fått någon förklaring från henne. Oavsett vad anledningen var så hade det som hände varit mer begripligt.

Trots trauma och skador lyckades Maria avsluta sin utbildning till specialistsjuksköterska bara två månader efter händelsen. Hon kunde inte skriva inlämningsuppgifter själv utan satt och dikterade för vänner.

I augusti kunde hon börja jobba halvtid. Hon jobbar i en utsatt miljö inom psykiatrin men det har fungerat bra, och sedan oktober har hon arbetat heltid. På jobbet omnämns händelsen som ett ”ofrivilligt äventyr” för att avdramatisera det lite.

– Arbetsgivaren har gett mig hur mycket tid som helst och vi har en öppen dialog.

Det har varit många sjukhusbesök och kristerapisamtal, och i februari väntar en ny operation av handleden som är ganska låst i dag. Hon har ingen känsel på ovansidan men däremot i fingertopparna och hon kan röra fingrarna. Läkarna kan inte lova att operationen gör funktionen i handen bättre, men man hoppas att det kan bli så. Frakturen i ryggen har gjort att hon har kronisk smärta och rehabiliteringen fortsätter. Ärren får hon leva med. Hennes yngre brorsöner har besparats detaljerna kring vad som hänt och de kallar ärren för ”drakbett”.

Hon fick ersättning från försäkringsbolaget men var tvungen att betala självrisk, vilket hon kan tycka känns lite märkligt när hon blivit utsatt för ett mordförsök. Men ersättningen tillsammans med skadeståndet som hon får via Brottsofferfonden har hon en plan för. 2024 ska hon resa till Dominikanska republiken tillsammans med vännen Paula, och en del ska hon använda till att renovera sina garderober hemma. Sen har hon köpt hundmat för ett halvår framåt, ifall det skulle hända henne något så har hon sett till att det finns för den som tar hand om hunden.

– Jag har alltid en backup-plan nu för tiden. Man är mer medveten om att saker kan gå åt pipan.

Under månaderna som har gått så har hon varit inriktad på att lära sig leva igen. Hon uppskattar det enkla i vardagen, att få sätta sig ned och ta en kopp kaffe med en vän kan vara guld värt.

– Ett tag var inte det en självklarhet. Men det är många vänskapsband som har stärkts under den här tiden.

Hon har träffat kassörskan som jobbade när det inträffade.

– Den här historien ska inte definiera vår vänskap, vi umgås för att det läker våra sår.

Marias mamma har sagt att Maria är en person som hittar sin väg och går den, och att det har gjort att hon har klarat sig genom det här.

– Det är min styrka. Jag kommer att bära med mig det här resten av livet. Men jag har inte överlevt för att vara levande död. Nu kan jag känna att jag är glad att jag lever. Det är klart att det kommer vissa dagar när man är lite låg men jag vet att det bara är en dag bland alla andra. Jag vägrar att låta henne diktera, jag vill inte vara rädd. Jag lever och det är det viktigaste.