Frida Lindström: Frida Lindström: Mina outfitbilder skär sig mot krigets bistra verklighet
Jag ser rökpelare torna upp sig över Charkiv. Jag ser bilder på söndersprängda byggnader och människor med sorg och fruktan inristad i anletsdragen. Jag läser om familjer som flyr, om ryska styrkor som kommer närmare och om svensk-ukrainare som inte får kontakt med sina släktingar. Jag tar del av tankar. Orosmoln som glider förbi och åtföljs av nummer till Unicef, Rädda barnen, Röda korset. Jag ser en outfitbild. Två glas bubbel som skålar över helgens antågande och en selfie med solglasögon i den ljumma februarisolen. Sedan kommer kriget igen.
Dissonansen i mitt flöde gör mig äcklad. Alla skriver om kriget. Alla ägnar ett par minuter åt att försöka formulera det oformulerbara, det fruktansvärda som dragit in över Europa och ställt allt – precis allt – på ända för miljontals människor. Men inte för oss. Våra liv tuffar på. Vi kommer inte att vakna av något flyglarm i natt. Vi kommer inte att ligga sömnlösa i väntan på nästa anfall och vi kommer inte att behöva packa några väskor. Du och jag kan ta del av kriget när det passar oss. Stänga av tv:n när det blir för jobbigt. Selektivt välja vilken rapportering vi tar del av. Schemalägga våra sympatier så att de inte krockar med fredagsmyset.
”Tillvaron har alltid bestått av parallella verkligheter där svälten och terrorn samexisterar med lyckan och välståndet. Det är en sådan värld vi byggt upp. Eller så är det bara så universum är beskaffat.”Frida Lindström.
Jag delar numren till de största hjälporganisationerna men känner mig som en posör. Mitt nästa inlägg handlar om Melodifestivalen. Det blir så tydligt att det här kriget inte rör mig, att mina åtaganden fortsätter precis som innan. Att kriget är något jag tänker på en väldigt liten del av min vakna tid. Jag har skänkt mina hundralappar, mer än så är mitt deltagande kanske inte värt. Vem gynnar det att jag skriver banala saker om ett krig jag inte vet något om, mer än min egen image?
Alternativet är att hålla tyst. Att inte dela några nummer, att inte visa mitt stöd, att swisha mina slantar i det fördolda. Eller så låter jag kriget uppsluka hela min tillvaro. Slutar skåla in helgen, klär mig i svart sorgdräkt och gömmer mig för februarisolens ljumma strålar i hopp om att mitt avstannade liv på något sätt har inverkan på det som sker i Ukraina. Det vore förstås än mer fåfängt.
Det är krig i Europa. Alla vet det, ingen kan på riktigt förstå det. Kriget blir varken längre eller kortare av att jag skriver den här krönikan, inte heller av att jag lägger upp en bild på dagens outfit. Tillvaron har alltid bestått av parallella verkligheter där svälten och terrorn samexisterar med lyckan och välståndet. Det är en sådan värld vi byggt upp. Eller så är det bara så universum är beskaffat.
Ändå kan jag inte låta bli att äcklas. Av mig själv och det privilegierade liv jag delar med så många. Av det flöde som fylls av maktlösa sympatier från oss som betraktar förödelsen på armlängds avstånd. Av dissonansen mellan alla outfitbilder och alla halvhjärtade försök att göra skillnad. Det skär sig. Men det är väl så det är. Världen har alltid varit en plats som skär sig.
Det gör bara ont att bli påmind om det.
