Eva Bergquist Andersson: Eva Bergquist Andersson: ”För första gången hade jag fått hjälp och inte skäll på denna gudsförgätna plats”
Senare var det dags för till en årlig kontroll hos optikern, vilkens minspel tydde på ett svårt anfall av illamående. Skamsen påminde jag mig om att jag kvällen innan ätit en aioli, tillräckligt stark för att göra rent avloppsrör, och att andedräkten tydligen avslöjade detta med all önskvärd tydlighet.
Därefter väntade en arbetsuppgift som jag inte såg fram emot på något sätt. Helgen som gått hade ägnats åt trädgårdsarbete där ett gäng goda vänner hjälpt till att till bredden fylla en släpkärra med allt från grenar till mindre träd. Kärran var så full att polisen hade ringt insatsstyrkan om de sett mig köra den till tippen. Nu fanns dock ingen polis på vägen så jag klarade mig upp till Mörkeskog, som vår kommuns soptipp så olycksbådande heter, utan böter. Att tömma den skulle ta minst en halvtimme.
Jag har alltid ont i magen när jag ska besöka Mörkeskog. Denna plats får mig att känna mig kriminell och skyldig (inte bara för att jag kört dit med en överlastad släpkärra). Skulden består i att man kan råka slänga saker på fel ställe, och jag blir alltid nervös av att se någon kommunalt anställd tippen-medarbetare närma sig.
”Hördudu där borta! Den DÄR ska du lägga i brännbart, inte i den här containern!” kan de ropa åt en, och det brukar inte framföras med ett leende, om man säger så. Själv får man skämmas ögonen ur sig eftersom det känns som om man försöker mygla. (Och är dum i huvet.)
Men denna dag inträffade ett mirakel.
När jag just parkerat ( på ett noga uttänkt sätt för att inte försätta mig i ett läge där jag måste backa med släpet, vilket skulle vara lika omöjligt som om Nyamko Sabuni skulle lyckas med en comeback i politiken) närmade sig något slags jättemaskin.
”Han skulle just köra iväg när jag kom till sans och överöste honom med lovord och försäkringar om att han förgyllt livet på ett sätt som inte gick att beskriva.”
Jag antog att föraren skulle skyffla ihop berget med avfall och snygga till vid platsen men svor irriterat inom mig för att han nödvändigtvis behövde göra det exakt där jag parkerat. Jag vinkade avvärjande under det att fordonet obönhörligen närmade sig min bil. Trots mina alltmer hysteriska viftningar kom han närmare och närmare. Men plötsligt sticker han huvudet ur förarhytten, glatt leende.
”Vill du inte HA någon hjälp att lasta av eller?” frågade han vänligt och jag stirrade chockad på honom, mer förvånad än om Filip och Fredrik plötsligt skulle börja prata i normal samtalston i stället för att gallskrika när de medverkar i tv.
”Va?” blev mitt intelligenta och rappa svar, och mannen bad mig att gå lite åt sidan. Med gapande mun bevittnade jag hur han drog i några spakar så att något slags gripklo greppade tag i innehållet på min släpkärra och inom några minuter hade han tömt den utan att jag behövde lyfta ett finger. Han skulle just köra iväg när jag kom till sans och överöste honom med lovord och försäkringar om att han förgyllt livet på ett sätt som inte gick att beskriva. För första gången hade jag fått hjälp och inte skäll på denna gudsförgätna plats.
Då, vinkade han lite igen, log och sa avvärjande:
”Asch, inga problem. Det ska göras något slags enkät bland folk om hur servicen här på tippen fungerar, så det är ju bäst att vi sköter oss”.
Sedan körde jag visslande hemåt och hoppades i mitt stilla sinne att det kommer att ta mycket lång tid att samla in enkätsvaren om hur allmänheten uppfattar servicen på Mörkeskog. Under tiden ska jag försöka köra dit med så många lass som möjligt. Vi kanske ses på tippen i sommar!
