Ökenvandring nästa för S?
Första maj kanske inte ska tas riktigt på allvar, då talar socialdemokraterna för kärnväljarna och då behövs både polarisering och radikala paroller för att ”kännas igen”. I praktiken har S ställt upp på många för landet nödvändiga beslut så att det har kunnat nås enighet: Vi behöver bara nämna Nato och satsningar på militären. Samt i någon utsträckning energipolitiken där S i mycket accepterat regeringens omsvängning av politiken.
Men det finns också en linje bortanför agitationen där socialdemokraterna vädrat mer radikala budskap, och det gäller även partiledaren Magdalena Andersson (S), som annars sett som mycket av en realpolitiker.
En som reagerat är Stefan Stern. Han är intressant: Han hade först en gedigen socialdemokratisk karriär i partiet och regeringskansliet. Presschef, informationschef och vice partisekreterare, samt Mona Sahlins statssekreterare i superdepartementet för miljö- och samhällsbyggnad.
Efter det har han gjort karriär i näringslivet: Företagsledningen i Wallenbergs Investor, nu knuten till Ax:son Johnssons Nordstjernan, samt styrelseledamot i fler bolag.
Han reagerar nu på Magdalena Anderssons tal i början på april där hon blåser till strid mot många av de reformer som skett inom den offentliga sektorn med ökat inslag av privata företag och konkurrens. Hon menade att det fanns en lång rad ”marknadsmisslyckanden” som måste rullas tillbaka. Hon pekade ut den bankerna, livsmedelssektorn, läkemedelsindustrin, vägar och järnvägar, energimarknaden, apoteken och bilprovningen. Uppenbarligen vill dessutom ompröva den stora delen av offentlig upphandlng, den som gäller till exempel bygg, teknik, IT, trafik, läkemedel och sophantering.
Andersson retorik närmar sig en Donald Trump i slagordsmässig förenkling: ”Det finns länder där tågen går i tid”, meddelar hon utan att låtsas om att det kanske mest beror på politisk oförmåga att sköta infrastrukturen.
”Historiskt har socialdemokraterna alltid förlorat de moderna val där de gått för långt i riktning bort från marknadsekonomin.”
Stern noterar att många av Anderssons andra marknadsmisslyckanden snarast beror på en felaktig politik:
”Faktum är att det är mycket enkelt att gå igenom de i linjetalet fem utpekade kategorierna och beskriva politikmisslyckandena sektor för sektor som drivkrafter bakom det som oppositionspartiet nu attackerar.”
Det är också långt ifrån tydligt att socialdemokraterna kommer att vinna på en vänsterpopulistisk u-sväng. Två tredjedelar av svenska folket arbetar i privata företag, när de inte har barn i friskolor eller föräldrar som bor på privat drivna äldreboenden. Stern konstaterar: ”Historiskt har socialdemokraterna alltid förlorat de moderna val där de gått för långt i riktning bort från marknadsekonomin.”
Det ligger mycket i detta. Det svenska systemet har alltid byggt på kompromisser, inte ens när politikens överhöghet var som starkast under folkhemsperioden efter andra världskriget gällde något annat än att företagandet måste få möjlighet att skapa resurser. Rekordåren i industrin var en förutsättning för sociala reformer. På samma sätt har den mer frihetliga reformpolitiken efter 1980 i mycket skett i politiskt samförstånd om rörelseriktningen.
Stefan Stern tror alltså inte att radikaliseringen är ett vinnande budskap, dels för att det aldrig varit det, dels för att den sittande regeringen till valet kommer att kunna visa på framgångar på en rad punkter där tidigare politikmisslyckanden skapat problem: energi, migration, inre och yttre säkerhet.
