Louise Bringselius: Louise Bringselius : Var finns gentlemannaskapet?
Ordet ansvar gick som ett eko genom varje debatt i valrörelsen 2014. Nu väntar en ny valrörelse där samma ord antagligen kommer få ny kraft. Alla vill vara den som ”tar ansvar”. Naturligtvis behöver politiker ta ansvar, men det måste även vi andra göra. Och metoo-debatten under hösten visade på ett chockerande sätt att det privata och professionella ansvarstagandet inte fungerar. Under hastagen #Metoo skrev tiotusentals kvinnor under upprop och berättade om hur de i olika sammanhang hade utsatts för sexuella trakasserier från manliga kollegor och anhöriga.
I grunden handlar det om att kvinnor behandlas som om de bara var kroppar – inte personer. I ett känslosamt vittnesmål i New York Times (12 dec. 2017) skriver skådespelerskan Salma Hayek om producenten Harvey Weinstein. Hon berättar att I hans ögon var hon inte en person, utan hon var bara en kropp: ”In his eyes, I was not anartist. I wasn’t even a person. I was a thing: not a nobody, but a body.”
Vad vi längtar efter idag, som en kontrast, är den klassiska gentlemannen - en person som alltid uppträder med respekt och lyhördhet inför sina medmänniskor. Gentlemannen är en idealbild framför allt för privatlivet, men han har stora likheter med ämbetsmannen,som är ett nygammalt ideal i offentlig förvaltning. Såväl gentlemannen som ämbetsmannen agerar utifrån en stark inre etisk kompass, även när det innebär att det egna intresset kanske måste åsidosättas eller regelverk utmanas. Anders Kompass,tidigare vid FN, är ett exempel på en ämbetsman. Transportstyrelsens internrevisor Annette Olofsson är ett annat exempel. Politiskt är motsvarigheten statsmannen. Även här märks modet och viljan att ta ansvar för människan och helheten, att tänka långsiktigt och vara beredd på ett personligt risktagande.
Statsmannen kombinerar integritet med lyhördhet och det är dessutom ofta en person med blick för människans placering i ett större historiskt förlopp. På så vis är det en person som förmår skapa både trygghet och riktning. Här finner vi exempelvis Winston Churchill, Barack Obama och Nelson Mandela. Det handlar således om tre liknande idealtyper på olika arenor: gentlemannen privat,ämbetsmannen professionellt och statsmannen politiskt. De tar ett ansvar som många andra duckar för.
Att det finns de som duckar för metoo framgår av den undersökning som Novus genomförde i höstas,på uppdrag av SVT Nyheter. Enligt denna anser 45 procent av de svenska männen att Metoo är överdrivet. Man häpnar. ”Jag ser ett sårigt underliv till och tänker att Metoo underdriver.” skriver läkaren Jona Elings Knutsson, med hänvisning till studien (Dagens Samhälle, 6 dec. 2017).Metoo är bara toppen av isberget.
I stället för att avfärda metoo som överdrivet eller peka på någon annan som skyldig eller ansvarig, behöver vi alla ta ansvar. Ett gott exempel från den professionella arenan är de manliga svars upprop där män lovar att försvara kvinnliga kollegor som utsätts för kränkningar. Privat kan vi utveckla våra relationer såväl i som utanför hemmet och vara goda medmänniskor. I valrörelser blir lätt allt politik. Men Metoo-rörelsen indikerar att den bristande respekten för kvinnors integritet är ett ansvar i första hand för oss som privatpersoner,kollegor och arbetsgivare. Alla kan och måste bidra till förändring.
