Foto: Suvad Mrkonjic

Trassel är den tolfte sommarteatern i ordningen som spelas upp bland fruktträden och blommorna i Krusenstiernska trädgården mitt i centrala Kalmar.

Premiärkvällen bjöd på sol, klarblå himmel och efterhand allt småkyligare senjunivindar. I publiken kunde man som brukligt upptäcka ett helt gäng celebriteter. Lill Lindfors, Staffan Götestam, Mi Ridell, Adde Malmberg för att nämna några.

Årets uppsättning heter Trassel och är en slags utveckling av Ray Cooney-klassikern Hotelliggaren, som spelats världen över i decennier. Trassel var en stor succé när den kom och spelades för utsålda salonger i både London och Stockholm på 1990-talet. I Sverige spelades den under namnet Var är Zlatan? för knappt 20 år sedan.

Handlingen kretsar kortfattat kring den hale sosseförsvarsministern Ragnar Rundqvist (Mikael Tornving) som ska vänsterprassla med Lena Stjernström (Sussie Eriksson) från oppositionen. Men plötsligt kastas ett lik (Ola Forssmed) in i leken.

Rundqvist inser att både en älskarinna och ett lik på rummet skulle innebära slutet på hans politiska karriär.

Han tar hjälp av assistenten Göran (Robert Gustafsson). Efter hand adderas en oresonlig hotelldirektör, en girig kypare, en trilsk städerska, en kärlekstörstande sjuksköterska, en svartsjuk make och en sviken maka in i mixen och ni kan haja att det blir tossigt värre.

Tempot skruvas upp till max.

Robert Gustafsson gjorde assistenten Göran även när Hotelliggaren gick för utsålda hus på Chinateatern och är – i synnerhet i andra akten – ypperligt i rollen som personen som får precis allt på sina axlar.

Det som främst skiljer Trassel från systerfarsen Hotelliggaren är att här är förvecklingarna långt fler, tempot än högre. ”Det är parodi på fars”, sa Robert Gustafsson till mig när vi träffades tidigare i veckan.

Lite så är det.

Med svaga skådisar skulle nog den här avancerade farsen kunna falla rejält platt. Tur då att sommarens ensemble i Kalmar håller högsta klass.

Med tanke på hur ofantligt mycket text den innehåller så sitter man stundtals stum av beundran för hur skådespelarna lyckas hålla tungorna rätt i mun och tankarna enligt manus i huvudet.

Som åskådare går det sannerligen inte att sitta och sova. Det är beundransvärt att se och höra med vilken minutiös tajming replikerna kulsprutelevereras och med vilken millimeterprecision vartenda ord sitter.

– Nu börjar det bli väldigt svårt att hänga med här..., säger Robert Gustafsson och vänder sig mot publiken i andra akten.

Det är bara att hålla med.

Själv hade jag platsen precis bakom regissören Edward af Sillén på premiären. Skådespelarna har hyllat honom förbehållslöst under veckan för sin känsla och stringens. En så här utmanande pjäs kräver sin regissör och af Sillén kan sannerligen sitt hantverk.

Hela ensemblen – inte minst lokalbekantingen Magnus Kviske som arg bedragen make och Andreas Nilsson som underbart girig kypare – är glänsande. Lite synd att Sussie Erikssons roll är så pass nedtonad. Hon hade gått kunnat få ta större plats.

Allra bäst är för en gångs skull inte Robert Gustafsson, utan en debutant och en lealös man.

Farsdebutanten Mikael Tornving har en mastig roll med omänskliga mängder av text. Han kom av sig en gång, men visade annars att han är precis lika vass på en farsscen som han är som allvarlig polischef i Johan Falk eller kvicktänkt rolighetsminister i Parlamentet. Imponerande!

Den allra största stjärnan, den som ger pjäsen en unikhet och svårkopierad särprägel, är Ola Forssmed.

Han spelar lik och briljerar med ett oefterhärmligt kroppsspråk och sanslös tajming. Han viks ihop, stoppas i tunnor och det är svårt att tro att han har ett enda ben i kroppen. När Tornving och Gustafsson bjuder upp till en helt vanvettig likdans i Länge leve Bernie-anda (ni som minns, ni minns) ligger publiken bokstavligen dubbelvikt.

Gösta Ekman var ju mästaren i genren kroppshumor, framför allt som karaktären Papphammar. Att se Ola Forssmed är nästan som att se Gösta Ekman.

Bättre betyg kan man väl knappast få?