Christian Gustafsson: ”Ett bortskänkt mål är en sak – Kalmar FF har större problem än så”

En förhandsångest som virvlade i de friska vindarna som åkte berg- och dalbana i och runt Guldfågeln Arena den här aprilsöndagen.

Vem skulle klara av att hantera situationen bäst: Kalmar FF eller IFK Göteborg?

Svaret? Ett rungande: ”Blå–vitt”.

Första timmen var det bara ett lag på planen.

IFK Göteborg pressade, stressade och lurade bollen av kalmariter gång efter annan. Gästerna ömsom höll i bollen, ömsom virvlade fram i omställningar. Inte för att man skapade så våldsamt mycket chanser, men – det var total dominans.

• • •

Låt oss prata lite om Kalmar FF:s anfallsspel.

Jag ska måla upp en sekvens för er som sammanfattar FF-anfallsspelet – ”anfallsspelet” – ganska väl.

I slutet av första halvlek lyckades de rödvita – för en gångs skull – etablera en smula spel på Blåvitts planhalva. Man tog sig fram till offensivt straffområde. Rullade runt, byggde upp. Sedan kom en passning bakåt. Och en till. Man tog sig sakta men säkert hem mot egen planhalva.

Det hela slutade med att Rasmus Sjöstedt rullade hem bollen till Samuel Brolin.

Slut på historien.

Så såg det – som bäst – ut i ungefär en timme.

Där och då var avslutsstatistiken: 1–17.

KFF:s xG, alltså förväntade mål: 0,05.

Ni hajar.

Hur kan det då komma sig att det ser ut så här?

Det känns smått obegripligt.

Vi har ju vant oss vid att KFF är ett passningsorienterat, bolltryggt och spelförande lag. Med tanke på att det finns stor personalkontinuitet på mittfält och i mittförsvar, tror jag ingen såg farhågan att Kalmar FF skulle bli ett statiskt och paralyserat lag, som varken kan kontrollera speluppbyggnaden eller hålla i bollen högre upp i banan.

Hemmaspelarna är för tillfället knappt förmögna att slå två passningar i rad till lagkamrater.

Idéfattigt, temposvagt. Var är löpningarna? Närkampsspelet?

Ingen varken vill eller kan hålla i bollen. Plötsligt ser skickliga spelare som Robert Gojani och Melker Hallberg ut som rådjur i strålkastarljus. Simon Skrabb? Romário har det tufft i det fysiska spelet och låg mest ner. Det flyfotade kortpassningsspelet som varit så vägvinnande, även stundvis på försäsongen och i cupen (minns dominansen mot AIK), är som bortblåst.

Första timmen den här dagen var bottenlöst usel.

• • •

Sista halvtimmen såg det marginellt bättre ut. Delvis beroende på att IFK Göteborg antog en mer försvarande och kontrande approach, men också för att Kalmar FF fick ett alternativ till i sitt spel när Dino Islamovic byttes in.

KFF blev defacto ett klart farligare lag med Islamovic på planen.

Han var så när att göra mål direkt, men kom aldrig till avslut inne i straffområdet.

Den stora, feta, fläskiga kvitteringschansen kom efter 77 minuter. Jakob Trenskow lyfte in bollen, Islamovic slet sig fri och blev helt ren nån meter från ”Blåvitt”-målet.

Avslutet? Genant svagt.

Nicken missade mål. En anfallare av Islamovic kaliber måste bomba in den med skallen. Det är ett krav.

Med det sagt: Kalmar FF har en lång väg att vandra för att återuppfinna sig självt, men Dino Isalmovic är en definitiv framgångsnyckel på det strövtåget. Med honom på planen får KFF fler alternativ. Det skänker en dynamik och gör KFF mindre förutsebart.

• • •

Målet, då?

Återigen bjöd Kalmar FF på ett mål. Det här var det värsta hittills. Samuel Brolin passade en kort boll till Robert Gojani, som nonchalant spelade till Blåvitts Thomas Santos. Han lämnade över till Arbnor Mucolli, som fick i princip tom bur.

Ingen skugga på Brolin den här gången.

KFF vill spela på det här sättet, men nu är det läge att lägga kortpassandet i eget straffområde åt sidan ett tag. Inte nog med att vågspelet leder till baklängesmål, det sprider också till en osäkerhet och rådvillhet över tid.

Det kostar för mycket, helt enkelt.

Eftersom målet blev matchens enda var det så klart ödesdigert, men jag väljer att se det i ett större perspektiv.

”Blåvitt” vann den här matchen helt och fullt rättvist och ett insläppt freakmål är ett mindre problem än plötslig avsaknad av identitet och eget spel.

• • •

Kalmar FF parkerar nu längst ner i den allsvenska tabellen. Noll poäng efter tre matcher.

Det är faktiskt en historiskt usel start. Inte sedan säsongen 1950/51 – man spelade höst/vår på den tiden – har Kalmar FF förlorat de tre första matcherna i allsvenskan. Den, för 73 år sedan, gången åkte man ur allsvenskan.

Närmast väntar bortamatch på Borås Arena mot Elfsborg. Alltså stor risk för en fjärde nolla. Efter det? Utdömda nykomlingen Gais på hemmaplan.

Om vi ska prata kycklingspråk: grillen är tänd på Guldfågeln.

För första gången under sin Kalmar FF-sejour är Henrik Jensen satt under press.