SKR-undantaget blev ingen bra regel
Under Göran Hägglunds (KD) tid som socialminister ingick regeringen avtal om ett införande av kömiljarden med organisationen som idag heter Sveriges kommuner och regioner (SKR). Som akutåtgärd var den befogad. Vårdköerna som ärvdes efter S-styret kunde inte accepteras. Men undantaget blev som ofta regel.
Regeringar har sedan dess tecknat avtal med SKR för att antingen slippa omvägen att utarbeta byråkratiska uppdrag till Socialstyrelsen eller att förhandla med varje region för sig.
Det har givit Sveriges kommuner och regioner (SKR) med Kalmarpolitikern Anders Henriksson (S) som ordförande ett växande inflytande. Ja, som professorn i förvaltningsrätt Lena Marcusson, konstaterade när hon på torsdagen presenterade sin utredning har SKR ”en myndighetsliknande roll”.
Upplägget med förhandlingar och avtal mellan staten och SKR får stenhård kritik av Marcusson. Hon betonar att SKR i grunden är en arbetsgivare- och lobbyorganisation och att den inte svarar inför medborgarna utan har kommuner och regioner som uppdragsgivare.
”Hon betonar att SKR i grunden är en arbetsgivar- och lobbyorganisation och att den inte svarar inför medborgarna utan har kommuner och regioner som uppdragsgivare.”
Uppläggen urholkar vidare riksdagens kontrollmakt och kan man lägga till det reella kommunala självstyret, en enskild region kan få svårt att säga nej till de avtal som sluts. Den uppbyggnad av kunskap som sker via statens anslag kan regeringen eller myndigheter inte heller dra nytta av.
SKR är alltså ingen myndighet och bedriver således ingen myndighetsutövning. Därför omfattas inte organisationen av offentlighetsprincipen. Det var helt förståeligt så länge de anställda främst arbetade med arbetsgivare- och lobbyfrågor. Men med det större inflytande som organisationen har i dag stämmer också fler in i Marcusson krav på att handlingar ska omfattas av samma regler som i stat och kommun. När det ställs krav på insyn i friskolor bör frågan resas om inte samma regler ska gälla SKR.
Man kan se detta som den senaste striden i en urgammal konflikt mellan den historiskt sett starka svenska staten och de i en internationell jämförelse mycket självständiga kommunerna.
Men den relationen kan utformas på annat sätt än med dagens upplägg.
Framför allt kan regeringen styra sjukvården som Marcusson föreslår via en ny närvaro av Socialstyrelsen i sjukvårdsregionerna, för Region Kalmars del skulle det handla om att myndigheten finns på plats i Linköping. Helt enkelt via den väg som stipuleras av grundlagen.
Självstyret finns det anledning att slå vakt om. SKR:s roll kan emellertid vara en annan. Eller varför inte den ursprungliga?
