Eva Bergquist Andersson: "Vem bor här tar fram det sämsta i mig när det gäller avundsjuka”
Väninnan D och jag hade digitalt fredagsmys via datorskärmen. och kom in på rapporteringen kring programmet ”Paradise Hotel” där man ju upptäckt att det förekommer sexuella trakasserier.
– Herregud, jag är chockad över att det tagit så många år innan någon kommit på att alla sådana här program är ett enda stort sexuellt övergrepp, sa D och tog en näve oidentifierbara snacks ur en av flera skålar som syntes längst ner på skärmen. ”Jag har gjort en skåprensning”, sa hon utan att närmare gå in på vad hon rensat ut för att av ren snålhet äta upp.
”Det har gått för långt när man tycker att partiledardebatten är ett kul humorprogram.”
Jag höll med och vi gnällde en stund på det urusla utbudet av bra t-program.
– Det har gått för långt när man tycker att partiledardebatten är ett kul humorprogram, konstaterade D och jag höll villigt med. Sen kom jag att tänka på programmet ”Vem bor här”, som häromkvällen fick humöret att sjunka lika lågt som om jag tvingats se en fotbollsmatch i Premier League, vad det nu är (och oavsett vem som vann).
"Vem bor här” är nämligen ett program som tar fram det sämsta i mig när det gäller avundsjuka och allmän illvillighet. Det går ut på att man får besöka en handfull olika hem och sedan gissa vem av de medverkande som bor var. Låter oskyldigt, men för en person som mig, där heminredning känns lika intressant som, låt oss säga att försöka skrapa ur en gryta där havregrynsgröt bränts vid, skapar det bara irritation, ilska och ångest.
Dels för att mitt eget hem ser ut som en del av en kommunal soptipp jämfört med de bostäder som visas i programmet, men också för att det bara verkar vara personer med en årsinkomst på över 800 000 kronor som får anmäla sig till programmet, vilket alltså inte speglar samhället. Jag framförde dessa åsikter till D, som tog en klunk ur ett glas som verkade innehålla vitt vin.
– Håller fullständigt med. Varför får inte normala människor med ordinära hem vara med i programmet? Här är det ju bara heminredare och miljonärer som ska skryta över sina inredningskunskaper och svindyra möbler. Det är värre än att läsa heminredningstidningar, sa D.
Det senare har jag slutat med för länge sedan, just på grund av att man ligger hopplöst efter jämfört med de designers och stylister som får presentera sina lägenheter och villor i dessa publikationer.
Det fanns ett program som hette ”Här är ditt kylskåp” för länge sedan och det kändes mera anpassat till vanligt folk, till exempel med en medelmåttig journalistlön. Tyvärr kommer jag inte ihåg exakt vad det gick ut på men man fick i alla fall se vad folk hade i kylen. Själv hade jag inte anmält mig till ett sådant program ens om jag haft en k-pist riktad mot tinningen. Mitt eget kylskåp är ett katastrof, som jag härom dagen rensade ut efter att ha upptäckt en märklig detalj.
På hyllan längst upp , där man trycker in allt från halvtomma marmeladburkar, inlagd gurka, lingonsylt och annat, finns ett utrymme längst in som man bara kommer i kontakt med ett par gånger per decennium. Där, bakom allt annat som man bara använder var 14:e torsdag fann jag inte mindre än fem öppnade burkar med inlagda oliver. Tyvärr saknades etiketter med när de öppnades vilket betyder att flera av dem kan vara både ett och två år gamla. Hur går det till? Varför tittar jag inte i kylen först innan jag öppnar en ny burk? Är jag galen? Väninnan D ville inte svara på den sista frågan.
– Det verkar ju lite konstigt, sa hon och tog en ny grabbnäve snacks ur en av skålarna. Jag lutade mig fram mot datorskärmen för att se vad det var hon åt.
I handen höll hon ett gäng oliver.
