Tvärvändningarnas tid är nu

Lawen Redars vision är tydlig. Sverige ska inte ha några utsatta områden. Staten ska därför lista utsatta områden och genom en blandning av piska och morötter till kommunerna minska segregation och eftersträva en jämnare ”befolkningssammansättning”-

Redan att tala om utsatta områden har av tunga S-politiker – och skribenter inom den intellektuella socialdemokratin – ansetts som stigmatiserande. Här är kategoriseringen själva utgångspunkten.

Det stannar inte där. En folkräkning behöver genomföras, slår gruppen fast. En sådan röstade partiet nej till i riksdagen.

Gruppen betonar ”polisiär närvaro” i områdena. Satsningar på polisen är inte längre kontroversiellt i Socialdemokraterna, men här ges det en ovanligt tydlig prioritet.

Lägg därtill ett genomtänkt förslag om blandade boendeformer. Det betyder i klartext att hyresrätter antingen måste ombildas till bostadsrätter eller att nya bostadsrätter, radhus och kedjehus med ett större inslag av personligt ägande måste planeras fram. Det är inget som brukar få stöd av S-lokalt. Ett tips till borgerliga kommunpolitiker: Driv frågan om fler bostadsrätter i förorter och se om Socialdemokraterna hänger på.

Nu rymmer också rapporten rena testballonger som förefaller kortlivade innan de ens skjutits iväg över arbetarrörelsen. Stora statliga satsningar på renoveringar ingår, i andra sammanhang varnas det för renovräkningar. Höjd standard innebär nämligen enligt bruksvärdessystemet höjd hyra. Det brukar inte uppskattas av resurssvaga i ytterområden som talar om lyxrenoveringar i syfte att byta ut hyresgästerna mot mer betalningsstarka grupper.

På det hela taget andas rapporten ett underkännande av det kommunala självstyret och en övertro på att statliga myndigheter ska styra upp lokala problem. Även tankarna på obligatorisk förskola vittnar om ett ovanifrånperspektiv på samhället där föräldrar och familj är objekt i ett statligt maskineri.

Rapporten kan ses som ännu ett tecken på hur etablerade partier, läs Socialdemokraterna, söker lösningar på problem som tidigare partisanningar inte längre ger svar på. Man bortser från färska beslut i riksdagen, man trotsar de egna företrädarnas auktoritet.

Men vår tid är samtidigt inte pragmatismens. Att ompröva egna lösningar, att ta in goda idéer från andra hör till statskonstens innersta väsen. Det är att visa på mognad, på lyssnande och på intellektuell rörlighet. Det är politisk förnyelse.

När en linje reservationslöst har försvarats näst intill med religiösa argument om eviga värden överges är det dock inte fråga om pragmatism utan om en politik som är synonym med tvärvändningar. De ständiga u-svängarna – migrationspolitiken, språkfrågan och Nato – reser frågan om hur genomtänkt den rådande politiken har varit. Risken med kovändningarna är att förtroendet minskar för politik och företrädare som sådana. En partirapport som inte bara efterfrågar förnyelse utan också ett mindre tvärsäkert förhållningssätt i kombination med respekt för det egna idéarvet vore därför mer än välkommet.