Kärnkraftspolitik i rullning
Det bästa med svenska politiker är att de ofta faktiskt försöker genomföra vallöften och regeringsprogram. Det gäller även kärnkraften.
För inte länge sedan fick vi veta mer om statliga Vattenfalls ambitiösa arbete för att planera för ny kärnkraft vid det gamla Ringhals kärnkraftverk. Antingen två stora reaktorer eller flera små ska kunna vara färdiga om bara tio år, precis i enlighet med regeringsavtalet från Tidö.
Och då vet Vattenfall ännu inte vilka ekonomiska villkor som gäller, utan bara att staten kommer att ta ett utökat ansvar för att ny kärnkraft kan finansieras.
På torsdagen var det dags för den särskilda kärnkraftssamordnaren Carl Berglöf att offentligt rapportera till regeringen för första gången. Han utsågs i början på januari och även om det inte finns så många klara resultat så pågår en hel del.
Det viktigaste pågående arbetet är den utveckling av finansieringsmodell för ny kärnkraft som finansdepartementet arbetar med, vilken ska vara klar den 12 augusti i år. Kanske är det några på finansen som inte kan ta sommarsemester i år men det är viktigt att detta inte dras i långbänk. Just denna modell kommer ju att påverka alla privata intressenter som kan tänkas vilja bli en del i det nya svenska kärnkraftsprogrammet.
Sedan följer en rad deadlines under det följande ett och ett halvt åren. Det är utmärkt att man tagit ven fast hand om regelproduktionen. Ty samordnaren Berglöf har alldeles rätt i att det gäller att ha klarhet om förutsättningarna under 2025. Och förmodligen är det tydliga tidsschemat en av huvudanledningarna till att han samtidigt meddelar att ”bedömningen att färdplanens mål är möjligt att uppnå kvarstår”.
För att ytterligare säkra detta föreslås en ny programorganisation. Det är alldeles säkert klokt. Liksom att försöka återstarta svensk forskning och utveckling på kärnkraftsområdet. Det var en gång ett svenskt paradområde
Lika klokt är förslaget att ”kvantifiera elmarknadsnyttan med ny kärnkraft”. Om det uttrycks lite mindre byråkratiskt är det som behövs för att politiskt säkra planera genom en valseger för kärnkraften 2026.
Risken är nog liten. Väljarna minns de senaste årens höga elpriser och ansträngda effektförsörjning. Att socialdemokraterna i det läget skulle gå till val på att höja elpriser och riskera elförsörjningen skulle knappast vara ett vinnande drag.
Kärnkraften är nu också en integrerad del av klimat- och energipolitiken. Målet om ett hundra procent fossilfritt elsystem 2040 går knappast att förena med snabbavveckling av gammal och nej till ny kärnkraft. Därmed går det inte heller ihop med en hållbar energipolitik i dess helhet. Elkraftens andel ska ju snarast öka än minska.
